Inse 'verkligheten' under depression.

Hej, under en längre tid har jag varit deprimerad och min senast nedgång var breakup med mitt ex gjort min värld ännu mer sorglig.

Jag skriver nu eftersom jag har vänt min dygnsrytm tillbaka och varit isolerad hemma och bara spelat och 'nolifat', vilket resulterar i att jag får panikångest pga av mängder av olika nedgångar i mitt liv.
I alla fall idag fick jag panik/ångest-attack, ju mer när jag får dessa så är tankarna om vad livet verkligen är, d.v.s ingen mening utan i min syn under dessa stunder absolut noll mening.. Allt blir så värdelöst och meningslöst.

Nu till min fråga, när man börjar "må bättre" har jag märkt att jag döljer det riktiga som jag ser i dessa stunder då när jag mår som sämst tex att livet är så fake som det bara går att blir, en stor tanke som jag har under dessa stunder är hur jag trodde på att min mening var med min kärlek som jag hade.. När jag sedan insåg att hon hade verkligen "gått vidare" genom att skaffa ny kille och legat med honom, då föll all min syn på det goda i livet på något sätt, jag levde liksom i en drömbubbla för att överleva och tro på mening och må bra med livet.

Nu när allt det är försvunnet och bortom min inre karta vad tar jag mig till? Inser ni också hur skitet livet är men man måste tro på en dröm för att kunna gå on med livet?
Jag kan acceptera att leva i en dröm och att livet är bra och det finns så mycket att hämta, men för att det ska fungera måste mina ångest/panik- attacker försvinna.. För varje gång jag får dessa så känns det som att det blir värre, nu hamna jag i min egen säng med en kniv i handen och tårar i ögonen och försöker samla mod till att lämna allt, men det går bara inte .. Men om det fortsätter så här så vet jag inte.

Därför snälla hjälp ifall någon har varit i samma sits och mått lika sketet, vad gjorde ni? acceptera ni att leva i en dröm? eller bara hitta ni något nytt för att leva för?

Det finns säkert med mängder med trådar om stöd och råd för de som är självmordsbenägna men jag måste kunna få skriva av mig, behöver liksom känna att jag kan skriva av mina tankar då de tar kål på mig och om det finns något råd till mig speciellt så uppskattar jag det verkligen.

Jag kan tillägga att jag känner mig otroligt dum, har gjort det väldigt länge så alla som vill kommentera hur dum jag låter eller hur efter jag är, Jag må vara dum men snälla låt mig vara det utan att bli ännu mer sänkt :/

Tack på förhand!

eftersom detta är min 17:de nikotinfria timme och ingen svarat här än gör jag ett försök.

när jag va 24 dumpade min "stora kärlek" mig, tog det hårt och släppte spärrarna med drogerna och punda ned mig och söp till, tappa allt gick på soc, blev behandlings hem och nu senast LVM

har varit drogfri nu i ett år, alltså, kan ju inte skylla mitt knarkande på att nån brud dumpa mig, det e ju något som legat i mig sen barnsben, som antagligen för de flesta som mår skit och inte har med sig nån grundtrygghet eller va fan det nu kan va.

iallafall, det blir bättre, så kramar på dig

JAG tror att mycket av sånna här problem beror på som du säger "jag har suttit hemma och nolifat"
Samtidigt håller man kontakten med vänner via Facebook, msn, Skype m.m.
Om man istället skulle få tummen ur och kasta ut teven och dator och börja umgås (fysiskt träffa andra människor) på daglig basis så skulle man skapa en mycket bredare omgängeskrets som hjälper till att stötta i motgångar.
Idag tar väldigt många personer vissa saker för givet och när det raserar så finns det inget/ingen att falla tillbaka på utan man låser in sig och berättar för sig själ hur dåligt man har det.

Självklart kommer några nu tänka "Men jag är ute och festar med mina kompisar varje fredag och lördagar är raidkvällen och då kör vi minsan Skype så den här tomten fattar ingenting" =)
Jepp, jag hävdar att också ni skulle behöva stänga av datorn och teven ett tag.

Livet är precis vad du gör det till, det finns ingen inneboende mening i någonting, du måste ge saker mening. Det kommer kännas skit ett tag, så försök komma på en plan med ditt liv, jobb, kanske nån sport, eller en trevlig kurs i någonting.

Jag vet, ett sådant otroligt standardsvar jag fick till.

