Sensommaren 2009 var jag på en takläggningsfest. Det blev smörgåstårta och rödvin, öl för andra. I med att jag inte såg något brännvin i närheten hinkade jag i mig en massa rödvin och mådde bra.
Det blev kaffe med cognac, sen tänkte jag bege mig hem, men icke!
In bars en kylväska med en massa sprit, brännvin, akvavit, likör. Det serverades brännvinstallrik med tilltugg (korv, skinkor, salami, bröd, ostar m.m.).
Brickan var god, för att få ner alla godbitar krävdes en massa supar, med lite snapsvisor. Efter någon timma blev jag pissignödig och gick ut till bajamajan som var upptagen, pinkade i skogen, då kom känslan av att allt höll på att gå över styr, allt snurrade, ljuden förvrängdes. Reptilhjärnan larmade och sade: cykla hem!
Festdeltagarna skrattade när jag begav mig hemåt. Efter ett par hundra meter föll jag med cykeln i ett dike, det var underbart, stjärnhimmeln var hänförande, där ville jag somna. Reptilhjärnan sade: somnar du här kommer du att frysa häcken av dig.
Efter några vingliga km ställdes cykeln utanför huset, inte i källaren, det hade jag inte klarat. I säng!
Nästa dag var den typiska efter en drängfylla, uppkastningar, illamående, huvudvärk, dricka vatten med tesked. Dylika bakfyllor har man varit med om några gånger och värre än så.
Därefter skiljer sig denna bakfylla från övriga, i en hel vecka var mitt känsloliv mer eller mindre tomt, ingen glädje, ilska, allt var likgiltigt. Det kändes som att alla känslor hade kramats ur hjärnan.
Tveklöst min värsta bakfylla. Har haft några drängfyllor efter den bl.a. i öken, men veckan utan känslor har inte återkommit, tur är väl det.
