Minnen från barndomen

Runt två. Jag lekte med bilar på balkongen varav dessa åkte emellan springan på räcket och ramlade ned på gatan. Vi bodde högst upp i huset. Att jag vet att jag var två år var för att vi flyttade därifrån innan jag hade fyllt tre år.

Förmodligen var det en smärre traumatisk upplevelse för mig.

Minns alldeles särskilt en gång när hon som födde mig slog skiten ur min bror med ett bälte, och sen gick till Billhälls och handlade.

Ett annat minne är när syster ringer förtvivlad och har slajsat upp handlederna för hon som födde mig hade vart i sitt esse.

Ja, många fina barndomsminnen från bästa föräldern.

Jag har flera minnen från 4,5-årsåldern och tidigare men det är mer som enskilda ögonblicksbilder än som "film" om ni förstår hur jag menar.

Ett väldigt tidigt minne är hur morsan värmer röd saft i en nappflaska för att vällingen är slut. Var kanske 2 då eftersom jag fortfarande använde nappflaska.

Ett starkt minne är hur jag som 3-4 år skruvar ur glödlampan i brorsans sänglampa, sticker in ett finger i lampan och flyger ut på sovrumsgolvet.

Eftersom vi flyttade från lägenhet till en nybyggd villa julen '69, när jag var fyra och ett halvt, så kan jag skilja på tidiga och sena barndomsminnen. Minns väldigt mycket av sommaren jag var fyra och det har väl att göra med att farsan byggde hus då. Jag var t.ex med och bar tegel.

Faktum är att jag har fler minnen från de två sista åren av 60-talet än av hela 90-talet.

Mina tidigaste barndomsminnen var när jag som naken, nybadad tvååring satt på mina föräldrars säng och skulle posera för ett fotografi med att spänna biceps.
Filten jag satt på var kornblå och stickig.
Kan än idag ett halvt sekel senare titta på denna polaroidbild i mitt fotoalbum.

Andra minnen var när man gick till kiosken på lördagen för sitt lördagsgodis, jisses vad man fick godis för en krona på 70-talet...

Jag har bara ett enda minne från när jag var riktigt, riktigt liten - men många fler från den mer "normala" knatteåldern.

Den tidigaste minnet vet jag inte hur liten jag var, men jag måste ha varit mycket liten eftersom det är det enda minnet jag har i vilket jag upplever de vuxna som verkliga "jättar."

Och även om jag, såklart, var mycket liten, även vid 4-årsåldern (som jag har en hel del minnen från) så upplevde jag ändå aldrig de vuxna som några "Jättar."

Det var bara då, i mitt första minne.
Minnet var från någon slags "barnsim" där min mamma släpat med mig till Simhallsbadet eller något sådant, och inne i omklädningsrummet stod alla dessa Jättestora kvinnor runt mig, nakna allesammans med stora svarta buskar mellan benen.
Det var mitt minne, stora jättekvinnor med svarta buskar mellan benen, som stod runt omkring mig och log mot mig. =)

Många gånger bygger man falska minne från exempelvis något man ser från ett foto i sin tidiga barndom. Själv har jag inga stora händelsen, mest basal grejer som känns som starka minnen då dom är mina första. tror inte jag minns något under 5års ålder. max något ifrån 4års ålder.

Tror mig minnas när jag lärde mig gå. Tultade mellan min mamma och min moster , fram och tillbaka. Jag kommer ihåg känslan av lycka, och lyckan över deras glädje över min bedrift. Jag var närmare 1,5 år när jag lärde mig gå.
Är ett minne jag alltid haft och tror det är äkta. Men 100% säker är jag inte.

"Titta mamma, himlen glittrar! " - Millennieskiftet, undertecknad var knappt 2.5 år gammal.