En hallucinogen resa i 2 "Röda Ferrari"

För en tid sedan gjorde jag och min flickvän en tripp på ”Röd Ferrari”. Det var första gången hon provade någonting hallucinogent. Jag har fått tillåtelse att dela hennes mycket detaljerade rapport här. Personen vid namn X i berättelsen är alltså jag. Hoppas Ni gillar den… =)

Drog: Röd Ferrari (MDxx, vet inte exakt vad de innehöll men gissar på MDA)
Mängd: 2 st/person
Vår ålder: 30+

Kl. 20.30
Vi började med en halva var vilket vi hade bestämt sedan innan. Jag var lite nervös över vad jag skulle få uppleva, så som jag alltid varit när jag provat något nytt, men jag tänkte samtidigt att allt jag hittills provat har gett mindre utdelning än jag förväntat mig och en halva borde inte vara så ”farligt”, samtidigt så ville jag ju att någonting skulle hända.

Vi hade köpt lite roliga färgglada leksaker till varandra som vi tänkte att vi skulle kunna sysselsätta oss med, bland annat lite grönt och rosa självlysande Slime. Vi satte oss i soffan, jag kände mig lite rastlös och föreslog att vi skulle ta fram ett spel, men det gjorde vi inte, utan vi satt kvar och pratade istället, om allt mellan himmel och jord. Jag reste mig efter en stund för att gå på toaletten och mig mjuk i kroppen, lite svävande. Jag berättade det för X som sa att det kunde vara ”förväntningarna över vad som ska hända” som påverkade mig. Men när jag kom tillbaka och satte mig i soffan så visste jag att det inte var ”förväntningarna” utan att någonting faktiskt hände. Jag kände mig ännu lättare, inbäddad i någonting mjukt och jag började känna mig varm och svettig om händerna. Redan efter en timme började vi prata om att vi skulle ta den andra halvan, men vi ville avvakta och se. X ville vänta ett par timmar till, men efter ytterligare en timme tog vi den andra halvan.

Kl. 22.30
Vi hade druckit ett par cider under kvällen men när vi tog den andra halvan tog vi båda varsitt glas vatten med is i och satte oss i soffan igen. Allt kändes som vanligt bortsett från att jag var väldigt mjuk och väldigt svettig om händerna och nu också om fötterna. Jag sitter i soffan med korslagda ben och håller glaset med vatten och is i handen. När jag tittar på isbitarna så ser jag att de håller på att växa sig större och att glaset också håller på att bli större. Jag för glaset ända fram till mitt ansikte så att jag kan titta ner i glaset och jag blir helt hänförd över hur vackert det är. Isbitarna är så stora och de ligger så vackert tillsammans i glaset. Jag sitter så en stund och för glaset längre bort ifrån ansiktet och närmare igen. Jag smakar lite på vattnet när jag har glaset precis nära och minns känslan av hur kallt och extra gott det smakade. Isbitarna kändes så lena emot mina läppar. Jätteskönt. Nu ser jag hur vackert det är i varje isbit. Som ett helt landskap, som en skog av kristall med vackra kristalldroppar. Jag är helt fascinerad. Jag har inte någonsin sett hur vackra isbitar faktiskt är. Det känns som jag har suttit där ganska länge, men jag har förmodligen inte gjort det. Jag utbrister om och om igen ”Wooow älskling. Kolla vad häftigt! Wooow.”

X reser sig och går ut i köket. ”Vänta lite” sa han ”Jag vet precis var du befinner någonstans.”
”Jag behöver mer isbitar älskling!” ropade jag efter honom. Och det var tydligen precis det han hade tänkt ut, för han gick ut i köket och började ta fram ispåsar som han skulle fylla på med vatten för att göra fler isbitar. Jag hade fortfarande inte riktigt förstått att någonting faktiskt hade hänt som var annorlunda. Allting kändes så självklart och naturligt. Men när X sa att ”Jag vet precis var du befinner dig någonstans” så började jag inse att jag kanske inte var helt och hållet mig själv när jag satt där och stirrade ner i det gigantiska glaset som var som en hel ocean och en hel kristallvärld. Jag kände ett absolut tvång att behöva känna på isbitarna. Peta på dem lite så att de skulle åka runt i glaset. Det var en jättehäftig känsla. Dels att känna vattnet och isbiten emot fingret men också att se isbiten sjunka och komma närmare igen.

