2012-07-10, 19:15
#1
Jag har länge velat skriva en tråd om vad som hände mig efter att jag rökt cannabis. Tyvärr har jag i flera månader mått för dåligt för att kunna skriva någonting alls, men nu försöker jag äntligen sätta ihop lite inlägg som jag skrivit till en hel berättelse.
Observera att jag varken är emot er som röker eller cannabis i allmänhet, jag vill bara berätta varför just jag väljer att aldrig mer rulla mig en spliff. Jag är tacksam för alla i min närhet som hjälpt och stöttat mig, inte minst vänner här på Flashback.
Jag rökte cannabis för första gången hösten 2011, jag var sjutton år och precis som alla andra tonåringar trodde jag att jag var odödlig. Jag trodde att man kunde springa hur snabbt som helst genom livet och ändå klara plugget samtidigt som man ska festa så mycket som möjligt och självklart röka cannabis som alla andra. För mig började det med att jag rökte cannabis några gånger, det var trevligt och jag gillade rusen. Den senaste gången rullade vi dock tre stycken feta spliffar varpå vi satt och puffade på nästan hela dagen. Vid den tredje spliffen sa det bara klick....
Snedtrippen: När vi hade rökt upp allt brunt och grönt som vi hade så reste jag mig och gick in i min kompis hus. Jag satte mig ner på en stol och började käka chips. Allt smakade helt fantastiskt gott. Jag drack även mängder av coca-cola som även det smakade underbart. Efter ett tag började jag bli yr, allting kändes konstigt men än så länge kunde jag hålla balansen. Det var ungefär som när man laggar fram i ett spel. Allt jag tog på kändes konstigt och jag tyckte att allting var kul. Jag stod och bara gapskrattade samtidigt som jag kände på stolen och bordet framför mig i säkert en minut tills yrseln började bli riktigt äcklig.
Jag hade ingen kontroll alls. Jag kommer ihåg att hjärtat slog snabbare och hårdare och att allt jag sa ekade i mitt huvud. Mina kompisar som också var väldigt benga frågade hur jag mådde och varför jag sprang runt. Det var då jag började se mig själv i tredje person. Jag såg mig själv springa runt i min kompis kök för att sedan springa ut i vardagsrummet.
Väl inne i vardagsrummet kunde jag höra mitt eget hjärta slå och jag började bli rädd på riktigt. Efter en stund såg jag mig inte från tredje persons-perspektivet längre utan jag såg mig själv i ett svart rum, ett helt svart rum med svart golv och med svarta väggar. Jag såg mig själv stå i detta svarta rum helt panikslagen samtidigt som jag hade händerna för ansiktet och skrek olika saker. Jag kunde inte urskilja några ord än så länge. Efter en kort stund satte jag mig på golvet i fosterställning för att sedan lägga mig på rygg. Det var nu som jag upplevde det hemskaste och mest brutala som jag någonsin varit med om. Jag såg mig själv dö i detta svarta rum. Jag kunde höra mig själv skrika, NEJ NEJ NEJ, HERREGUD JAG VILL INTE, OKEJ, NEJ, HJÄLP, JAG ÄR DÖD. OKEJ, JAG ÄR DÖD, JAG ÄR DÖD, JAG ÄR DÖD (mina kompisar har i efterhand berättat att de också hörde mig skrika detta). Jag såg hur mina kompisar stod bredvid mig i detta svarta rum och ringde någon.
Efter en stund kom ambulansförare och mina föräldrar var också på plats. Det sista jag såg var mina skräckslagna föräldrar. Efter att jag sett mig själv dö uppifrån så hände de mest märkliga som jag någonsin varit med om. Jag visste att psyket var kraftfullt och mystiskt men det jag nu tänker berätta hade jag aldrig någonsin kunnat drömma om. Jag vet inte ens hur jag ska börja beskriva vad jag såg. Det var som om jag samtalade med antingen Gud eller Djävulen. Jag såg någon läskig människoliknande form som pratade med mig och som verkade väldigt elak. Efter en stund märkte jag att det gjorde ont i hela kroppen med främst i hjärtat och att jag föll. Jag föll verkligen rakt ner. Den här onda varelsen visade mängder av logiska resonemang som alla verkade stämma helt och hållet. Allt som den här onda varelsen visade för mig verkade stämma och allting var jätteläskigt. Det var som om den här läskiga personen visste allt om mig.
