Vilket är erat värsta minne från barndomen? [sammanfogad /mod]

Det finns enskilda händelser som traumatiserat mig till viss grad men framför allt skeenden som under lång tid format mig.

1) Pappa var sällan hemma när jag var som yngst och när han väl dök upp så undrade jag med stor fasa vem den skäggige mannen var som skulle lyfta upp mig. Det kan tyckas vara banalt men det var riktigt obehagligt.
2) Att ständigt få gå på tå för att undvika pappas vrede.
3) Pappas alkoholism och de ständiga våldsamma bråken med mamma, bråk som jag som 7-8-åring försökte avstyra av rädsla för att de skulle slå ihjäl varandra. Då blev mamma arg på mig för och sade att jag gjorde bara saker värre. Sedan tog hon mitt yngre syskon och sov tillsammans med medan jag fick ligga gråtandes i min egen säng tills jag somnade. Det skedde ofta.
4) Alla mammas kommentarer och jämförelser med hur bra alla andra barn var. Han skulle aldrig göra så men det gör du.
5) Mammas argumentation som alltid innehöll att det är alltid fler som tycker att jag gör fel och beter mig konstigt.
6) Högtider då jag satt med min pappa och lyssnade på hans fyllesnack i hopp om att han och mamma inte skulle hinna börja bråka.
7) Min mamma har kallat mig alla elaka saker du kan tänka dig, egoistisk, empatilös, att jag bara utnyttjar henne och aldrig ställer upp, att jag är mycket värre än min pappa.

Hade jag haft såna skitföräldrar som du och många andra beskriver skulle jag råda dig om du kan/vill att ställa dom mot väggen, kanske efter att du pratat med en terapeut men inte nödvändigtvis. Tvinga dom att lyssna till hur du upplevde all skit dom utsatte dig för, punkt för punkt precis som du skriver ovanför. 99% kommer skylla ifrån sig eller försöka vända på situationen att det är dom själva det är synd om, säga att du överdriver, bli förbannade eller gråta. Då ber du dom hålla käften, att dom kan gråta när du gått men nu ska dom lyssna tills du har pratat klart och avbryter dom dig igen så kommer du gå därifrån. Det enda du ska acceptera är en total kapitulation och fullt ansvarstagande över deras skitiga beteende. Är dom inte villiga till det säger du åt dom att aldrig mer höra av sig. Då har du åtminstone fått det man kallar ett avslut och du lämnar över bollen och bördan du fått bära på till dom. Den stora fördelen med att ge sina föräldrar fullt ansvar för din barndom är att du kan ta fullt ansvar för dina egna barn. Får dina föräldrar frisedel för hur dom betett sig är det lätt att du själv återupprepar deras misshandel och beteende.

Sedan man själv blev förälder finns det ingenting som gör mig mer förbannad än föräldrar som behandlar sina barn som skit och ofta när dom blir vuxna låtsas dom som allt är bra och ska bli polare. Vilket lämpligt nog alltid sker när barnen blir gamla nog att slå tillbaka och bli självständiga...

All stryk man fått... Machokulturen som sa att man inte får slå sin far pga "respekt"... Den jäveln, och min mor som lät det fortgå, hoppas de dör ensamma, kvalfulla dödar... Jävla pack som sabbat mig som människa/person... Jag förstod inte att detta var onormalt förrän i vuxen ålder när jag själv skaffat familj. Samma sekund som jag förstod så bröt jag alla band med mina föräldrar. Tyvärr så förlorade jag min lillebror på köpet då han stod på deras sida (Han var ju alltid "gullungen" som aldrig blivit tillrättavisad/bestraffad någonsin av mina föräldrar...).

Jävligt löjligt egentligen, men att jag aldrig fick nån spelkonsoll efter 8-bitars Nintendo. Var helt sanslöst besatt av TV-spel på den tiden, och det kändes som att de bajsade på min största fascination och höll kvar mig medan alla andra ungar gick in i framtiden.

Tack för alla kloka ord och att du tog dig tid att läsa mina rader. Helt ärligt så fick jag ett kraftigt stresspåslag att nedteckna en del av mina upplevelser för det känns lite skrämmande att vara öppen med det samtidigt som de också påminde mig om sagda skeenden.

För en relativt kort tid sedan så ställde jag min pappa mot väggen per telefon. Han slog ifrån sig det mesta och i ett vagt ögonblick sade han att ingen hade lärt honom hur man skall vara som förälder. Man behöver inte genomgå en utbildning för att veta att sparka ett barn i ryggen eller psykiskt misshandla en familj inte är rätt.

Vi har ingen kontakt numera. Jag har också försökt ställa min mor mot väggen och hon har bett om ursäkt för mycket och sagt att hon gjorde vad hon trodde var bäst för familjen vid det läget.

Men hon använder sig av väldigt grova verbala kränkningar mot mig även idag. Jag har försökt ta upp det med min syster men hon slår ifrån sig det och försvarar vår mamma till 100%.

Tack igen!