X höll på för fullt med ispåsarna ute i köket och jag hörde att han hade problem när han skulle ta ut nya isbitar ur frysen och ta loss dem ur ispåsarna. Han sa om och om igen med ynklig och uppgiven röst att ”Åååh vad det låter högt. Åååh vad det prasslar. Det prasslar jättehögt. Det är det högsta prassel jag någonsin har hört. Obehagligt högt.” Han satte på vattenkranen i köket för att fylla på nya påsar och upplevde samma sak… ”Åååh vad högt ljud det är på vattnet.” Jag satt kvar i soffan fullt sysselsatt med mina isbitar, jag kände att jag borde hjälpa honom på något sätt men jag kunde inte slita mig ifrån isbitarna. ”Hur går det för dig älskling?” undrade jag med fortsatt fullt fokus på isbitarna. "Det går inte så bra, det är jättejobbigt, det är jättehögt ljud.” ”Jag är ledsen älskling” svarade jag ”jag kan inte hjälpa dig, jag kommer kanske bli sittande här resten av kvällen känns det som.” ”Det är helt okej” svarade X.

Efter en stund hörde jag en djup suck av lättnad när han äntligen stängde frysen igen och hade fått in alla nya, blivande, isbitar och jag minns hur lycklig jag blev när han kom och la några isbitar i mitt glas. Jag kanske aldrig har blivit så glad någonsin. Glädjen kändes i hela kroppen. Jag visade X mina nyfunna små vänner och han var också väldigt fascinerad, och jag minns att jag kände mig stolt över att jag hade hittat så fina saker och att X också uppskattade dem.

Vi gick ut i köket efter en stund och jag tog med mig mitt glas såklart, jag kunde inte släppa det för allt i världen. Vi satt på diskbänken, rökte och betraktade våra glas med is i. Jag såg hur isbitarna började smälta och började inse att de skulle försvinna men ändå inte försvinna. De skulle upplösas och bli till ett med alltet, vattnet, men de skulle inte försvinna. Vi pratade om liknelserna mellan när en isbit upplöses i vattnet och när en människa dör. Vår fysiska existens omvandlas till någonting annat. Det blev en riktigt stor känsla i min kropp när jag förstod det. Jag hade förstått det intellektuellt innan, men nu förstod jag det verkligen. Ingenting upphör att existera, allting omvandlas och blir till någonting nytt.

X började prova en massa saker i kylskåpet som han ville äta, han provade en körsbärstomat och utbrast att ”Åååh gud så god den var! Det var den godaste tomat jag någonsin ätit! Vill du smaka?” Han bjöd mig på en tomat och den var verkligen JÄTTEGOD. Alldeles len och mjuk emot tungan och att tugga den kändes som att tugga kärlek. Tomatens vätskor flödade ut i munnen på mig och uppfyllde hela munnen. Jag kände smaken i hela munnen. Ja i hela kroppen. När jag hade tömt skalet så lekte jag och kände med tungan inuti skalet och det var också en häftig upplevelse. Jag kände att jag blev konstigt förälskad i tomaten i den stunden, ungefär på samma sätt som att jag var förälskad i mina isbitar. X fortsatte att prova lite olika smaker i kylskåpet men jag ville inte ha någonting annat. Han ställde fram paketet med körsbärstomater på diskbänken och tomaterna var verkligen jätteröda och vackra. Jag tittade närmare på dem, så som jag gjort med isbitarna och på ett sätt så var det som om de klappade mina ögon. De var mina vänner. Och allt de ville var att få ge mig kärlek. Jag kände mig så vördnadsfull inför dem, så evigt tacksam!