Han gav mig ett logiskt resonemang och om jag löste det så visades ett nytt logiskt resonemang fram. Jag frågade honom hur länge det här skulle hålla på och han sa att det inte fanns något slut. Jag visste inte var jag skulle ta vägen och jag önskade för allt i världen att detta inte var på riktigt, men allting kändes så riktigt. Det kändes verkligen som att det här var det som hände när man dog, en evig smärta. Jag kommer inte ihåg något konkret exempel på dessa logiska resonemang som visades upp för mig, men vad jag kommer ihåg däremot är att alla var så verkliga och sanna. Efter ett tag minskade smärtan och allting försvann; jag kunde se igen. Jag stod framför min kompis och han försökte prata med mig. Jag föll tillbaka till den läskiga smärtan i några sekunder för att komma tillbaka till verkligheten igen. Jag hade inte dött; jag hade bara haft en riktig jävla snedtripp. Det fanns ingen ambulans och mina föräldrar visste ingenting.
Jag kände hur en lättande känsla började sprida sig och ångesten började också släppa. Jag började få kontroll över läget och min kompis frågade vem fan jag snackade med, han berättade att jag hade legat i vardagsrummet och snackat med nån jävla clown som inte fanns. Jag försökte snabbt sammanfatta allt jag varit med om och de berättade att jag legat medvetslös på golvet i 5-10 minuter. Jag återhämtade mig ganska snabbt efter denna traumatiska händelse och jag och mina vänner fortsätta att spela våra data-spel. Psykologer har berättat att jag i ungefär 3 veckor förträngt hela den här händelsen och bara bearbetat den undermedvetet eftersom det var en så hemsk händelse för mig.
Psykosen: En torsdagskväll halv åtta tre veckor bröt psykosen ut: Vad konstigt allt känns... Nej, vad är det som händer. Fan, det är efter-rus av haschet. Jag trodde inte att sånt här händer. Jag lägger mig i sängen och försöker andas lugnt. Fan vad hjärtat slår, herregud. Borde jag berätta för mamma... En iskall känsla sprider sig genom hela kroppen: Nej jag kan fan inte berätta för mamma. Går ut i köket: Du, m-m-m-aaamma, jag äter kvällsmaten inne på mitt rum, det är ett r-r-radioprogram som jag vill se. Inne på rummet: Vad fan är det som händer? Varför slår hjärtat så här? Varför rör saker på sig? Fan, jag borde åka in akut, aauuuwww!!! Lägger mig i sängen, blundar och försöker andas lugnt: Helvete vad hjärtat slår!!! Hur länge ska det vara så här? Borde jag ringa min kompis? Borde jag försöka sova? Borde jag låsa in mig på toan?
Så var det i flera timmar tills jag till slut kunde somna. Nästa dag ljög jag och sa att jag var sjuk och stannade hemma från skolan. Då ringde jag upp min kompis på skype och berättade allt, han liksom många på Flashback trodde inte att det var en psykos utan trodde bara att jag hade ångest efter traumat. Efter några månader hamnade jag till slut på rätt avdelning där de är experter på psykoser och de är väldigt kunniga inom sitt område. I snart sju månader har jag nu ätit anti-psykotisk medicin och jag börjar återhämta mig.
Psykosen bröt ut en kväll då jag hade det väldigt stressigt, jag hade till exempel skrivit dåligt på ett prov i skolan, behövde åka buss ganska mycket den dagen och hade en del plugg att ta tag i. Halv åtta på kvällen så började allt kännas väldigt konstigt. Konstiga tankar började fara runt i huvudet på mig. Jag fick konstiga idéer, som att till exempel ställa mig framför mamma och hoppa runt som en apa. Efter fyra dagar berättade jag allt för mina föräldrar och de tog allting jättebra, de har stöttat mig väldigt mycket.
Mina symtom vid psykosen:
- Saker rörde på sig något enormt. Snödrivor åkte runt, marken pulserade och så vidare.
- Jag fick konstiga idéer.
- Jag orkade ingenting alls.
- Jag var yr hela tiden.
- Jag var jätterädd, exakt hela tiden. Helt fasansfullt rädd. Ibland hade jag så starka ångestattacker att jag nästan svimmade, kroppsdelar kunde domna av, jag fick svårt att tänka och hjärtat slog som aldrig förr.
Jag har fortfarande inte återhämtat mig helt och till och från har det verkligen varit ett riktigt helvete. Jag har inte kunnat gå i skolan och knappt kunnat umgås med kompisar. Upplever du samma symtom? PMa mig eller åk in till den psykiatriska akutmottagningen.
