Jan Fridegård ("Trägudars land" mm.)

Jag har inte heller fått fram orsaken till vare sig hans död eller till hans hustrus död.
Vilket på ett sätt är ganska märkligt, när han blev en känd författare.

Jag har i min hand biografin som kom ut för tre år sedan. Det är lite luddigt där också, men Jan själv skriver i ett brev att hustrun nyss tillfrisknat från influensa (en virushistoria) när han plötsligt en kväll hittade henne på golvet i ett rum:
Angående hans egen död skriver dottern att han somnade in stilla en septemberdag på Gungrena (sommarstugan) efter att några dagar tidigare ha bett sonen skjutsa ut honom en bit längs vägen, så att han skulle få se den uppländska slätten (typ en sista gång).
Att han hade svag hälsa framgår. Han hade haft TBC på 1930-talet och i ett tidigare kapitel står, att lungorna blev utläkta men hjärtat "fortfarande nyckfullt".
Dock låter dotterns beskrivning som att självmord ska underförstås:

Jo, Jo det är ju helt naturligt om man är skicklig på sitt jobb, men jag har alltid tänkt på arbetarlitteratur ungefär som på sossar, alltså att man hyllar arbetare men ser ner på överklassen och dit räknar man även sådana som driver företag, och då även mindre företag... (Idag hyllar ju naturligtvis inte sossar arbetare längre) Sosse politiker är ju idag själva överklass och har normalt inte arbetarbakgrund...

Det var en märklig koppling.
Nå, det verkar som att Fridegård bevisade att dina fördomar var just fördomar.

Vad är det som är märkligt?

Farsan var med i skogsindustrifacket och fick tidningen sia (skogsindustriarbetaren)
Och de hade en tecknad serie Stormhatten, om en arbetsgivare i hög hatt som typ bara jävlades med sina anställda på olika fruktansvärda sätt... Så betraktar alltså Lo arbetsgivare och företagare.

Åtminstone förr i tiden så hade Sverige mest väldigt stora företag och knappt några småföretag jämfört med andra länder, det var medveten politik som drevs av Socialdemokraterna, som jag tolkade det så lär det ha berott på att småföretagare sällan röstar på S så varför då vilja styra så det är lätt att driva småföretag?

Numera satsar man ju inte längre på att arbetare ska rösta på S (det är väl inte ens hälften av dem som är med i Lo som röstar på S), utan har övergått till att satsa på invandrare och fortsatt invandring, som röstar på S i stor utsträckning. (I Rinkeby typ 80%)

Imorgon är det Jan Fridegårds dödsdag. Hur brukar ni fira den?

Jag ska läsa En natt i juli.

Här kan man se en dramadokumentär om Jan Fridegård från 2002 med Per Morberg som "trälarnas poet".

https://www.youtube.com/watch?v=2aKGcDf9P2I

Var i stort sätt obligatoriskt i högstadiet att svenska läraren tipsade om Fridegård då man var klar med Frans G. Bengsson. (På sjuttitalet då.)

Som fjortonåring tyckte jag dock at Fridegård var seg jämfört med den fryntlige Bengtsson.

Nuförtiden uppskattar jag dock hans karga relism som ger en trovärdig bild av hednatiden.

Av arbetarförfattare håller jag Väinö Linna allra högst.

I Under polstjärnantrilogin problematiseras det som enydrion skriver om.

De finska socialisterna kämpar för att torparna ska bli självägande bönder, men när målet börjar synas i horisonten börjar de tveka, självägande småbrukare förväntas inte stödja socialismen.

Jag kan tänka mig att ursprungliga sossar som Fridegård inte hade nåt emot småföretag.

Ebbe Schön, som berättar i dokumentären, har skrivit en doktorsavhandling om Fridegård.

Fridegård ville vara "ett språkrör för många som lever och dör, hårt och tyst - utan möjlighet att själva få säga sitt ord".

Det kan man väl säga att han lyckades med, även om ingen läser Fridegård längre?

Fridegård var bad ass. Minns i tonåren när jag läste Lars Hård-böckerna, den första litteratur som jag verkligen sveptes med av.

Fridegård har ett driv i berättandet som liknar den i isländska sagor, samtidigt är språket mättat med sinnligt lyriska beskrivningar av människor och natur.

Inledningen av En natt i juli: ”Av Trastorps fem statare skulle bara en flytta
på hösten, ladugårdskarlen From. De flesta möb-
lerna var redan utburna och bildade en trist,
vägglusfärgad grupp i höstdiset.”

Dystra ord men samtidigt lyser de som runskrift. Fridegård är lika mycket realist som sagoberättare. I hans böcker är jaget lika närvarande som jaguppgivelsen. Tack för himlastegen, Fridegård!

Selma Lagerlöf hade älskat Jan Fridegård. Jag har i alla fall satt honom jämte henne i bokhyllan.