Bredvid oss på bänken stod ett stort blockljus med tre vekar som brann. Stort och rött. Jättestort och jätterött. Plötsligt upplevde jag det som att ljuslågorna pratade med mig. Inte så att jag hörde orden utan jag uppfattade bara vad de hade sagt, som om de kommunicerade telepatiskt, och jag förklarade för X att ljusen var lite ledsna på mig för att jag visade isbitarna och tomaterna så mycket uppmärksamhet och kärlek. Ljusen berättade att de hette Simon, Sten och Klara.
Och då insåg jag att alla isbitarna och tomaterna också hade namn. Tomaterna och isbitarna började också prata med mig och berätta sina namn och jag förklarade för X att ”Jag känner verkligen hur mycket isbitarna älskar mig! Jag känner hur tacksamma de är för att jag finns och att de får bli en del utav mig. Och jag får bli en del utav dem.

Jag ÄR vattnet, isen och tomaterna. Vi är ett och samma. När jag äter tomaten så blir den en del av mig, men jag blir också en del av tomaten.” Det var verkligen en hisnande känsla att komma underfund med detta. ”Allt ÄR verkligen ett!”. X började prata om vattnets kretslopp och hur vattnet har funnits här längre än människan och han undrade var någonstans som detta vatten hade varit innan vi hade druckit det. Vi kanske hade druckit exakt samma vatten i en annan existens eller i ett annat liv, och allting blev så oändligt och evigt stort i mig när han berättade det. Vi var superfascinerade över isbitarna tillsammans och stod och tittade ner i glaset. X konstaterade att varje isbit hade en egen galax inuti sig och jag såg det verkligen. I mitt glas så svävade fler olika universum och jag kunde också känna att jag var en del av varje litet universum. Jag såg mig själv därinne, därinne i isbiten, samtidigt som jag tittade på den. Det var ofattbart stort…

Kl. 22.30 forts...
Jag och X såg nu att tomaterna inte riktigt låg som de skulle i sin lilla ask. Vi såg en tomat som urskilde sig ifrån de andra tomaterna och vi bara kände att den ville få ligga i mitten. Börje hette han. Vi flyttade honom till mitten av tomaterna så att alla låg synkroniserade i ett mönster. De låg fantastiskt fint där tillsammans. X kände att tomaterna ville ha lite vatten på sig så han skvätte vatten på tomaterna och de jublade och tackade så väldigt mycket. Vattendropparna som la sig på tomaterna var helt fantastiskt vackra. De blev som hav och sjöar på varje tomat, och varje tomat var som en egen liten röd jordglob. Vi bestämde oss för att smaka på Börje. Vi kände att Börje ville ge sin kärlek till oss och han var verkligen jätteglad för att vi ville dela på honom. Ja, jag kände hur mycket jag själv älskade alla tomater och isbitar och jag kände att jag behövde pussa på dem. Det hade jag gjort redan när isbitarna låg i glaset. Jag pussade på alla isbitarna och tomaterna och X gjorde samma sak.

X tog fram en kniv för att skära Börje i två delar, men han tvekade något när han la kniveggen emot Börje. Han kände att det var svårt att skära i Börje. Han var ju levande, precis som vi var. Men jag hörde Börje berätta hur tacksam han var och att det absolut inte var någon fara att X skar i honom så jag förklarade det för X, som skar Börje mitt itu. Och nu blev Börje ännu vackrare. För inuti Börje fanns ett sagolikt vackert träd som var skapat av de små tomatkärnorna som fanns i honom. Jag hade aldrig tänkt på det förut, att det finns träd inuti tomaterna. Vi stod länge och njöt av hur vacker Börje var på insidan innan vi samtidigt stoppade honom i munnen, X blev lite frustrerad på mig över att jag inte pussade på Börje innan jag stoppade honom i munnen så jag klappade honom lite extra mycket med tungan, sen njöt vi av hans söta, saftiga, mjuka och kärleksfulla smak.

