Ändelseartiklar för bestämd form är löjligt

Jag påstår att engelskan är handikappad då det låter väldigt fånigt att säga "the ombudsman" och "the ombudsmans". Jämför svenskans harmoniska och välklingande "ombudsmannen", "ombudsmännen".

Haha
Don't forget the smorgasboards.

Det måste vara så här som verkliga förändringar kommer till stånd. Någon
tröttnar och prövar något nytt. Stå på dej. Har du tillräckligt intressanta
saker att säga så kommer folk att lyssna tills de förstår.

Jag kan tänka mej att du hade en andlig företräderare för längesedan, som
beslöt sej för att sätta artikeln i slutet på ordet och sedan genomförde
det. Och nu kommer du och vrider tillbaka.

[quote=Kickan2]Det måste vara så här som verkliga förändringar kommer till stånd. Någon
tröttnar och prövar något nytt. Stå på dej. Har du tillräckligt intressanta
saker att säga så kommer folk att lyssna tills de förstår.
QUOTE]

Jag lyssnade tills jag förstod, men det spelar ingen roll.

Jag är varken vän eller fiende av det svenska språket (eller Sverige heller för den delen), men det är tydligt att trådskaparen måste ha ett problem någonstans om han bara tar fram ändelseartiklar som betydande i ett språk. Ett språk består av liiiiite mer än ändelseartiklar.

Idiotiska diskussioner finns det många av.

Böjning i specie (bestämd- eller obestämd artikel) kan ske på två sätt i svenskan. Dels enklitiskt, alltså med en ändelse, dels proklitiskt, med ett ord före.
Ändra specie på
"en grön man" till bestämd - "DEN grönE mannEN". Sedär. Alla är nöjda och glada, svenkan har båda systemen..

Jag tycker det är märkligt att svenskan böjer adjektiv efter specie - "grön" i obestämd form ovan, "grönE" i bestämd form. Det vet jag inget annat språk som gör.

För övrigt har rumänskan, som enda latinska språk, också enklitisk bestämd artikel. Franskan, italienskan och spanskan har proklitisk ("la" för femininum, "le/il/el" för maskulinum). Latin i sig saknade specie.
Förmodligen har de öst- och västlatinska språken "delat sig" innan specie infördes i dessa.
("Une femme"= en kvinna, "la famme"=kvinnan, franska.
"O femeiã"= en kvinna, "femeia"=kvinnan, utan "halv ring" på a:et, rumänska)

Vad då nöjda och glada? Det där gäller ju bara om ett adjektiv står före substantivet. Dessutom är det många som struntar i den fristående artikeln ändå, och pratar om "gröne mannen" eller "svenska folket" , så den svenska fristående artikeln är mycket svag. Danskarna har iallafall skrotat ändelseartiklarna då adjektiv står för substantiv ,som jag tidigare skrivit och det borde vi också göra NU!!


Bra information!! Jag har länge misstänkt rumänskan för att vara samma mupp-språk som svenskan ,dvs. att det saknar fristående artikel. Nu vet jag. /TACK

tecken på språkfattigdom, så borde man väl t.ex. väga in kasusbildningen.
Svenskan har bara två kasyusformer - grundform, som används som nominativ, ackusativ, dativ, lokativ, ablativ, instrumatalis, vokativ - och en genitivform med -s som ändelse. På pronomensidan har man buntat ihop ackusativ, dativ, lokativ, ablativ, instrumentalis i en allmän "objektform". Genitiv finns bara på tredje person ("hans", "hennes", "deras").

Andra bullar är det t.ex. i romani chib, där det finns ändelser för SAMTLIGA kasus.

För att inte tala om fennougriska språk! Kasusändelse för olika typer av lokationer - över, under, i, på, etcetera... Inte bara en allmän lokativ.

böjer sin artikel - både bestämd och obestämd - i kasus.
Der->den->dem->des.... Det är väl kooligt?

Men det är lite skumt att alla nordgermanska språk har enklitisk betämd artikel, medan de västgermanska (tyska, engelska, holländska i alla fall) har proklitisk. Någon som vet hur det låg till med de nu utdöda östgermanska språken, alltså gotiska?

Vad gäller den östlatinska rumänskan kan man kanske misstänka att specieböjningarna kommer från omgivande sydslaviska språk. Det finns duktigt mycket slavicismer i språket. De västlatinska bestämda artiklarna kommer i alla fall från latinets demonstrativa pronomina. Öst- och västlatinska grenarna är runt 1600 år gamla.

Mupp och mupp...ja vet inte jag...rumänskan har 22 miljoner modersmålstalande i Rumänien och Moldavien, plus ytterligare någon miljon omkringsplattrade valaker i Grekland, Kroatien och Bosnien. 2,5 gånger så stort som svenskan.

Svenskan är för övrigt med bland världens 100 största språk. Slår man ihop danska, svenska och norskt bokmål, de är fullt förståeliga sinsemellan, så blir det 18-20 miljoner modersmålstalande. Ett ganska stort språk trots allt, det skulle hamna på Top 50.

Fullt förståeliga, nåja. Efter att ha besökt Mols i Danmark, Roma på Gotland eller västra östgötaslätten är jag lite tveksam till uttalandet.

Jag kan säga att det är ett helvete med Finnsk gramatik, jag försöker lära mig Finska och det är svåååårt.

Ta då och lär dig quechua. Att beskriva hur dess pronomina fungerar skulle ta hela flashbacks serverutrymme i anspråk.

Ex "Jag älskar dig"
"Jag älskade dig"
"Han älskar dig"
"Han älskade dig"
På svenska heter det alltid dig. På quechua får man här byta ut "dig" mot ett nytt ord i varje mening. Mycket lättlärt.

EDIT:
Sanning med liten modifikation; 'mi piace italiano, allora ho cominciato a impararlo'. Som synes placeras "lo" enklitiskt, men det gäller bara under vissa förutsättningar.

EDIT 2: Äh, glöm vad jag har skrivit. Jag är nog för full idag.

Bulgariska har det också, samt vissa dialekter av grekiska. Turkisk påverkan?

Romani chib har förstås ändelser för alla sina kasus, precis som svenskan har ändelser för alla sina kasus, och finskan för alla sina.
Det är alltså inte så att romani chib har ändelser för alla kasus som existerar, medan finskan inte har det, men i stället har för några som inte existerar, utan varje språk har ändelser för sitt specifika kasussystem.
I sinnet bör hållas att kasus handlar om morfologi - man har alltså fel om man påstår att ett kasus som inte representeras i morfologin existerar.