2012-07-08, 20:57
#1
Jag kan knappt bärga mig till att skriva det här, så jag får med alla detaljer när minnet är färskt. Och med lite röka i kroppen hoppas jag det här blir något kreativt.
Substans: 4-HO-MET, 20mg i glas med C-vitamin
Lördag. Han jag kommer kalla Niko, kom hit på eftermiddagen och vi gjorde risotto. Vi satte på Matrix Reloaded och tog lite röka innan. Efter filmen tog vi lite röka till och satte oss ner i rummet jag hade förberett lite inför kvällen.
När klockan hade slagit 21.15 så gick vi ut i köket, löste upp C-vitamin och Järn brustablett i två glas, hällde i varsin kapsel med pulver och rörde om med våra drinkpinnar, föreställandes två tjejer på varsin strippstång. I alla fall tänkte jag på det då.
När vi väl fått i oss den ovanligt goda drycken med det kreativa innehållet, satte vi oss åter igen i vårt "rymdskepp" (Rummet, eller ja hela lägenheten, är byggd på ett speciellt sätt. Ni skulle förstå om ni såg vad jag menade). Jag gick och tände värmeljusen och sen satte jag mig ner bredvid Niko. Vi började med att spela lite chillmusik, så som Easily Embarassed och Sphongle.
Efter en halvtimme kände man att det var på gång. Det kändes i tårna, i händerna, ja i hela kroppen. 15 minuter till och jag blundade medans jag absorberade musiken som spelades. Kom på mig själv med att jag började le okontrollerat, kände ett lyckorus jag aldrig någonsin känt tidigare. Den ultimata lyckan. . Wow, det kändes bra.
Efter en timme, blundade jag och jag såg de häftigaste fraktaler, i regnbågens alla färger. Det var ett skådespel precis framför mina ögon, mönsterna ändrades i takt till musiken, som just då var Leaving Earth med Code 64. När jag tittade, så upptäckte jag att jag såg fraktalerna lite här och var i mitt synfält. Började le okontrollerat igen, hade jag inte haft öronen i vägen så kanske mina mungipor hade mötts bakom huvudet. Jag kände att väggen som jag var lutad mot skakade, och jag kände hur vårt skepp startade motorerna och började lyfta. Vi var iväg, Leaving Earth
Jag hade knäckt 3 stycken neonstavar, en rosa, en gul och en blå. Helt plötsligt så spelades det snabb psytrance, och vi var i ett discotek, med discolampor blinkandes och vi viftade med stavarna så ljuset spred sig. Jag fick för mig att Niko var Scooter och håret stod rätt upp som det gör på honom, fast längre. Wow vad snyggt det var. Han tog det som en komplimang.
Jag hade en Laserpod som jag hade berättat hur mycket jag tyckte om, och att jag knappt kunde bärga mig till att visa den för honom. Så den åkte fram nu, och vi satt och kollade upp i taket. Denna lampan är lite svår att förklara, man måste se det med egna ögon för att förstå. Men i taket ser det ut som blå rök/moln som rör sig, och så är det en röd laser som lyser genom en kristall så det gör så prickar och streck sprids, och de rör sig fram och tillbaka över taket.
Minns att jag kollade på Niko istället, jag ville försöka se vad han tyckte. Men jag tyckte han såg ut som Mr. Tumnus i Narnia. Åh, jag tycker verkligen om den karaktären i de filmerna så det var kul att jag såg honom där.
Vi låg i sängen och pillade med ljusstavarna, och Niko böjde dem som jag inte kunde fatta varför inte jag lyckades göra samma sak, kanske för att jag var ganska handsvettig så dem bara gled ur händerna på mig. Kände mig väldigt varm där ett tag, och tidigare under kvällen hade jag bara sminkat överfransarna med mascara, kanske för att mitt undermedvetna visste om att jag skulle känna senare att ögonen rinner som om det vore vattenfall, och att jag skulle slippa tänka på att sminket skulle rinna då.
Men Niko frågade om jag verkligen var varm, eller om det var känslan som fick mig att känna det så. Och ja, jag kom fram till, att det var värme från den ultimata lycka jag kände i kroppen.
Niko ville gå ut och kolla i resten av lägenheten, se nya vyer, så vi gick till det andra sovrummet där det fanns tre stora blå ljusbollar som gav rummet ett behagligt blå sken. Niko ställde sig mot väggen och gled ner så han till slut var sittandes på golvet, jag satte mig i sängen och vi studerade rummet, och jag konstaterade att det var ju en helt annan värld härute nu än jag sett under en tidigare tripp, då övriga lägenheten var som en tyst fabrik, utan musik och med katter som vaktade fabriken.