Sen så gjorde X någonting helt fantastiskt! Han la en tomat var i våra vattenglas! Och det var så magiskt vackert att se hur det började bildas luftbubblor runt omkring tomaten. Tomaten var helt fylld av luftbubblor (av vårt kolsyrade vatten) och plötsligt börjar tomaten att sakta stiga upp till ytan igen. ”Woooow!” Utbrast vi båda två i kör. ”Woooow vad häftigt!” Om vi ska hitta det ord som vi sa mest under kvällen så var det just ”Woooow!”. Jag såg hur tomaten speglade sig i alla olika ”fönster” i glaset så att det såg ut som flera tomater i glaset. Det var verkligen så fascinerande att kolla på bubblorna som både satt på tomaten och fick tomaten att se ut som en röd stjärna, och även alla bubblor längs kanten i glaset som fick hela glaset att se ut som en stjärnhimmel. När vi höll våra händer runt glasen så såg det ut som om glaskanten lyste i blå neon. (Glasen var lite blåa i sin nyans). Jag höll glaset ovanför stearinljusen som skapade en helt underbar känsla och fick alla bubblorna att lysa och stråla inuti glaset.

Vi ställde tillbaka tomaterna i kylen men när jag skulle stänga kylskåpsdörren så hörde jag hur de ropade på mig och var lite rädda, så jag öppnade kylskåpsdörren igen och förklarade för dem att det inte var någon fara, att vi snart skulle komma tillbaka, jag tog ut asken ur kylskåpet igen och pussade varje tomat en efter en och jag bad X göra samma sak vilket han gjorde innan jag ställde tillbaka asken igen. Då kände jag att tomaterna kände sig glada, trygga och lugna igen.
Varje gång som isbitarna smälte så fyllde vi på med nya isbitar i glaset och vi upplevde samma fascination varje gång. Jag var världens lyckligaste som hade så många vackra vänner som älskade mig så mycket!

Kl. 00.30
Jag minns inte riktigt om vi tog ännu en halva Ferrari nu eller om vi tog den senare. Men jag sa till X att jag gärna ville titta på hans dator och se hans fantastiska bildspel med olika mönster som han har som sin skärmsläckare. X hade jättesvårt att skriva in sitt lösenord på datorn. Jag hjälpte honom och kände mig stolt över att jag visste att jag skulle lyckas, men det gjorde jag inte. Efter många försök, frustration och mycket koncentration så kom vi tillslut in i datorn. Jag stod där väldigt länge, och kände hur jag gick in i hela bilden, jag stod med ansiktet precis nära intill de olika formerna som ändrade form och jag kände ett starkt behov av att röra vid de olika formerna och bilderna. Jag visste förnuftsmässigt att jag bara skulle peta på dataskärmen men jag kunde ändå inte låta bli att känna. Vid ett tillfälle såg jag en kvinna, som var ute och promenerade med sin hund, upp och ner, på en fraktal. Om hon faktiskt var där på riktigt vet jag fortfarande inte.

X kramade om mig bakifrån när jag stod där vid datorn, och det kanske var den absolut skönaste kram som jag hade fått någonsin. Hans värme var inte bara utanpå huden utan den var i hela mig. Vi stod alldeles precis intill varandra nu, jättenära, och det kändes jätteskönt för jag kände Xs värme rakt in i mig fastän vi inte tog i varandra. X började studera mitt ansikte. ”Åh! Nu börjar jag känna igen mig” sa X, ”där är du ju kompis!” Han menade att han nu började se färgade mönster i mitt ansikte och över min kropp. Han petade på mig lite här och var och berättade vad han såg. Och jag hade blivit helt fascinerad av hans hår där jag också såg ett fantastiskt mönster. Inte i färg, men hans hår såg ut som en stor våffla, som ett nätmönster som formade håret så att det såg ut som en våffla. Linjerna var ljust gråa och emellan linjerna var håret så bulligt och mjukt. X frågade om håret kom närmare mig när jag tittade på det men jag konstaterade att det både kom närmare mig och sedan åkte längre ifrån, som om hans hår andades. Jättehäftigt! Jag började gå omkring i hans hår. Hans hår var som en skog av tjocka trädstammar, som en djungel som vaggade i sidled, fram och tillbaka, perfekt synkroniserade. Min blick föll på Xs öra och det var nog det vackraste öra jag någonsin hade sett. Perfekt format, så mjukt och lent. Jag såg varje cell i hans öra och förstod vilken fantastisk skapelse det var. Plötsligt så var jag inne i hans mammas livmoder och såg hur hans öra började ta form och växa. Vilken precision! Vilka fantastiska skapelser vi är! Allt medan X smakade försiktigt och nyfiket på mitt hår.

