Givetvis finns det många namn på de olika väsen som kunde uppenbara sig och skrämma livet ur folk. Många namn var lokala eller så har de olika namn beroende på var i landet man befinner sig. Till exempel mjölkharen, som också kallades bjära, pukhare eller trollkatt. Det var ett dragdjur som en häxa använde för att stjäla mjölk från grannens kor. I Dalarna var det vanligast att bjäran framställdes som en katt eller fågel, i Norrland var det mer vanligt att det var ett garnnystan.
En annan skrämmande varelse kunde vara mylingen, (eller nattramn) som var en gengångare av ett odöpt, nyfött barn som dödats av sin mor och sedan gömts, oftast i myrar, stenhögar, dyngstäder eller under golvplankorna i uthuset för att dölja en oönskad födsel. Ibland bar mamman ut barnet i skogen och lät djuren ta det eller så frös barnet ihjäl. Nattramnen visar sig endast nattetid och då oftast vid större högtider. Den flyger i luften i fågelskepnad och utstöter ett knarrande ljud, som liknar gnisslet från ett osmort vagnshjul. Enligt Hyltén-Cavellius låter ljudet som några fågelarter och ganska så likt morkullans spelflykt.
Maran som är ett trolldomsväsen, var en ful, äldre kvinna som under natten kom in i sovrummet genom ett nyckelhål, springor i väggen eller ett öppet fönster. Hon satte sig grensle över en sovande persons bröstkorg och det var därför personen kunde känna tryck över bröstkorgen och vaknade fylld med ångest och oro, också kallat en ”marritt”. Det är också det som givit upphov till ordet ”mardröm”.
Näcken och bäckahästen var två vattenvarelser som finns i många varianter och under olika namn i hela Europa som försöker på olika vis locka till sig personer för att dränka dem. Näcken beskrivs ofta som en fiolspelande man och lockade ner folk i vattnet med sitt vackra fiolspelande. Bäckahästen var i nordisk mytologi bäckens ande. Det var en stor, elegant häst och barnen tyckte den var så fin att de vill rida på den. Hästen lurade barnen att rida på dess rygg för att sedan dra ned dem i vattnet. Det spelade ingen roll hur många barn det fanns, hästens rygg blev bara längre ju fler barn som satte sig på den. Bäckahästen höll främst till i åar och bäckar och vissa påstår att när hästen väl lockat ner någon i vattnet så förvandlades den till dess sanna skepnad. Kroppen blir grön, slemmig och den fick stora rovdjurständer. Man kan lätt tänka sig att dessa är påhitt från oroliga föräldrar för att barnen ska hålla sig borta från vattnet.
Det fanns också kvinnliga varelser såsom skogsrået, skogsnymfen, skogsfrun och bergsrån. Ett annat namn är vittra och i Norge och Danmark kallades hon huldra. Rået hade makten över de djur och naturkrafter som hörde till dess domän och kunde ibland använda sin makt till att ge människor lycka men vanligare var det motsatta. Framifrån sedd var hon en vacker ung kvinna men bakifrån hade hon ofta ett hål i ryggen och en svans, antingen en trollsvans eller en rävsvans som stack ut.
Rået lockar och förför män som arbetade i skogen eller bara befann sig i skogen av en eller annan anledning. Rået hade också kreatur ibland som hon vallade på skogen och som hon lockade på. Det var inte bara negativa egenskaper hon besatte utan blåste hon ner i bösspipan, så kunde det göra att bössan aldrig missade sitt mål, men att den bössan aldrig träffade hennes älgar som hon själv red på. Hon kunde också väcka kolaren när milan brann och ibland kunde hon ha hjälpt fäbodflickor med kreaturen. Namnet vittra var också vanligt i Dalarna som är en nordisk variant av de underjordiska. De håller främst till på fäbodvallen vintertid när ingen annan befinner sig där och de håller sig ofta med vitterkor, en slags kor som aldrig mjölkar mer än stävan full. Vittrorna bor under jorden, eller snarare i en parallell verklighet med människornas. En vittras vägar kallas för vitterstråk, och på många platser finns det kartor över dessa från förr. Det går illa för den som bygger sitt hus rakt på ett vitterstråk, då går vittran med sin boskap tvärs genom huset.
Vittran har ibland upptecknats som troll men tillhör också de underjordiska, dit älvor tillhör. Älvorna kännetecknas oftast genom att man kan se deras ringdans över mossar, öppna marker och ängar. De var också kända för sin ljuva sång och sången sägs vara livsfarlig för människor då de blivit galna eftersom melodin fastnat för all tid i huvudet och plågade därmed ihjäl människan.
Där älvorna hade dansat uppträdde en ring av antingen sjukt eller onaturligt växande gräs. Det kunde förklaras med att ibland bestod ringen av en svampsort som gjorde att gräset blev dåligt just där. Älvornas roll var sjukdomsalstrare och genom att utföra sina behov i en sådan ring ledde det med stor sannolikhet till sjukdom och olycka.
En annan underjordisk varelse var vätten, som enligt folktro bosatte sig under människornas hus eller uthus. De kunde vara behjälpliga på gården och skyddade dem som bodde på ”deras” mark. Men de ansågs också vara tjuvaktiga och kunde vända synen på folk men de kunde också göra sig osynliga. Gården kunde befrias från dessa vättar genom att sätta ut mat på vättehögar eller vid vårdträd.
Trollen är en av de mest kända varelserna i nordisk folktro, inte minst de vackra tavlorna och alstren av både John Bauer och Rolf Lidberg. Det jag själv minns från där jag själv bodde som liten, är att vi förutom den klassiska bilden av vår Kung Carl Gustav på utedasset hade bilder såsom denna.
Trollen kan variera i utseende, storlek och lynne och sägs vara bortjagade och utdöda med kristendomens intågande. Trollen kan besitta stor styrka men de kunde också trolla. Trollen bor djupt inne skogen, i bergasalar eller under flyttblock där de också har sina enorma skatter. De småväxta trollen kan placeras in i facket för oknytt och tillhör naturväsen. Man kan i skymningen uppfatta stenblock eller större grästuvor för troll. Trollen anses vara rika, trots sina paltor till kläder. De lever utanför den kristna världen och är därmed förtappade. Deras moralvärderingar skiljer sig också från människornas. Ett exempel på detta kan vara när en bortbyting upptäcks, det vill säga ett människobarn som bytts ut mot ett trollbarn – ett barn som skrek och var olydigt, ofta var det förståndshandikappade barn som kunde tas för bortbyting. Man kunde givetvis undvika detta genom att hota att döda barnet eller döpa det. Bergatagen kunde kvinnor bli och många var livrädda för att just detta skulle ske när de var i skogen. Med det menas att kvinnan blev bortförd av troll till bergasalen och väl därinne tappade de både tid och rumsuppfattningen. Man kunde återvända men då med en annan mental inställning. Att bli bergatagen kunde också undvikas genom att bära med sig en kniv till skogen, då trollen avskydde stål och silver.
En annan känd och omtyckt varelse i folktro är gårdstomten som är gårdens skyddsväsen. Gårdstomten var en vresig liten varelse och hämnades rejält om man misskötte gården eller behandlade djuren illa. Tackade för hans arbete gjorde man genom att sätta ut en skål gröt eller ge honom nya kläder. Gårdstomten var en slags extra bonde eller dräng med övernaturliga krafter som såg till att gården hade lycka med sig. Han antogs ofta vara den förste mannen som odlade upp just den gården och som inte kommer till ro efter döden, utan hela tiden måste se till ”sin” gård.
http://www.nordfront.se/folktro-och-vasen-i-norden.smr
