Svamp mardrömstripp, senare en lika galen men trevligare LSD tripp

Bakrund:
Jag är en människa med bokstavsdiagnos, gillar brudar som vem som helst, ogillar poliser (inte personligt) och makthavare som inte tål listor över farliga droger där alkohol är högt upp på listan (oj, va de blir snea).
Jag är en hyfsat förvirrad person, skrattar alltid vid "fel" tillfällen och situationer, skrattar aldrig åt vanliga skämt, blir dessutom ännu mer förvirrad av mina underliga specialintressen, gäller även specialintressen inom sex.
(Det är så konstigt att vara annorlundah!)

Jag har stora koncentrationsvårigheter och mycket och lite till vad bokstavsdiagnoser innehåller. En av mina största specialintressen är psykedeliska substanser. Så har det varit så länge jag kan minnas.
Jag finner det ironiskt att jag och många andra med bokstavsdiagnoser beter oss som om vi trippade jämt, att det är något som sitter i vår personlighet, så som hjärnan på oss är skapta, och dessutom vill vi testa de substanser som har likadan/liknande funktion. Jättekonstigt!


Första trippen:

Min första tripp blev så mardrömslik och så sjukt *att jag inte trodde att värre saker finns att se och uppleva.
Jag, och mina polare som också trippade upplevde att vi slutade att andas. Det är jag helt säker på att jag gjorde. Jag var inte i min kropp.
En lång stund sprang jag omkring och skrek, jag associerade vissa rörelser hos polarna som vanligtvis är normala som att de tillhörde grönsaker. Bara det att en av dem gick in i ett annat rum hade något med paprikor och/eller var gurkor.
Jag kunde också känna lukten av det tomma "mellanrummet" mellan olika sinnestämningar och humörsvängningar och känna beröringar mot huden av dessa mellanrum.

Det kom fram varelser som tvingade mig och en av mina polare att upprepa samma saker om och om igen. Det kändes som om det höll på i evigheter. Samtidigt kändes det som om någon kvävde mig.*
Jag kunde vara i ett rum för att i nästa sekund finna mig själv gråtandes och springandes påväg mot en soffa. Det konstiga var att det kändes som att allt detta inte hände mig, att det inte var jag som kastade mig ner mot golvet och välte saker.
När det var som starkast och som mest obehagligt så såg jag starka glimtar ur mitt liv. Jag trodde jag skulle dö.

Jag kände att Allt hade lett fram till nuet, jag kände att det var slutet.*
Att det kanske skulle gå "bakåt i tiden". Att jag skulle uppleva allt "bakåt". Inte att jag skulle bli fråntagen mina insikter, men att jag skulle uppleva livet bakåt. Bli liten i kroppen bakåt men fortfarande vara i huvudet som jag är nu. Bakåt, tills jag skulle dö.

Saker existerade om varandra, och bredvid varandra.
Sedan kände jag mig som en väldigt liten beståndsdel eller atom. Det fanns bara två sidor i hela världen, resten var tomt, ingenting annat än dessa två existerade, varken människor, min kropp eller träd eller hus, bokföring eller fiskbåtar . Jag tillhörde den ena "sidan".
Ändå svischade massor av färger omkring dessa två "sidor"/plattor/världar. Det var som om de bestod av de rörliga färgerna. Jag kände att detta var allt, nu finns det ingenting mer, vad ska jag göra?
När det peakade var jag fortfarande väldigt liten, men nu var jag inte så hopplös, nu var "luften" vit och blå och stora varelser på sidorna om denna jättestora himmel dansade i takt till musik som var igång (musiken kom från högtalare från en dator, men det hade ingen vid detta laget aning om), jag såg Gud och jag är så liten i jämförelse. Jag kände hur stor makt varelserna och Gud har.
När ljudet från andningen av polarna eller mig själv inte hördes så ersattes det av något annat. Istället för att min andning skulle höras, eller att jag inte ens skulle andas, kunde det ersättas av de avlägsna ljuden av bilar utanför.
Känslan av att en ny värld föddes var obeskrivbar. Det kändes som en vacker morgon, det var soluppgång och det var en helt ny värld.
Men så var det ju inte, inte för någon annan än mig. Det var inte morgon utan klockan var runt tio på kvällen.