X fortsatte att känna och klämma på olika ställen i mitt ansikte, bland annat så klämde han väldigt länge på mina läppar. ”Vad fint du har sminkat dig!” berättade han för mig. ”Din hud är så perfekt slät och fin". ”Åh! Jag måste få titta på dina ögon!” förklarade jag och ställde mig precis intill Xs öga med mitt öga och tittade in i det mest makalöst vackra öga jag någonsin hade sett. Jag kunde inte förstå att jag inte hade sett hur vackra hans ögon var tidigare. Precis intill pupillen fanns en gyllene guldlinje som välvde in i hans öga. Det var som gyllene kristaller som växte in i hans öga. En hel värld av vackra guldkristaller. Jag var fullkomligt hänförd. Jag kände att jag behövde få känna hans ögonlock emot mina läppar, så jag började försiktigt pussa honom på ögonen.

Jag vet inte riktigt var X tog vägen sen, jag tror att han fanns i samma rum som jag, i köket, men jag ställde mig för att titta på håret på mina armar, lutad över köksbänken. Jag vet inte hur länge jag stod där, men det kändes som om jag stod där jättelänge. Jag såg hur mina hårstrån rörde sig. Vaggade fram och tillbaka. Ett tag så kände jag att ”Här kan jag ju inte stå resten av kvällen” men jag kunde ändå inte flytta på mig. Vid det här laget så vet jag att X stod precis bakom mig, fullt upptagen och fokuserad på att rita med sina fingrar på min rygg. Nu blev jag jättefascinerad för ur min arm kom nu, först en liten toppluva upp och sedan en liten vätte som hävde sig på armarna upp ur mitt skinn. Han hade långt skägg och gråa kläder, samt grå toppluva. Jag förstod inte riktigt vad han gjorde där, men jag tyckte att det kändes helt okej att han var där. ”Åh! Nu kom en liten tomtevätte upp ur min arm!” förklarade jag för X och han svarade att ”Gjorde det?! Jag såg också honom här alldeles nyss. Det kanske är samma.” Och jag minns att jag blev glad över att X också kände den här lilla vätten. Vätten hoppade sen ifrån min arm emot köksbänken och försvann. Och det var först då som jag kände att jag kunde resa mig upp igen.

X hade nu varit ute och tittat på sig själv i spegeln i hallen. Det var generellt nedsläckt i hela lägenheten, vi hade bara några ljus tända, men det var mer än tillräckligt. X sa att han inte rekommenderade mig att gå och titta på mig själv i spegeln men jag blev alldeles för nyfiken så jag gick ut i hallen. Wow! Jag hade ett helt gigantiskt stort huvud. Det var superhäftigt att se. Jag gick närmare spegeln och huvudet bara växte och växte. Och jag blev helt fascinerad av mitt hår som rörde sig. Mitt hår växte utan att växa. Det var som om det bodde saker/varelser i mitt hår. Mitt hår levde. Det växte och rörde sig i väldigt snabb takt. X hade gått ut i köket igen och jag kände att om jag skulle börja fokusera för mycket på mitt hår så skulle jag bli stående där i hallen och jag ville vara med X så jag avbröt min studie och gick ut till honom. X beskrev färgerna och mönstren som han såg överallt, men jag kunde fortfarande inte se några färger. Han berättade att han såg en massa gubbar som dansade på soffryggen ute i vardagsrummet, men jag såg inte dem. Ibland så skiftade världen i rosa, men jag kunde inte se fler färger.

