När började engelska bli vanligt i Sverige?

Det vill jag nog ifrågasätta. Engelskakunskaper används enligt min mening företrädesvis om kunskaper i skolämnet engelska, medan kunskaper i språket engelska mer allmänt vanligen fortsatt betecknas som engelskkunskaper.

Men om man då är lärare i engelska, då är man alltså en engelskalärare och inte en engelsklärare?

(Eftersom man är lärare i skolämnet engelska.. Apropå det Hamilkar säger ovan)

Om du skriver engelsklärare (utan -a-) om en lärare i skolämnet engelska, så gör du rätt och vållar ingen uppståndelse bland traditionalister. Se inlägg #20.

Det låter lika vanskligt som att skilja på chefsekreterare och chefssekreterare. Här blir det dessutom bakochfram vad gäller skolan som kontext.

Ett stickprov från den så kallade verkligheten, Proffice annonserar:

Administratör med goda engelskakunskaper sökes

SVT Rapport enligt en Google-cache:

"Vi överskattar våra engelskakunskaper"

Sammanhanget var “small people”. Carl-Henric Svanberg kom inte direkt ut ifrån skolan.

Språkbeteckningen "engelska" är inte ett substantiv utan ett adjektiv, som i "engelska språket".

När man sätter ihop ett adjektiv med ett substantiv, faller ändelsen på adjektivet bort, även om adjektivet är ett sådant att det i regel används som ett substantiverat begrepp i sig. Jfr "de röda" (som i "de röda trupperna") och "rödgardist". Skulle du skriva eller uttala det senare ordet "rödagardist"?

Det finns ingen skillnad. I båda fallen är engelskkunskaper korrekt svenska.