Efter trippen:

Jag tycker att denna tripp förändrade mig till det bättre.
Jag har haft extremt mycket mardrömmar som handlade om att jag föll ner i dem och dog, och vaknade. Detta är efter trippen helt borta.
Månaderna efter trippen hade sina för och nackdelar. Eftersom jag nu såg världen från annorlunda perspektiv så hände det att jag blev väldigt rädd för allt och alla. Jag ville bara någon annanstans. Jag ska påpeka att det är såhär jag har känt hela livet, men nu hade trippen talat om riktigt ordentligt att det var något som var fel.
Jag började under en period på en eller två månader att ta avstånd från samtalsämnen och intressen som jag flitigt haft fram tills nu. Jag träffade andra människor som inte alls var intresserade av sånt som jag nu tog avstånd från. Det var nästan som en lättnad, jag umgicks med dessa och allt var lite mer lättsamt och jag gjorde något jag inte brukade; jag var mer överseende med saker jag brukar störa mig på hos människor.
Det blev så mycket värre framöver på grund av detta avbrott från min vanliga väg, det var ett stort misstag.
Jag gjorde saker jag inte skulle ha gjort annars, jag inbillade mig att jag blev kär, anledningen var till stor del att jag absolut ville känna mig "normal" och kunna ha ett förhållande med en människa, har jag kommit på senare. Jag flydde från fantasivärldarna.
Det gav senare mängder av problem då den andra person blev kär i mig.

Jag känner mig obekväm då människor tittar på mig hela tiden och inte har ett eget liv. Jag menar, då allt jag gör ska kommenteras, eller att allt som händer runtomkring ska kommenteras...
Nej, det jobbigaste är nog då nån säger: 'Det är såhär jag vill känna hela livet. Jag ska älska dig och vara dig trogen hela livet.'
Ja, jättefint ja, men inte trevligt om jag, som ju är så logisk och fattar så mycket, inser att förälskade känslor inte är något som varar hela livet, utan max nån månad.
Träffar du den perfekta damen så är det nog samma där, men kärleken utvecklas på annat sätt. Nu är det så att jag förkastat tanken på att vilja hitta en människa att leva tillsammans med för resten av livet (och nej, inte ens kortkorta förhållanden). Det är liksom människorna som är problemet. Jag kan tycka att någon är vacker, men... den vackraste finns i min fantasi.*
Dennas personlighet... dennas utseende... det är ju vackrare än människor...

Människan som jag inbillningsförälskade mig i gav mig aldrig andrum eller tid för mig själv. Jag kände mig instängd, precis vad jag hade försökt fly ifrån. Jag hade haft överseende med hennes svagheter eller vad jag ska kalla det, nej jag började att störa mig på hur denna människa inte verkade ha något eget liv, allt som skulle sägas var: jag älskar dig
....(tystnad).......
(jag börjar tänka på min perfekta fantasi, hur mycket jag älskar denna fantasi..längtar)....*
"Det är såhär jag vill ha det hela livet" fortsätter människan.
....tystnad....(såhär vill inte jag ha det, tänker jag)
Men då mina intressen för syra och psykedeliskt började att visa sig igen så tyckte hon inte om det.
Jag kunde inte ens prata om något religiöst eller andligt även om det inte hade med substanser att göra.
Men ändå skulle det gullas och kyssas och bara sägas kärleksförklaringar.
Jag började att störa mig ordentligt på allt med människan som jag tidigare hade haft överseende med i min inbillade förälskelse. Det visade sig att hon inte var den rätta för mig, jag började att dra mig undan, men det resulterade i att hon förkastade mig och skrev ett sms som löd: ha ett bra liv, hejdå.

Jag förstår mycket väl att dennes känslor blev överkörda av en spårvagn, jag blev lika förvirrad själv. Men jag drog mig ur innan det skulle ha kunnat sluta i ett förhållande som bara skulle varit baserat på en lögn och ändå sluta såhär senare isåfall.
Något som även fick mig att vilja avsluta det där helvetet med den människan var att jag hade en dröm som påverkade mig starkt.
Ända sedan jag trippade första gången så har jag upplevt riktigt trippat tillstånd i drömmar. Minst en gång kände jag av det under vaket tillstånd, men då var det under en stressig dag.
Dåså, den här mardrömmen handlade till stor del om en hund, hunden var hennes hund, hon som jag blev inbillat kär i. Då jag träffade hunden första gången då jag besökte deras hem så attackerade den mig och bet mig i benet, det gjorde ont och det blev blåmärken, men jag sade inget då. Jag vet inte varför jag inte sade till eller sade ifrån, kanske var den där förälskade psykosen...
I drömmen så kom den här hunden fram, den lät mig inte gå ut genom en dörr och sedan sade dess ögon: buga dig inför mig.
Det var Satans hund, tänkte jag. Jag blev jätterädd, lydde av instinkt och satte mig ner. Sedan våldtog hunden mig. Samtidigt bad jag i drömmen till Gud.

