Fiktiva böcker

I Tolkiens världsbygge kryllar det av namngivna verk som förefinns i världen Midgård, som läsaren stundom får namn på, stundom inte.

I Silmarillion får vi om det stora människoriket Númenor veta:


Vad man skulle vilja läsa dessa bokrullar och se vad som däri berättas! Jag minns också att någonstans i slutet av Sagan om konungens återkomst berättas om att Bilbo i Vattnadal satt och läste eller hade tillgång till olika alviska skrifter om fornhistorien och så vidare. Kanske var det delar av detta som också finns i Silmarillion. Men kanske var det också andra skrifter, andra lärdomstraditioner, som däri fanns upptecknade.

Fiktiva böcker alltså, vilken gåtfull lockelse som finns över dem! Det är som om man projicerar alla sina föreställningar om den mest djuplodande litteraturen, sina föreställningar om de djupsinnigaste visdomstraditioner på dem. Som vore de förlorade verk som var bärare av den kod i vilken tillvaron på ett slutgiltigt sätt kunde förstås!

Har det skrivits någonting i bokform om fiktiva böcker, någon undersökning av något slag? Kristoffer Leandoers bok De försvunna böckernas bibliotek är den enda jag kommer på. Den borde man ju läsa.

https://www.nok.se/Allmanlitteratur/...nas-bibliotek/

Jag är verkligen glad över denna tråd och att lampros skapade den. Det fick upp mina ögon för detta ämne och numera håller jag alltid utkik efter de spännande påhittade verken.

Gröngölingshandboken hade varit kul att bläddra i.

Den har faktiskt också blivit en riktig bok. Inte lika fullspäckad som det fiktiva originalet, men med många bra tips och en hel del intressant vetande för vetgiriga och friluftsintresserade barn.

Har kanske kvar den i hyllan nånstans, om jag inte sålt/skänkt bort den.

I Paul Austers bok Orakelnatten så läser ju huvudpersonen ett manuskript till en fiktiv bok med samma namn.

I Stieg Trenters deckare Träff i helfigur från slutet av 40-talet jobbar den neurotiske och hyllade författaren Alf Iversson på sin andra roman, Drömmen om hörnet. Men i själva verkert har han fått skrivkramp och den manusbunt han visar upp för vänner och förläggare för att demonstrera att det går framåt består bortom titelbladet i själva verket bara av några sidor maskinskriven text kopierad x antal gånger, diverse kladdar och lösa utkast osv. Ingen bryr sig om att titta närmare på denna dummy-book förrän Iversson, jagad av skrivkramp, svartsjuka, paranoia och narkotikamissbruk, begår självmord: ett självmord som emellertid är riggat så att det ska se ut som ett mord utfört av någon annan.

Trots dessa litet skruvade premisser är det en bra bok, rolig, fartfylld och med coola personporträtt och oväntade vändningar. Och det är intressant att temat tycks föregripa Stig Dagermans skrivkramp och slutliga självmord sex-sju år senare. Trenter hade son journalist säkerligen mött Dagerman och läst ett par av den unge kometförfattarens böcker: visserligen hade Dagermans problem med skrivkramp ännu inte börjat när romanen skrevs men Trenter kan mycket väl intuitivt ha känt att något sådant här låg i luften. 1940-talet var "de unga döda diktarnas tid" i minst lika hög grad som det tidiga 1800-talet.

Eller Farfars praktiska råd från Ville, Valle och Viktor.

En matematisk variant av en fiktiv bok uppfanns av Erdös.
Här ett utdrag från Encyclopædia Britannica:

"Even at this early point in his career, Erdős had definite ideas about mathematical elegance. He believed that God, whom he affectionately called the S.F. or Supreme Fascist, had a transfinite book (“transfinite” being a mathematical concept for something larger than infinity) that contained the shortest, most beautiful proof for every conceivable mathematical problem. The highest compliment he could pay to a colleague’s work was to say, “That’s straight from The Book.” As for Chebyshev’s theorem, no one doubted that Erdős had found The Book proof."

Paul Erdős, Hungarian mathematician

Även om det inte är en tråd skapad av mig älskar jag den här tråden. Tack till alla som fortsätter att bidra! Tolkiens verk, som jag sade i ett inlägg ovan, kryllar ju av påhittade verk, annaler, fornhistoria osv. Det kanske kändaste verket av dessa i Tolkiens värld påhittade verk är väl den bok Gandalf läser ur vid Balins grav i Morias gruvor, Mazarbuls bok. Han läser någonting i stil med, "we cannot get out. They have taken the bridge and Second Hall... Drums, drums in the deep. We cannot get out". Jävlar vad man skulle vilja läsa hela boken, allt vad den har att förtälja om dvärgarnas erövring av Moria och deras stundande fall, om vad de fann när de grävde i Morias djup och den balrog som där vistades.

Tolkien var själv medveten om hur viktiga sådana antydningar är för ett verk, allt det som i en bok som läsaren bara får en glimt av, en kort blick in i ett jättevalv som hon inte kan träda in i utan bara titta på utifrån. I två olika brev rör han vid detta ämne, först i det förunderligt fina och insiktsfulla brev 96 till sonen Christopher, där han säger följande:

– J.R.R. Tolkien i brev 96 till sonen Christopher, den 30 januari 1945

Och han rör vidare detta ämne i brev 151 till Hugh Brogan: – Tolkien i brev 151 till Hugh Brogan, den 18 september 1954

Låt oss inte glömma The Books of Bokonon som spelar en central roll i Kurt Vonneguts Cat's Cradle. Romanen utspelar sig till stor del på en karibisk ö där religionen Bokononism utövas av invånarna. Bokonon själv är en mytisk figur som är efterlyst av myndigheterna och religionen är officiellt förbjuden.

I romanen får vi läsa ur första boken, sjätte boken, sjunde boken och den fjortonde boken. Den sistnämnda är väldigt kort:

Till Bokonons böcker hör även The Calypsos som är en slags "psalmer" och en autobiografisk passage där Bokonon skriver om dumheten i att låtsas förstå:

Böckerna introducerar oss läsare till många nya termer som Pool-pah ("shit storm" / "wrath of God") och Stuppa ("a fogbound child").

För den som vill läsa mer om Bokonons böcker rekommenderar jag websidan http://www.cs.uni.edu/%7Ewallingf/personal/bokonon.html och självklart Cat's Cradle själv.

Willy Kyrklund, som livet igenom vägrade recensera böcker, skrev en anmälan av Tapio Koljonvirtas fiktiva Lås 560 i en av sina sista korta texter från 1990-talet, kallad "Recension av imaginär bok".

Borges har ju som framgår ett gäng, bland andra "Vägen till Almotasim" i novellen med samma namn och "Fienderna" i "Det hemliga miraklet". Borges kan väl överlag ses som mästaren i genren fiktiva böcker.

Lite sent påkommen och kanske OT fråga men vet du om detta var efter att Erdős började med amfetamin och Ritalin. Jag vet inte så mycket om hans arbete egentligen men han är ju känd långt utanför matematiken för sitt bruk av stora doser ”tjack” och Ritalin och att det gjorde honom väldigt produktiv. Tycker det är en fascinerande historia.