I stort sett alla förövare är offer tidigt i livet, dina föräldrar utsattes säkert för liknande behandling som du fått och även det är beklagligt. Men det har ingenting med dig att göra, det är mellan dom och deras föräldrar. När man skaffar barn och väljer att sätta en ny människa till jorden är man helt och hållet ansvarig och det finns inga ursäkter för misshandel och övergrepp. Genom att ställa tidigare generationer "mot väggen" och utkräva ansvar för deras misstag bryter vi den våldsamma och destruktiva cykeln av barnmisshandel som i varje släktled kan ha pågått i tusen år. Du kräver ansvar av dina föräldrar precis som du ska räkna med att dina barn kommer kräva ansvar av dig när de blir vuxna. Jag är ansvarig för allt jag gör mot min barn och påminner mig själv om det dagligen, och jag förväntar mig att dom en dag ifrågasätter mina beslut som förälder så att de kan göra nästa generation än lite bättre.

Om nu inte dina föräldrar är villiga att ta ansvar för sina brister och erkänner att dom utsatt dig för psykisk och fysisk misshandel får du räkna med att allt kommer fortsätta som vanligt och skulden kommer läggas över på dig, antingen för hur du betedde dig då eller hur dom tycker att du beter dig nu. Och den farligaste risken då är att du kommer föra vidare skulden till dina barn. Låt det inte hända, låt dom bära bördan för all skit dom utsatt dig för, lägg den i knät på dom och gå därifrån. Sen skaffar du en egen familj och ger dina barn en fantastisk uppväxt!

När jag var 11 år gammal gifte sig min mamma med min styvfar, vigseln var vacker och efter det började festen.

Vid 22-tiden blev en nära vän till familjen full och misshandlade min styvfars bror, men det räckte inte utan han sprang ut i garaget och hämtade vedyxan och hade för avsikt att döda honom.

Jag kommer aldrig glömma när jag (och mina bröder) såg honom springa in med yxan skrikandes. Mamma gick emellan för att stoppa honom och mannen slog av mammas arm med yxan (med baksidan av yxan). Vi (barnen) skrek och jag blev så rädd och sprang in i närmast rummet och gömde mig under sängen.

oj.. hela min barndom sedan jag kan minnas tills jag flyttade hemifrån vid 16 var en lång jävla mardröm fylld med emotionellt frånvarande föräldrar fylla skrik misshandel och konstant känsla att känna mig oönskad hatad och ensam..

När lillsyrran bröt nacken.

Jag, min pappa och min bror blev notorisk psykterrade av min morsa. Min farsa jamsade alltid med, utom en del av gångerna då det var han själv som var offer. Då kunde det bli gräl. Morsan fick det än till att hon var så klok, och än till att det var så synd om henne, och så här i efterhand är bland det värsta att jag gick på hennes absurda manipulationer.

Tyckte man annorlunda än hon lyckades hon jämt få det till att man var en dålig människa. Klantade man till något skällde hon naturligtvis också.

Det var först i vuxen ålder som bitarna föll på plats för mig och jag insåg att hon var och är ett narcissistiskt jävla as. Min pappa fortsatte att vara manipulerad in i döden (jag var dock vuxen när han dog).

Morsan brukade också hota med att ta livet av sig, men nu när jag vill att hon ska ta livet av sig gör hon det minsann inte. Jag har naturligtvis brutit med henne och tänker inte återta kontakten.

Min pappa var en usel pappa som inte stod upp för sina barn, men jag tror att han hade kunnat bli en toppenpappa om bara morsan hade dött vid någon lämplig tidpunkt. Gärna när jag var 7 år. Innan dess gjorde hon åtminstone något slags praktisk nytta.

Den gång jag var närmast att dö var dock inte morsans fel. Det var friluftsdag i skolan, lågstadiet. Skidor. Jag ramlade och kunde inte ta mig upp, och ansvarig personal bara lämnade mig i sticket. Jag skulle ha frusit ihjäl om inte en större flicka hade kommit och dragit upp mig, och ansvarig personal tyckte att det vore rätt åt mig eftersom jag inte kunde åka skidor.

Men vad som ger mig ångest idag är inte minnen från min barndom i sig, utan vetskapen att det finns en massa barn som behandlas mycket värre med samhällets goda minne.

Att det inte räknas som mord när en förälder eller styvförälder torterar ihjäl en treåring. Att nödvärn räknas som mord när någon försvarar sig själv eller sin flickvän från systematisk misshandel från en eller ett par föräldrar. Att det inte räknas som bevis ifall någon filmar när en dagisfröken pucklar på ett dagisbarn. Att ställen som Björkbacken finns. Att så många, exempelvis här, har kunnat utstå systematisk misshandel som barn utan att polisen och socialtjänsten satt stopp för det.

Och så ovanpå detta myten om den goda och självuppoffrande modern. Blä!

Vadå, du bara hängde på internet, och så tog den där dumma äckelgubben och blottade sig för dig. Det var han som borde ha förstått bättre!

Rent generellt lär ju bland det värsta man kan säga när någon berättar om sina barndomstrauman vara att man inte tror personen i fråga. Men jag tror dig inte. Jag tror inte på att du förtjänade att bli misshandlad som barn!