Andra trippen:

Trots att min första tripp för flera månader sedan var det värsta jag någonsin hade upplevt så bestämde jag mig för att trippa igen, denna gång på lsd.
Jag är nu inte lika rädd för döden, mörker och annat jag tidigare varit rädd för.
Denna gång var vi ett större gäng som trippade allihop samtidigt. Något jag har kommit att tänka på är att set & setting och sitter inte riktigt håller då du väl sitter där och har lagt lappen på tungan. Du blir så darrig och det hela känns så spännande, du blir okoncentrerad redan innan lappen tas, och det bästa är egentligen att bara hänga med. Det är Gud som styr. Givetvis ska du ju undvika att göra eller säga totalt elaka/hjärndöda saker, men det fina med våra hjärnor är att man inte gör det om man är trygg inombords eller iallafall har verktygen att göra att man känner sig trygg.
*Vi har inte använt någon sitter någon gång, och det har gått bra ändå.
Något som hjälpte för mig var att be till Gud att hjälpa mig genom min andra tripp. (Min första för flera månader sedan hade fått mig att bli ännu mer troende än vad jag redan hade varit)
Så fort jag kände att jag skulle kunna börja snea så knäppte jag händerna och bad. Det hjälper jättebra för mig och det har även hjälpt mig mycket i min vardag, så fort jag har blivit rädd så har jag kunnat lugna mig genom att be om det, be om det jag behöver för att inte vara rädd.

Kickar igång runt midnatt.
Det börjar kännas som att det spårar ur mer och mer, och tiden står mer och mer stilla.
Jag behövde chilla, men ingen var ju tyst, samtidigt såg jag mina polares rädslor.
Först skrattade två av dom åt mig för att jag sa åt dom att dom inte skulle vara rädda för allt dom kunde tänkas se, att det bara är substansen som bråkar med dig.
Sedan allteftersom märkte jag att de hade sett Gud. Men de var samtidigt påväg att bli lurade av Satan.
Det du ser är verklighet, Gud leder din väg.

Byt miljö, sade jag som ett eko av vad jag läst om som är bra att göra under en tripp, jag kände att jag höll på att snea.
Två av mina vänner började oroa sig men verkade styra upp det hela genom att skämta och skratta vilt om ordet "snea".
Jag skrattade också lite, men tillslut kände jag att jag behövde kunna klara av situationen utan att skämta bort det. Samtidigt har jag upptäckt att det är svårare att överhuvudtaget skratta när man trippar, något kan vara skrattretande men du har inte riktigt längre kraft till att fakiskt skratta. Det är som att det inte är viktigt längre. Man mår underbart ändå.

Snart blev vi förvirrade av hur ljud började trycka in genom öronen.
På hur våra händer kändes som att de riktigt klibbades fast som med starka magneter mot allt de kom nära, de kändes nästan lealösa. Du kände dig så liten.
Du har jättelånga armar och ett jättestort huvud som viker upp sig. Ett stort "huvud" som är påväg att lyftas upp ifrån kroppen.
Samtidigt som du känner dig intryckt från alla håll och kanter så expanderar du.
Alla sinnesintryck trycker mot kroppen och får själen att lyftas ur kroppen, mer eller mindre under hela trippen.

Jag kände mig upprymd och i stark extas och lycka vid flera tillfällen. Men de var inte så viktiga, det viktiga var att jag aldrig blev riktigt rädd.
Det jag gjorde så fort jag började känna hopplöshet och evighetsloopar var att jag bad till Gud om hjälp med detta. Det var också något som skulle visa sig påverka hela trippen totalt.
Jag accepterade hur liten jag är inför Gud och litade på honom.
Samtidigt har jag mycket kvar att lära, något jag pratade på om nästan hela tiden. Att vi är ju inte Gud, men vi är en bra bit påväg mot Paradiset. Jag tror det lugnade de andra väldigt mycket, speciellt vid den mass-egodöd som rådde då vi peakade.
Nu har jag kanske fel i det här med egodöd, ser man eller uppfattar man något alls då överhuvudtaget?
De allra största sanningarna som stod kvar då hela världen rämnade för fötterna på oss var ju att ont och gott existerar. Och att den renaste vägen är den till Gud.

Den stora sammanfattningen är att jag är cirka halvägs upp mot Gud.
Hela alltet innefattade att jag "tjatade" på jättemycket. Dom andra tyckte nog jag var jättejobbig.
Sen tyckte dom också att det var RÄTT.
Jag var Vägvisaren upp till Gud.

