Är nationalismen den nya konservatismen?

Jag kan mycket väl tänka mig att flertalet konservativa vill riva upp de skador vänstern åstadkommit de senaste åren. Men en sådan omdanande omvälvning av samhället vore väldigt reaktionär - inte konservativ och skulle således rent ideologiskt inte passa in i konservatismen. Fast å andra sidan behöver man inte följa sin ideologi så dogmatiskt heller...

Jag räknar inte heller KD som konservativa; jag tog det mest som exempel för att påvisa hur det kan gå. De konservativa jag känner är sunt folk som oftast är mycket belästa - dem skiljer sig en hel del från de klåpare som sitter i riksdagen.

Hur resonerar du som konservativ när du ska lägga din lapp i lådan? Jag menar, det finns i ärlighetens namn inga riktigt konservativa partier, vare sig i, eller utanför riksdagen. För att återkoppla till det som står i artikeln - mycket av det som finns i konservatismen kan återskapas inom ramarna för nationalismen.

Gårdagens liberaler verkar definitivt ha blivit dagens konservativa. Nationalismen är ju en liberal idé, en nationalstat för ett folk som är medborgare istället för ett konungarike för en ätt och dess erövrade undersåtar.
Men i takt med att vi liberaler har börjat sträva mot globalisering verkar ju dagens nationalister istället ha börjat flörta med såväl konservativa familjeideal som socialdemokratisk folkhemsromantik med målet att skapa en hybrid av bakåtsträvande. Good riddance säger jag.

Till att börja med så kommer jag inte diskutera huruvida nationalism eller konservatism är en "fluga" idag. Det hör inte till, jag anser att det finns allt för många fisförnäma så kallade konservativa med beröringsskräck för allt som inte hamnar inom deras ramverk.

Jag är nog både konservativ och reaktionär, fast på ett sunt vis. Det finns ingen anledning att överdriva konservativa ideal, men man ska försöka leva på ett sätt som ger livet mening.

Är man idag nöjd med hur samhället omkring oss har utvecklat sig de senaste 30-40 åren så har livet enligt mig inget egenvärde, det finns inte mycket att konservera längre.

Den gamla svenska konservativa kulturen, vilken jag hade den oerhörda turen att delvis få växa upp med, är inte längre representerad bland de breda folklagren. Svenskar i gemen är inte bara okunniga om dess historia, de är även pigga på att skända och förringa något som de inte ens vet existerar.
Jag framstår ofta som överdrivet nationalistisk, som i mångt och mycket är en reaktionär respons på allt som idag förkastas och glöms bort.

Det finns ett konservativt egenvärde i att bevara våra nationer intakta, och ett enskilt värde att bevara det som anses nordiskt, svenskt, norskt, brittiskt, preussiskt, småländskt, skånskt osv. Det kan anses vara töntigt och omodernt, men ur dessa levnadsmönster och kulturella skildringar så kan vi förstå oss själva, vår bakgrund och varför vårt samhälle ser ut som det gör.

Nationalism är intet ont utan kommer alltid vara den positiva drivkraft som binder oss samman i både fred och ofred, och med nationalismen kommer vår hänsyn och ödmjukhet. Dessa begrepp länkas gärna samman med socialism vilket enligt mig är helt felaktigt.
Näringsliv och entreprenörsanda i all välmening, vi svenskar är fantastiska när det kommer till innovativa lösningar och företagsamhet, men inte på övriga svenskars bekostnad. Det är därför jag är så negativ till exempelvis dagens banksystem och många andra destruktiva samhällsnäringar som inte för samhället framåt. Frihet under ansvar är det som gäller och det är där jag skiljer mig från många av er absoluta liberaler.

Som ni noterade skrev jag svenskarnas bekostnad, vilket självklart är ett etniskt begrepp, hur jobbigt det än är för vissa att behandla detta. Jag tror att vi automatiskt känner mer gemenskap med dem vars förfäder delade gemensamma livsöden som våra egna, vi kan lita på varandra och känna ömsesidig respekt. Likaså våra övriga bröder och systrar i Europa, vi som levt tillsammans de senaste 10-20,000 åren, skilda från resten av världen. Det är vi som tillsammans byggt upp allt som har med västerländsk kultur att göra, den som konservativa ofta så kärt hyllar. Försvinner vi bort som folk så försvinner också vår kultur och då finns längre ingenting alls kvar att konservera. Klockan tickar och värmen stiger, snart finns längre ingen återvändo, då återstår endast etniska konflikter, ofred och lidande.

Att värna om våra folk, att vara nationalist är det mest essentiella i det så kallade klassiskt konservativa begreppet! Denna nationalism kan vara paneuropeisk, pannordisk eller mer lokalt begränsad, men den är lik förbannat lika viktig!

Nationalism och konservatism är två skilda ting, men kan på senare dagar sammankopplas med nationalistiska tankar, då en bakåtsträvan finns oss nationalistiska element! Det var bättre för menade man.

Ideologiskt sätt skiljer de sig dock: Nationalism förespråkar nationens intressen, före individens, medan konservatismen försiktigt vill förändra saker och ting i samhället. Man vill alltid förändra efter gamla och pålitliga arv (behöver ej vara det som anses som nationalistiska påfund idag).

USA:s mångkultur kan främjas av konservativa personer, då de sedan länge varit en del av USA:s samhälle, men inte anses det som nationalistisk precis! Lite långsökt exempel, då konservatism inte sätts i sammanhang med detta, men kan kopplas samman med: förändra efter gamla anor.

Det du säger förstärker min uppfattning att många som kallar sig nationalister närmast har en syndikalistisk ådra. Och jag behöver väl egentligen inte påpeka det, men det är rätt långt från konservatismens domäner.

Senare i tråden förklarar du dig med att en ideologi aldrig får bli dogmatiskt. Men grunden inom konservatism, såsom jag ser, är ett kritiskt förhållandesätt mot "att (...) göra om samhället i grunden." En relovutionär konservatism får väl alltså sägas vara som en osolidarisk socialism. Och gudarna ska veta att en sådan skulle vara djävulsk: för den har funnits och finns, och den går emot sig själv.

Så kort sagt: nationalism, som den förklaras i den här tråden, är inte den nya konservatismen.

Jag vill minnas att jag även sa att nationalister är en ganska så heterogen skara. Men det är sant, många nationalister ser med kritiska ögon på dagens ekonomiska system.

Jag sa att man inte behöver vara allt för dogmatisk, det är en viss skillnad. En ideologi ska kunna tillämpas i praktiken också. Anledningen till att det behövs en konservativ revolution är just på grund av att det inte finns särskilt mycket att bevara idag.

En konservativ revolution kan låta närmast paradoxalt men det finns faktiskt något som heter radikalkonservatism.

Påstod heller ingen annat. Därför uttryckte jag det med "många som kallar sig nationalister."


Jag är inte så bevandrad i konservativa läror (den enda konservativa tänkare jag läst är Roger Scruton ). Hur som helst är det en intressant idé som ändå låter självutplånande.

Nationalismen är inte den nya konservatismen.
Men nationalister är dom nya konservativa.

/ Winston D Thackeray

Konservativa är per definition nationalister, eftersom nationalismen ingår i konservatismen. Dock är många som kallar sig för nationalister är även socialister, vilket går emot konservatismen. Jag är stockkonservativ med libertariansk ådra. Jag är alltså antisocialist, men jag kallar mig ogärna för nationalist. Däremot kallar jag mig även för nordist, vilket visserligen är en form av nationalism.