Med reservation för stavfel, Myrslingerbult.
Observera att jag varken är emot er som röker eller cannabis i allmänhet, jag vill bara berätta varför just jag väljer att aldrig mer rulla mig en spliff. Jag är tacksam för alla i min närhet som hjälpt och stöttat mig, inte minst vänner här på Flashback.
Jag rökte cannabis för första gången hösten 2011, jag var sjutton år och precis som alla andra tonåringar trodde jag att jag var odödlig. Jag trodde att man kunde springa hur snabbt som helst genom livet och ändå klara plugget samtidigt som man ska festa så mycket som möjligt och självklart röka cannabis som alla andra. För mig började det med att jag rökte cannabis några gånger, det var trevligt och jag gillade rusen. Den senaste gången rullade vi dock tre stycken feta spliffar varpå vi satt och puffade på nästan hela dagen. Vid den tredje spliffen sa det bara klick....
Snedtrippen: När vi hade rökt upp allt brunt och grönt som vi hade så reste jag mig och gick in i min kompis hus. Jag satte mig ner på en stol och började käka chips. Allt smakade helt fantastiskt gott. Jag drack även mängder av coca-cola som även det smakade underbart. Efter ett tag började jag bli yr, allting kändes konstigt men än så länge kunde jag hålla balansen. Det var ungefär som när man laggar fram i ett spel. Allt jag tog på kändes konstigt och jag tyckte att allting var kul. Jag stod och bara gapskrattade samtidigt som jag kände på stolen och bordet framför mig i säkert en minut tills yrseln började bli riktigt äcklig.
Jag hade ingen kontroll alls. Jag kommer ihåg att hjärtat slog snabbare och hårdare och att allt jag sa ekade i mitt huvud. Mina kompisar som också var väldigt benga frågade hur jag mådde och varför jag sprang runt. Det var då jag började se mig själv i tredje person. Jag såg mig själv springa runt i min kompis kök för att sedan springa ut i vardagsrummet.
Väl inne i vardagsrummet kunde jag höra mitt eget hjärta slå och jag började bli rädd på riktigt. Efter en stund såg jag mig inte från tredje persons-perspektivet längre utan jag såg mig själv i ett svart rum, ett helt svart rum med svart golv och med svarta väggar. Jag såg mig själv stå i detta svarta rum helt panikslagen samtidigt som jag hade händerna för ansiktet och skrek olika saker. Jag kunde inte urskilja några ord än så länge. Efter en kort stund satte jag mig på golvet i fosterställning för att sedan lägga mig på rygg. Det var nu som jag upplevde det hemskaste och mest brutala som jag någonsin varit med om. Jag såg mig själv dö i detta svarta rum. Jag kunde höra mig själv skrika, NEJ NEJ NEJ, HERREGUD JAG VILL INTE, OKEJ, NEJ, HJÄLP, JAG ÄR DÖD. OKEJ, JAG ÄR DÖD, JAG ÄR DÖD, JAG ÄR DÖD (mina kompisar har i efterhand berättat att de också hörde mig skrika detta). Jag såg hur mina kompisar stod bredvid mig i detta svarta rum och ringde någon.
Efter en stund kom ambulansförare och mina föräldrar var också på plats. Det sista jag såg var mina skräckslagna föräldrar. Efter att jag sett mig själv dö uppifrån så hände de mest märkliga som jag någonsin varit med om. Jag visste att psyket var kraftfullt och mystiskt men det jag nu tänker berätta hade jag aldrig någonsin kunnat drömma om. Jag vet inte ens hur jag ska börja beskriva vad jag såg. Det var som om jag samtalade med antingen Gud eller Djävulen. Jag såg någon läskig människoliknande form som pratade med mig och som verkade väldigt elak. Efter en stund märkte jag att det gjorde ont i hela kroppen med främst i hjärtat och att jag föll. Jag föll verkligen rakt ner. Den här onda varelsen visade mängder av logiska resonemang som alla verkade stämma helt och hållet. Allt som den här onda varelsen visade för mig verkade stämma och allting var jätteläskigt. Det var som om den här läskiga personen visste allt om mig.