På tal om katterna ja, nu såg man varenda detalj i deras mönster, de såg ut som psykatter. Och de kändes så mjuka.
Vi gick till köket och Niko ställde sig med ena armen avslappnat vilande på barbordet, och sa "Tja, går du hit ofta eller?" Och jag svarade "Självklart, jag bor ju här. *Blink*" Sen minns jag inte vad vi pratade om därefter men vi satte oss vid köksbordet iaf. Niko reste sig direkt igen och hämtade 4 Granny Smith äpplen. Dem hade jag köpt efter tips av Niko som också trippat tidigare, dock inte på 4-HO-Met, men i alla fall att det skulle vara väldigt gott när man kände syrligheten från äpplena spridas i hela kroppen.
Jag visste redan innan att jag hade köpt ett grönt äpple som hade lite mönster, men att alla andra var gröna. Men nu när jag såg alla 4 äpplen framför mig igen, så hade mönstret "smittat av sig" så nu hade alla äpplen ett litet mönster/missfärgning.
Niko föreslog att vi skulle gå ut på gården och ta en cigg, och äta äpplena därute så jag fick se en annan värld, då jag aldrig gått utanför dörren under en tripp förut. Trappan ner kändes lång och kändes äldre, som från en svartvit film. I trapphuset var det mörkt och jag såg fraktalerna framför ögonen. Väl ute så satte vi oss på en liten mur, vinden kändes härlig mot huden. Kändes som jag hade den ultimata behagligaste kroppstemperatur.
Först visste jag inte hur jag skulle gå tillväga för att äta äpplet jag hade i handen, men sen lyckades jag och jag hade verkligen längtat efter det här äpplet, för vi hade pratat, kommit på en annan grej, glömt bort äpplena, tagit dem igen, men nu blev det äntligen dags. Niko däremot hade tankarna åt nåt annat håll för han åt inte upp äpplet därnere i alla fall. Vi kollade upp mot himlen och såg hur högt lägenhetshuset var ändå.
När jag var utomhus och jag hörde att det var andra människor i närheten, så kändes det som att jag behövde spela "nykter". Jag var rädd för att någon skulle se vad jag höll på med. Man får ju inte lov att känna lycka och lära sig mer om sig själv, enligt lagen. Så kände jag, och dessa människorna skulle inte förstå, så jag ville inte dela med mig av min underbara värld till dem. Jag kände att jag bara ville dela med mig till Niko, det var våran värld som vi hade skapat.
Så vi gick in igen efter rökpausen, och vi hamnade i hallen. Vi satt på golvet och Niko var förundrad över varför han inte ätit sitt äpple än. Sen satt vi en lång stund och studerade mönstret i det. Det rörde sig och formade alla möjliga figurer och former. Till slut så började jag skratta, och förklarade att jag såg pikachu. Visade Niko och han såg också. Sen förklarade han att han såg någonting annat också, som jag inte minns vad det var. Han var i alla fall väldigt stolt över det här äpplet, pratade så väl om det. Tills i nästa sekund ta en stor tugga och sluka nästan halva äpplet. Vilken kontrast.
Någon gång under trippen så satte vi oss i köket och Niko förberedde lite röka. Hur vi kom in på det vet jag inte, men vi hade spelat Diablo nån gång och jag hade sagt en kommentar om att dem jobbar för mig. Niko hade skrattat jättemycket åt det och nu kom det fram en kommentar att mina katter, De jobbar för mig. Varje gång jag sa de orden, så gapflabbade Niko. Det var ungefär som den scenen i Lejonkungen där hyenorna sitter ner och den ena vill att den andra skulle säga Mofasa så den andra skulle rysa till. Och "säg det igen", "Säg det igen". De jobbar för mig, han sa jag får säga dem orden om ett tag när vi glömt bort det, så skulle han skratta lika mycket igen. Och han skulle se fram emot det. Jag skrev även ner de orden på ett papper som Niko absolut ville. Vi bara var tvungna att komma ihåg det.