Hur har det blivit bättre? Vad har blivit bättre? Hur gjorde du?
Grejen är att jag tror precis som dig att ifall jag börjar umgås mera med vänner och så, så blir det bättre till slut men det är just det att det blir bättre för den stunden när man umgås med vänner, men jag kommer tillbaka till samma spiral även om jag gör det, när jag vill ta en paus eller bara vara lat och vara hemma då hamnar jag tillbaka till detta...
Det är något som jag har svårt med och ett av de allvarligaste problemen jag har just nu, att sysselsätta mig med antingen jobb eller plugg, jag vet inte vad jag vill och har något sorts problem då jag inte har någon drift till att ha eller göra mål ö.v.h. Det finns alternativ som att börja studera på folkhögskola för att få upp mina gymnasiebetyg då jag hoppa av gymnasiet eller att börja på jobbtorg och få försörjningsstöd av soc tills man hittar ett jobb, men då tänker jag också vad får jag för jobb om jag inte har fullständig gymnasieutbildning och inte jobbat mer än lite måleri och som parkvärd (sommarjobb) ...

Går också till kurator en gång per varannan vecka, för att få hjälp med min depression dock har jag avstått då det känns bara fel, känns som att man pratar med den alldagliga glada kvinnan som skulle svimma utav att höra ordet 'skit' kan inte öppna mig för sådana som bara ser ut som plast och med ett falskt leende på läpparna. Om jag skulle få terapi någonstans då är det där jag kan öppna mig och precis beskriva saker och ting precis som jag vill men det går bara inte med denna.
(Vet inte varför jag sa detta, men men)

Bryt ner varenda tanke i minsta lilla beståndsdel, positiv som negativ.
Tänk "Är det verkligen så?" "Behöver jag må såhär?" "Är detta hela sanningen, eller ens halva?"
Kanske det inte finns någon sanning bakom dom underliggande faktorerna överhuvudtaget.

Tänk, tänk, tänk. Tänk igenom allt ur så många olika aspekter som möjligt.
Att droger och alkohol drar ner dig i fördärvet är väl ingen överraskning, men det vet du ju redan.

Du skapar dig en felaktigt och falsk världsbild i ditt dåliga mående. För att bryta detta behöver du endast välja att hantera saker på ett annat sätt. Du kanske tycker att du prövat tillräckligt, men uppenbarligen inte tillräckligt nog.

Som någon skrev ovanför, det finns ingen mening i saker.
Det är inte särskilt roligt att behöva stiga upp kl 6 på morgonen en mörk vintermorgon för att gå/åka till sitt arbete. Skillnaden där ligger i om man väljer att må dåligt över det eller om väljer att ta det för det är vad man måste (ekonomi osv), för att ta ett exempel utav många.
Allting ligger i tankesättet och hur man väljer att se på saker & ting.

Att må dåligt när man blir dumpad är inget konstigt, och det kan ta år innan man kommer över det. Been there, done that. Men är du i övrigt trygg i dig själv och i den omgivningen du rör dig i så kommer det vara lättare att hantera, istället för att du sätter dig ner och stänger av allt, med flaskan i handen och tankarna inställda på mörka moln.

Det kommer ta tid, men allting är en vana. Att leva i ett mörker är lätt, och det går alltid att skylla på något. Det är lätt att gömma sig bakom i dåligt mående, allt för lätt. Bestäm dig istället för att bli en fri person, en fri individ, där du själv skapar allting du vill vara med om. Det är ju inte så att någon sitter och pistolhotar dig och tvingar dig till att må på ett visst sätt, att vara på ett visst sätt och bete sig på ett visst sätt.

Känner igen mig väldigt mycket i det du skriver. Jag sitter i nästan samma båt nu. Min historia finns här för den som orkar.

Korta versionen: Föräldrarna skildes när jag var 7, fick ingen förklaring förrän långt senare. Har inga syskon, så de resterande 15 åren spenderade jag med min mamma som min enda familj.

Men mamma blev allt sämre, och nu för två månader sedan så gick hon bort, 49 år gammal.

Där är jag nu.


Men jag försöker ta en dag i taget. Förvisso blir det en del "nolifande" med vriden dygnsrytm och dålig sömn, men jag försöker se positivt på livet.


Jag upprepar ett slags mantra i huvudet, någon gång i timmen ca, som lyder: "Varför är jag här? Jo, för att... <den jobbiga sanningen>, men livet går vidare. Det finns inget annat sätt. Det kommer bli lättare med tiden"


Så försök vara stark och spräck drömbubblan, det gjorde jag tidigt och även om det har varit extremt jobbigt så känner jag att det kommer underlätta senare i livet. Jag och många fler går igenom samma sak som dig, du är inte ensam.

Jag förstår exakt hur du känner, har själv mått likadant på den senaste tiden. Ser ingen mening med livet, blir deprimerad etc. Och som tidigare har nämnt känner jag detta när jag sitter ensam hemma vid datorn, men när jag jobbar eller är ute och träffar vänner så mår jag mycket bättre.