Han gav mig ett logiskt resonemang och om jag löste det så visades ett nytt logiskt resonemang fram. Jag frågade honom hur länge det här skulle hålla på och han sa att det inte fanns något slut. Jag visste inte var jag skulle ta vägen och jag önskade för allt i världen att detta inte var på riktigt, men allting kändes så riktigt. Det kändes verkligen som att det här var det som hände när man dog, en evig smärta. Jag kommer inte ihåg något konkret exempel på dessa logiska resonemang som visades upp för mig, men vad jag kommer ihåg däremot är att alla var så verkliga och sanna. Efter ett tag minskade smärtan och allting försvann; jag kunde se igen. Jag stod framför min kompis och han försökte prata med mig. Jag föll tillbaka till den läskiga smärtan i några sekunder för att komma tillbaka till verkligheten igen. Jag hade inte dött; jag hade bara haft en riktig jävla snedtripp. Det fanns ingen ambulans och mina föräldrar visste ingenting.
Jag kände hur en lättande känsla började sprida sig och ångesten började också släppa. Jag började få kontroll över läget och min kompis frågade vem fan jag snackade med, han berättade att jag hade legat i vardagsrummet och snackat med nån jävla clown som inte fanns. Jag försökte snabbt sammanfatta allt jag varit med om och de berättade att jag legat medvetslös på golvet i 5-10 minuter. Jag återhämtade mig ganska snabbt efter denna traumatiska händelse och jag och mina vänner fortsätta att spela våra data-spel. Psykologer har berättat att jag i ungefär 3 veckor förträngt hela den här händelsen och bara bearbetat den undermedvetet eftersom det var en så hemsk händelse för mig.
Psykosen: En torsdagskväll halv åtta tre veckor bröt psykosen ut: Vad konstigt allt känns... Nej, vad är det som händer. Fan, det är efter-rus av haschet. Jag trodde inte att sånt här händer. Jag lägger mig i sängen och försöker andas lugnt. Fan vad hjärtat slår, herregud. Borde jag berätta för mamma... En iskall känsla sprider sig genom hela kroppen: Nej jag kan fan inte berätta för mamma. Går ut i köket: Du, m-m-m-aaamma, jag äter kvällsmaten inne på mitt rum, det är ett r-r-radioprogram som jag vill se. Inne på rummet: Vad fan är det som händer? Varför slår hjärtat så här? Varför rör saker på sig? Fan, jag borde åka in akut, aauuuwww!!! Lägger mig i sängen, blundar och försöker andas lugnt: Helvete vad hjärtat slår!!! Hur länge ska det vara så här? Borde jag ringa min kompis? Borde jag försöka sova? Borde jag låsa in mig på toan?
Så var det i flera timmar tills jag till slut kunde somna. Nästa dag ljög jag och sa att jag var sjuk och stannade hemma från skolan. Då ringde jag upp min kompis på skype och berättade allt, han liksom många på Flashback trodde inte att det var en psykos utan trodde bara att jag hade ångest efter traumat. Efter några månader hamnade jag till slut på rätt avdelning där de är experter på psykoser och de är väldigt kunniga inom sitt område. I snart sju månader har jag nu ätit anti-psykotisk medicin och jag börjar återhämta mig.
Psykosen bröt ut en kväll då jag hade det väldigt stressigt, jag hade till exempel skrivit dåligt på ett prov i skolan, behövde åka buss ganska mycket den dagen och hade en del plugg att ta tag i. Halv åtta på kvällen så började allt kännas väldigt konstigt. Konstiga tankar började fara runt i huvudet på mig. Jag fick konstiga idéer, som att till exempel ställa mig framför mamma och hoppa runt som en apa. Efter fyra dagar berättade jag allt för mina föräldrar och de tog allting jättebra, de har stöttat mig väldigt mycket.
Mina symtom vid psykosen:
- Saker rörde på sig något enormt. Snödrivor åkte runt, marken pulserade och så vidare.
- Jag fick konstiga idéer.
- Jag orkade ingenting alls.
- Jag var yr hela tiden.
- Jag var jätterädd, exakt hela tiden. Helt fasansfullt rädd. Ibland hade jag så starka ångestattacker att jag nästan svimmade, kroppsdelar kunde domna av, jag fick svårt att tänka och hjärtat slog som aldrig förr.
Jag har fortfarande inte återhämtat mig helt och till och från har det verkligen varit ett riktigt helvete. Jag har inte kunnat gå i skolan och knappt kunnat umgås med kompisar. Upplever du samma symtom? PMa mig eller åk in till den psykiatriska akutmottagningen.
Med reservation för stavfel, Myrslingerbult.
__________________
Senast redigerad av Myrslingerbult 2012-07-10 kl. 19:29.
Senast redigerad av Myrslingerbult 2012-07-10 kl. 19:29.