Vi hade bestämt oss för att det var köket som gällde för oss. Vi kände att vardagsrummet, sovrummet och badrummet var alldeles för kalla platser. Inte så att de var kalla i luften utan de kändes mindre varma, omtänksamma och kärleksfulla. Köket var perfekt! Vid ett tillfälle provade vi att sätta oss ner i vardagsrummet. Då, plötsligt, tystnade musiken och känslan var som om någon drog bort en varm och gosig filt runt omkring oss och vi båda upplevde hur obehaglig världen blev.
Så vi gick ut i köket igen…

Kl. 00.30 forts...
Jag funderade på om jag ville smaka på någonting nytt så jag öppnade kylskåpet. Kylskåpet var helt gigantiskt stort inuti. Ett evighetskylskåp. Framför mig stod två burkar med oliver och de var gigantiskt stora och enormt gröna. Jag studerade allting på nära håll. En burk med vita bönor blev helt amazing vacker när de vita bönorna började komma ut ur bilden på burken som om de var tredimensionella. X kom och ställde sig bredvid mig och kunde också konstatera hur stort kylskåpet var. Helt enormt! Han plockade fram en burk med soltorkad tomat, som bara hade ett par soltorkade tomater i botten kvar. Och det var ett helt fantastiskt landskap därinne i burken. Jag började gå omkring där. Det var en massa vackra berg och kullar och jag tror att det måste vara ungefär som att vara på planeten Mars. Helt sagolikt. Det kändes lite svårt att slita mig ifrån kylskåpet. Det kändes alltid svårt att slita mig ifrån varje värld jag befann mig i, det var som att stänga en dörr kring någonting och inte veta om jag någonsin skulle få uppleva det igen. Nästa gång jag öppnade kylskåpet så kanske det skulle vara normalstort igen.

X gick ut i vardagsrummet och ropade plötsligt på mig därifrån ”Babe! Kom och känn! Kom och känn hur len katten är!” Jag gick ut till honom i vardagsrummet och började klappa på vår katt och det var helt sjukt vad len hon var. Hon hade den lenaste lenaste päls som jag någonsin hade känt på. Jag hade velat klappa på henne jättelänge, men hon ville gå ut så vi släppte ut henne och vi prövade att gå ut på altanen samtidigt. Det var jättekallt. Jag kände vinden som om den blåste igenom mig. Det var både fascinerande och lite obehagligt. X tittade upp emot stjärnhimlen och ordet var återigen ”Wooooow!”

Kl. 02.30
Ferrarin började avta något och vi bestämde oss för att ta en sista halva var. (Vilket skulle innebär totalt 2 Ferrari var). Vi satt stilla en stund under fläkten i köket och jag tycker att jag kände av denna snabbare än de andra. Jag tror att vi förbrukade tre påsar is under den här kvällen. Vi la i mer is i vårt vatten och jag satt och betraktade våra tomater som fortfarande låg kvar men som nu hade sjunkit till botten. Min tomat hette Jessica och X tomat hette Stefan. Jag ville att X skulle känna på mina bröst så jag drog ner min tröja. X konstaterade att mina bröst var jättestora. Verkligen jättestora! Jag kunde också konstatera det när jag tittade ner på dem uppifrån. Jag är glad att jag inte har så stora bröst, men just där och då så var det mest fascinerande. Jag gick ut i badrummet för att se om de såg lika stora ut i spegeln, men då såg de plötsligt små ut eftersom mitt huvud var tre gånger större än sin vanliga storlek.