Man bottnade inte någonstans. Man kunde helt enkelt inte trycka på en kudde utan att flyta in i den eller resa sig upp och stå på golvet eftersom du automatiskt blev vägledd vidare uppåt, neråt och åt alla håll och kanter.
Samma då man trampade med fötterna mot mattan på golvet. Ju hårdare du trampar desto mer oändlighet känner du. Ju hårdare du trampar desto mer kommer du in på en annan stig.

Var och varannan sak såg ut att ha fastnat. Ena sekunden stod min polare vid fönstret, stod helt still, andades inte, efter ganska lång tid stod han också lika still. (Nu vet jag att man inte har så stor koll på tiden alltid vid kraftiga hallisar men...)
Samma med flera polare bredvid mig i soffan. De kunde sluta andas, de såg ut som skyltdockor. De var inte där.
*Det var som maskinerier som blir av och påslagna. Allt avlöste varandra, existerade bredvid varandra.

Utan någon aning om vad klockan kan ha varit så begav vi oss in i peaken.
Jag ville inte röra på mig överhuvudtaget. Jag kunde inte direkt heller. Själen var nu långt utanför kroppen. Då rörde jag inte på mig alls.
Samtidigt känner jag hur kroppen plågas av alla sinnesintryck som den får ta emot under tiden min själ är utanför.
Jag är nu totalt okontrollerbar. Jag har ingen kontroll över min kropp. Utom den grund, den grund av kontroll jag lade i början av trippen.
Det visade sig att mycket jag sade och tänkt och bad om i början på trippen fick otroligt stor inverkan nu.
Jag lade här en trygg och säker grund att stå på då vi nu är ute på de djupaste haven under trippen.
Jag måste säga att peaken är en av de känsligaste delarna av hela trippen. Men bara du är för det goda så leder Gud dig rätt. Jag hade redan lagt grunden. Det visar att också början, och då man kände att man skulle börja snea, också var som bräckligast.

Efteråt

Då jag träffade mina psykiatiker berättade jag om problemen med socialt samspel med människor, även då det gäller det där idiotiska med kärlek.... Jag berättade att ingen jag hittills träffat kan mäta sig med den perfekta man kan skapa sig i sin fantasi.*
Sedan berättade jag även om min första tripp. (Här berättade jag inte om den andra trippen)*
Det var rätt så jobbigt, varför skulle någon veta att jag har...drogat som de kallar det. Jag kan inte kalla det att jag har använt droger. *Den andra trippen hade ju varit underbar. Även den första mardrömstrippen hade haft mycket bra med sig. Det är ju medecin det här.
Jag berättade för dem att en timme kändes som flera år (på den första trippen)
De sade att det var psykos och frågade sedan om jag hade tänkt ta droger igen.
Jag svarade att jag inte skulle det, men tänkte något annat. Mitt intresse för den världen du träder in i vid intag av till exempel syra är stort och är en del av mig, min personlighet.

Jag upplever att jag är mer likgiltig inför småsaker, i det stora hela har det en stor betydelse. Om det är positivt eller negativt är upp till var och en att bestämma. Jag trivs med den väg jag går.

Underhållande läsning. Jag har själv aldrig tagit någon drog som ger hallucinerande effekter. Så jag har svårt att föreställa mig hur det skulle vara. Har funderat på det mycket dock ur ett konstnärligt perspektiv. Då man kan få sådana fantastiska visioner av det som både kan skapa något vackert men, också förstöra det man har. Så det avskräcker mig först och främst för alla negativa saker som kan hända. Samtidigt som man läser eller hör om all människor som blivit något inom litteratur, musik eller poesi. För att dom tog LCD eller syra vid något tillfälle. Alexander Bard Marilyn Manson etc

Tack.
Ja, det ger mycket åt det konstnärliga hållet. Dock har jag kommit till en plats, "sida" eller ett universum där det inte spelar någon roll om någon gör si eller så. Samtidigt spelar det en stor roll. Men det viktiga som kommit fram för mig är att människans värde inte ligger i vad hon gör eller inte gör. Men det är trevligt, intressant och vackert med konst som skapas.

När det gäller vad du själv vill prova så råder jag dig att följa hjärtat, låter klyshigt, men det stämmer så bra. Har man starkt intresse för det ena och det andra så vill man gärna gå in i dess värld och utforska. Det kan hända att man upptäcker att det inte alls var något man vill hålla på med. Jag övade mycket kampsport ett tag, men det var inte min grej kom jag på.
Man gör det man vill och kan( och oftast det man känner sig uppskattad inom), tyvärr är det så i denna världen (att man ofta inte känner sig uppskattad om man inte kan göra ditt eller datt)
Det vore fint om alla vore uppskattade ändä va det än nu är mn vill göra.