Har börjat märka mer och mer hur dåligt jag mår när jag bara sitter ensam hemma vid datorn, så mitt tips till dig är att försöka komma hemifrån och träffa dina vänner så mycket du kan. Lycka till!

Jag har nyligen separerat med mitt ex efter ett 4+ års långt förhållande. Dock var det jag som tog tag i det hela och 'gjorde slut', jag kan känna att ex'et och jag levde i någon liknande bubbla mot slutet (och hon mer än mig).

Det som har fått mig att kunna hantera det hela/börja gå vidare (någorlunda än så länge) är att försöka gå ut, träffa folk, tjejer, dricka något trevligt, socialicera och försöka undvika datorsittandet så mycket som möjligt, då jag tidigare har vart i de träsket.

Och när man väl är där, 'nolifing', så anser jag att det bara kan bli värre då det inte leder någon vart.

Så, tummen ur röven och lägg dramatik_kniven i lådan - gå ut, gör något, vad som helst - det blir bättre.

Tack för ditt svar, det värmer.
Det är också en grej, att man vet vad som är bäst för en själv men gör inte de sakerna.. tex att träffa vänner och gå ut och göra saker jag är medveten om de sakerna att de gör saker och ting lättare och för att bli glad men jag gör bara inte det, driften till att göra dessa saker är också helt bortblåst.. Men antar att jag måste göra det någongång men känns nästan som att jag måste bli tvingad av någon annan för att jag ska göra det konstigt nog.
Tack för svar och det är en hemsk sits du beskriver i din tråd, hoppas på allt bättre för dig.. En sak jag har börjat göra är att testa på nya saker när man är ute det kan vara allt från att testa ny mat till att titta på teater, vissa saker gör mig gladare när man väl gör dessa saker så för den tid man lever så kan ju göra så mycket man kan av dessa saker när man har tid till det.. Så för mig själv är det en stor grej som jag kommer följa och det är att känna av allt som är gott för mig råder dig också göra det =D Kanske beskrev lite konstigt men enkelt fånga det som är bra och testa på nya saker
Önskar bara att man kunde slippa hamna i dessa onda spiraler som får oss att vilja ta livet av oss.
Tack! Ja att träffa kompisar borde jag göra men idag tacka jag nej till att gå till stan tex, även om det var för att min polare ville luncha och han skulle klippa sig.. istället valde jag att vara hemma här och spela spel och läsa saker... Har undrat länge nu även ifall jag passar in för rankningen för att knappra lyckopiller, jag vet inte men känner att jag måste börja må bättre snabbt nu annars vet jag inte vart jag hamnar inom några månader från nu.
Hur kan den fina bubblan vara så fin men i slutet är det den som gör allt så dåligt, det är hemskt.
Men sant det, träffa vänner och bara bra saker! Dock har jag mitt jävla dilemma som kommer varje dag som går och det är vad mina mål och vad jag ska välja för väg i mitt liv... Jobba på något städarjobb liknande jobb eller om jag ska börja studera.. Jag är så osäker på allt och att vara ekonomisk beroende av soc är inte en så säker platta att stå på heller, vad ska man ta sig till när man mår så här och måste välja sina livs val när ens val i livet har redan varit så misslyckade.

Det är helt klart så för min del att jag har en mycket mer realistisk bild av verkligheten när man är deprimerad eller i alla fall nedstämd. Under mina deppiga dagar tänker jag på att vi alla kommer dö, människan är dum i huvudet och så vidare, vilket egentligen är sant.

Vad som till sist får mig att tänka annorlunda är att jag alltid hamnar i ett form av passivt tillstånd där man egentligen inte utför något, och vad spelar det i så fall för roll om man har "genomskådat verkligheten"? Då gör man mer nytta när man lever i sin bubbla.

Jag talade inte riktigt utifrån ditt exempel, men i ditt fall handlar det väl egentligen om att du och andra inte gynnas av att veta av allt falskt, och att detta i sin tur aldrig leder till något. Det är en återvändsgränd. Det man kan göra är att bearbeta sina tankar genom att till exempel skriva ned allt falskt, men leva utan att ha tankarna någon annanstans i ditt huvudsakliga liv. På så sätt döljer du ju inget för dig själv. Jag löser också min mentala defragmentering genom att helt enkelt tillägna tid åt detta när jag går ut med hunden, sitter på bussen, och så vidare. Men jag låter aldrig tankarna ta över hela mitt liv. Det handlar nog om en balans.

Är i samma sits. Nu är jag fortfarande väldigt ung (20-25) men en sak som får mig att klara vardagen är dessa ord på repeat: It gets better, things will change.

Samt låtar med texter som denna http://youtu.be/F4NvuY_CWuM