I X kök finns ett fönster i väggen gjort av glasbetong och när jag började titta på det så såg jag helt underbara mönster (som finns där i vanliga fall också) men nu blev mönstren till olika figurer som växte och krympte och flyttade på sig. De såg lite ut som egyptiska väggmålningar till en början och X började också se dessa målningar på väggarna. Jättefina animationer av egyptiska människor och egyptiska mönster. Jag ställde mig på en stol framför glasbetongfönstret och utbrast att ”Åh! NU kommer färgerna!” För nu kunde jag se först hur de olika figurernas konturer blev blå, gröna och gula. Sen blev de även lila, rosa och röda. Det var färger överallt. Så vansinnigt vackert! En av figurerna såg ut som en man som växte och krympte och plötsligt såg jag ett grönt ljus mitt i hans bröst, som om det var hans hjärta. Hjärtat växte och krympte också och det lyste starkt. Samtidigt som det var ett hjärta så var det också en skog, och skogen tog sedan formen av en halv hjärna.
I nästa betongruta såg jag en ödla som också växte och krympte. Plötsligt fick ödlan ett starkt lysande öga som växte och krympte på samma sätt och som strålade som en grön laser. När jag stod och tittade på Ödlans öga så såg jag plötsligt en pytteliten människa helt i vitt. En kvinna som dansade. Hon hade kläder på sig, en kort liten kjol och hon dansade helt fantastiskt bra i takt till musiken i vardagsrummet. Bakom kvinnan kunde jag se ett litet hus med lysande fönster först, men det försvann sen och istället blev ytan helt svart. Fram ur den svarta ytan började plötsligt den lilla vätten att ta form igen. Den här gången så såg jag hans vita skägg tydligast och jag såg honom bara från toppluvan och ner till midjan för han satt vid ett bord och åt med kniv och gaffel och en liten tallrik framför sig. Den vita lilla kvinnan fortsatte att dansa.

X satt länge bakom min rygg och konstaterade att jag hade väldigt lockigt hår och vid ett tillfälle så upplevde han att jag blev en annan person, att jag blev en negress och att baksidan av mitt huvud var hennes ansikte. Han började återigen måla bilder på min rygg. Det var verkligen jätteskönt när han tog i mig. Jag frågade om det blev fint och han konstaterade glatt att, det blev det.

Jag satte mig ner en stund på stolen igen och X konstaterade att det stod någonting skrivet på skåpsluckorna vid diskbänken. X såg också att alfabetet och alla siffror stod skrivna på kanten på diskbänken, och när han sa det så såg jag det också. Vi såg samma saker, även om mina bokstäver och siffror hade ett annat typsnitt. Vi satt där och pratade en stund och X frågar plötsligt. ”Men, varför har de klätt in hyllorna med rosa presentpapper?” Jag vet inte vilka ”de” var, men jag kände också att det var några andra som hade gjort det, för nu såg även jag hur vägghyllorna i köket var inklädda i rosa och vitmönstrat presentpapper. ”Ja, och varför har de inte klätt in kortsidorna på hyllorna för?” undrade jag och X kunde se samma sak som jag, att vägghyllorna bara var inklädda uppepå och runt framsidan på framkanten av hyllan. Efter en stund ville jag kolla om den lilla dansande kvinnan var kvar i glasbetongen, vilket hon var. Det gjorde mig glad.

Under tiden i köket som jag såg färgerna så hade även mönstren jag såg börjat öka i styrka och färg. Jag såg fantastiska mönster på väggen i köket och jag såg hur de ändrade form och färg. Utifrån vardagsrummet lyste det en stark gul färg och inifrån sovrummet lyste en starkt grön färg.
X beskrev de olika egyptiska målningarna och mönstren som han såg på vardagsrumsväggen och jag bestämde mig för att gå ut i vardagsrummet, fastän det var kallt, och jag såg nu verkligen hur hela väggen var helt fylld av mönster. Ett ljust gult mönster som låg en bit utanför väggen. Jag kände återigen att jag var tvungen att känna på mönstret, fastän jag visste att jag bara skulle klappa en helt vanlig vägg. X kom fram och ställde sig bredvid mig och vi tittade på hyllan på väggen tillsammans. Vi stod en stund och beskrev vad vi såg innan vi la oss i soffan bredvid varandra och fortsatte att beskriva mönstren som vi såg i taket.