Vi gick in i rymdskeppet igen, och började lyssna på Tool. Niko hade visat mig dem innan och jag hade börjat lyssna på dem en del. Men nu förstod jag verkligen varför han tyckte dem var så bra när han förklarade under tiden vad varje låt hade för mening. Det var en låt för olika problem, så när han känner en känsla så lyssnar han på den Tool-låt som passar in för att tänka över känslan. Tyckte det var så otroligt smart. Tool blev helt plötsligt ännu bättre i mina ögon.
Efter Tool blev det Easily Embarassed igen. Vi pillade med neonstavarna och denna gången lyckades jag också böja och knyta den. Niko höll en stav mellan ögonen och sa att han såg ett häftigt ljus i rummet och sa jag också skulle kolla.
Niko höll sin knutna neonstav framför sig och sa:
"Du.. jag önskar det här kunde vara för evigt." Jag kände hur glad jag blev, det var nåt av det finaste någon sagt till mig. Jag blev alldeles varm inombords, och sa att "Ja, jag önskar också att det här kunde vara för evigt.."
Jag kommer aldrig glömma det.
Substans: 4-HO-MET, 20mg i glas med C-vitamin
Lördag. Han jag kommer kalla Niko, kom hit på eftermiddagen och vi gjorde risotto. Vi satte på Matrix Reloaded och tog lite röka innan. Efter filmen tog vi lite röka till och satte oss ner i rummet jag hade förberett lite inför kvällen.
När klockan hade slagit 21.15 så gick vi ut i köket, löste upp C-vitamin och Järn brustablett i två glas, hällde i varsin kapsel med pulver och rörde om med våra drinkpinnar, föreställandes två tjejer på varsin strippstång. I alla fall tänkte jag på det då.
När vi väl fått i oss den ovanligt goda drycken med det kreativa innehållet, satte vi oss åter igen i vårt "rymdskepp" (Rummet, eller ja hela lägenheten, är byggd på ett speciellt sätt. Ni skulle förstå om ni såg vad jag menade). Jag gick och tände värmeljusen och sen satte jag mig ner bredvid Niko. Vi började med att spela lite chillmusik, så som Easily Embarassed och Sphongle.
Efter en halvtimme kände man att det var på gång. Det kändes i tårna, i händerna, ja i hela kroppen. 15 minuter till och jag blundade medans jag absorberade musiken som spelades. Kom på mig själv med att jag började le okontrollerat, kände ett lyckorus jag aldrig någonsin känt tidigare. Den ultimata lyckan. . Wow, det kändes bra.
Efter en timme, blundade jag och jag såg de häftigaste fraktaler, i regnbågens alla färger. Det var ett skådespel precis framför mina ögon, mönsterna ändrades i takt till musiken, som just då var Leaving Earth med Code 64. När jag tittade, så upptäckte jag att jag såg fraktalerna lite här och var i mitt synfält. Började le okontrollerat igen, hade jag inte haft öronen i vägen så kanske mina mungipor hade mötts bakom huvudet. Jag kände att väggen som jag var lutad mot skakade, och jag kände hur vårt skepp startade motorerna och började lyfta. Vi var iväg, Leaving Earth
Jag hade knäckt 3 stycken neonstavar, en rosa, en gul och en blå. Helt plötsligt så spelades det snabb psytrance, och vi var i ett discotek, med discolampor blinkandes och vi viftade med stavarna så ljuset spred sig. Jag fick för mig att Niko var Scooter och håret stod rätt upp som det gör på honom, fast längre. Wow vad snyggt det var. Han tog det som en komplimang.
Jag hade en Laserpod som jag hade berättat hur mycket jag tyckte om, och att jag knappt kunde bärga mig till att visa den för honom. Så den åkte fram nu, och vi satt och kollade upp i taket. Denna lampan är lite svår att förklara, man måste se det med egna ögon för att förstå. Men i taket ser det ut som blå rök/moln som rör sig, och så är det en röd laser som lyser genom en kristall så det gör så prickar och streck sprids, och de rör sig fram och tillbaka över taket.
Minns att jag kollade på Niko istället, jag ville försöka se vad han tyckte. Men jag tyckte han såg ut som Mr. Tumnus i Narnia. Åh, jag tycker verkligen om den karaktären i de filmerna så det var kul att jag såg honom där.
Vi låg i sängen och pillade med ljusstavarna, och Niko böjde dem som jag inte kunde fatta varför inte jag lyckades göra samma sak, kanske för att jag var ganska handsvettig så dem bara gled ur händerna på mig. Kände mig väldigt varm där ett tag, och tidigare under kvällen hade jag bara sminkat överfransarna med mascara, kanske för att mitt undermedvetna visste om att jag skulle känna senare att ögonen rinner som om det vore vattenfall, och att jag skulle slippa tänka på att sminket skulle rinna då.
