Något som fascinerat mig de senaste åren är fenomenet Skåne och skåningar kontra övriga Sverige.
Skåningar förefaller generellt ha ett fett komplex gentemot oss andra. De verkar dels se sig som bättre människor än resten av svenskarna, men dessutom verkar de känna en tillhörighet med Danmark snarare än Sverige. Ja, jag vet att Skåne var danskt, jag vet att skåningar förmodligen blurras in i Danmark och vice versa genom att de är grannar. Men det är nevertheless en mystisk patriotism som flödar där.
Egen flagga t.ex. Skånepartiet. En uttryckt önskan om att få tillhöra Danmark eller bli ett eget land. Vissa vill ta inträde till Skåne. I vissa delar av Skåne måste övriga svenskar visa leg för att kunna komma in i (Nej, det är inget skämt). Ständigt fokuserande på
Skånes problem, och inte Sveriges. Överdriven stolthet för sin dialekt. Vissa fjortisskåningar skriver till och med på skånska, t.ex. "Haj på daj" osv.
Framförallt har jag märkt att skåningar generellt inte tål att låta sig skämtas om. De blir fly förbannade, och reagerar som om man sagt något om deras morsor. Det finns också ett förakt gentemot Sverige i allmänhet och Stockholm i synnerhet.
Skåningar verkar se sig själva som det svarta fåret, mer än oss andra. De verkar födas med garden uppe. Jag har egentligen aldrig sett skåningar som varken bättre eller sämre än oss andra. Vad mig anbelangar är de lika mycket svenskar som vi andra (bortsett från kulturberikare då). Men den patetiska patriotismen, dialekten och inte minst temperamentet gör det tacksammare att driva med skåningar än med andra. Ändå har alla län något kul som utmärker just dem. Men ingen tar det på så stort allvar förutom Skåne. Ingen har samma behov att hävda sig och pinka revir som Skåne.
Vad är orsaken till Skånes förhållande till Sverige, egentligen?
Med detta sagt så vill jag poängtera att jag absolut inte vill reta upp någon skåning med inlägget, bara förstå vart frustrationen kommer ifrån.
Hoppas det är postat i rätt forum nu.