Kl. 04.30
Vi började bli trötta nu. Så småningom tog vi kraft till oss att släcka ljusen i köket och i vardagsrummet. X hade väldigt svårt att blåsa rakt på ljusen så att de skulle slockna och när han skulle blåsa ut ljusen som stod i öppna spisen så blev den alldeles fullständigt gigantisk, som en STOR grotta. Jag hade börjat frysa väldigt mycket så det var helt gudomligt skönt att lägga mig i sängen och krama X. När jag blundade så var allt stilla men så fort jag öppnade ögonen igen så var mönstren där, över hela väggarna. Jag trodde först inte att jag skulle kunna somna, men det gjorde jag så småningom.

Dagen efter
När jag vaknade nästa morgon kunde jag fortfarande känna hur fascinerande vackert allting var, och vilken enastående upptäckt jag hade gjort kvällen innan, att allt detta vackra finns runt omkring oss. Dagen ägnade jag åt att rita mönstren jag hade sett på väggarna och i taket under kvällen. Jag blev frustrerad över att jag inte kunde få mönstren att bli helt symetriska och jag blev både överlycklig och fascinerade när X vid ett tillfälle upptäckte att mönstret på hushållspappret i köket hade exakt det mönster som jag hade sett på väggarna. Jag satt en lång stund och fyllde i de vita linjerna i pappret och målade mönstret över hushållspappret. Det blev en oerhört känslomässig stund. Jag förstod och kände hur totalt världen hänger samman, i ett perfekt vackert mönster. Jag insåg också hur mycket som går oss människor förlorade, hur mycket vi missar. Jag insåg att det vi ser under detta ”rus” är en del av en verklighet som redan finns inom oss, som vi alla har tillgång till. Att det är någonting som barnen har i sig naturligt när de kommer hit. De ser det storslagna i allt. Sedan övergår livet till att handla mer om överlevnad. Om pengar. Om att arbeta.

Vi går in i allvaret och det vackra runt omkring oss försvinner. Vi ser det inte längre. Jag kände en oerhörd tacksamhet över att ha fått komma denna verklighet så nära, och jag kände samtidigt en sorg över alla de människor som inte förstod hur mycket de gick miste om i sina liv. Jag kände sorg över hela mänskligheten, för att jag än mer förstod hur vilsna vi är, och hur långt borta ifrån vår verkliga verklighet som vi faktiskt befinner oss. Jag insåg att det var just där jag hade varit kvällen innan, i en del av mig själv som är betydligt mer verklig på många sätt än det liv som vi skapat här. Livet är till största del till för att upplevas med alla våra sinnen, men vi har glömt bort det. Jag kommer definitivt att göra denna resa igen, eftersom det på alla sätt var en känsla av att komma hem till mitt sanna varande, och sanningen om den jag är. En del av alltet. Den största biten av universum och den minsta. Jag finns i allt och allting finns i mig.

Detta är en av de allra mest välskrivna tripprapporter jag någonsin har läst här på flashback.
Var det bara E med ferarrimärket på, eller såldes de under något annat namn? Jag blev nämligen enormt sugen.
Provade röda ferrari tidigare i sommar på en festival men jag tyckte inte att det var så bra drag i dem. Iallafall inte lika mycket som jag hade hoppats på.

5/5 lappar.

TACK!

Ja, det var bara Ferrarimärket på dom. Som dom här...
http://www.pillreports.com/index.php..._pill&id=28461
Men jag misstänker att dom inte finns kvar längre, vi har iaf inte lyckats få tag i fler.

Suverän rapport! Hoppas det kommer fler från bruden!

5/5

TACK!

Det gör det säkert! Vi var faktiskt ute på ett "äventyr" så sent som i helgen så vem vet...

Oooh! Gimme gimme gimme!