Men Niko frågade om jag verkligen var varm, eller om det var känslan som fick mig att känna det så. Och ja, jag kom fram till, att det var värme från den ultimata lycka jag kände i kroppen.
Niko ville gå ut och kolla i resten av lägenheten, se nya vyer, så vi gick till det andra sovrummet där det fanns tre stora blå ljusbollar som gav rummet ett behagligt blå sken. Niko ställde sig mot väggen och gled ner så han till slut var sittandes på golvet, jag satte mig i sängen och vi studerade rummet, och jag konstaterade att det var ju en helt annan värld härute nu än jag sett under en tidigare tripp, då övriga lägenheten var som en tyst fabrik, utan musik och med katter som vaktade fabriken.
På tal om katterna ja, nu såg man varenda detalj i deras mönster, de såg ut som psykatter. Och de kändes så mjuka.
Vi gick till köket och Niko ställde sig med ena armen avslappnat vilande på barbordet, och sa "Tja, går du hit ofta eller?" Och jag svarade "Självklart, jag bor ju här. *Blink*" Sen minns jag inte vad vi pratade om därefter men vi satte oss vid köksbordet iaf. Niko reste sig direkt igen och hämtade 4 Granny Smith äpplen. Dem hade jag köpt efter tips av Niko som också trippat tidigare, dock inte på 4-HO-Met, men i alla fall att det skulle vara väldigt gott när man kände syrligheten från äpplena spridas i hela kroppen.
Jag visste redan innan att jag hade köpt ett grönt äpple som hade lite mönster, men att alla andra var gröna. Men nu när jag såg alla 4 äpplen framför mig igen, så hade mönstret "smittat av sig" så nu hade alla äpplen ett litet mönster/missfärgning.
Niko föreslog att vi skulle gå ut på gården och ta en cigg, och äta äpplena därute så jag fick se en annan värld, då jag aldrig gått utanför dörren under en tripp förut. Trappan ner kändes lång och kändes äldre, som från en svartvit film. I trapphuset var det mörkt och jag såg fraktalerna framför ögonen. Väl ute så satte vi oss på en liten mur, vinden kändes härlig mot huden. Kändes som jag hade den ultimata behagligaste kroppstemperatur.
Först visste jag inte hur jag skulle gå tillväga för att äta äpplet jag hade i handen, men sen lyckades jag och jag hade verkligen längtat efter det här äpplet, för vi hade pratat, kommit på en annan grej, glömt bort äpplena, tagit dem igen, men nu blev det äntligen dags. Niko däremot hade tankarna åt nåt annat håll för han åt inte upp äpplet därnere i alla fall. Vi kollade upp mot himlen och såg hur högt lägenhetshuset var ändå.
När jag var utomhus och jag hörde att det var andra människor i närheten, så kändes det som att jag behövde spela "nykter". Jag var rädd för att någon skulle se vad jag höll på med. Man får ju inte lov att känna lycka och lära sig mer om sig själv, enligt lagen. Så kände jag, och dessa människorna skulle inte förstå, så jag ville inte dela med mig av min underbara värld till dem. Jag kände att jag bara ville dela med mig till Niko, det var våran värld som vi hade skapat.
Så vi gick in igen efter rökpausen, och vi hamnade i hallen. Vi satt på golvet och Niko var förundrad över varför han inte ätit sitt äpple än. Sen satt vi en lång stund och studerade mönstret i det. Det rörde sig och formade alla möjliga figurer och former. Till slut så började jag skratta, och förklarade att jag såg pikachu. Visade Niko och han såg också. Sen förklarade han att han såg någonting annat också, som jag inte minns vad det var. Han var i alla fall väldigt stolt över det här äpplet, pratade så väl om det. Tills i nästa sekund ta en stor tugga och sluka nästan halva äpplet. Vilken kontrast.
Någon gång under trippen så satte vi oss i köket och Niko förberedde lite röka. Hur vi kom in på det vet jag inte, men vi hade spelat Diablo nån gång och jag hade sagt en kommentar om att dem jobbar för mig. Niko hade skrattat jättemycket åt det och nu kom det fram en kommentar att mina katter, De jobbar för mig. Varje gång jag sa de orden, så gapflabbade Niko. Det var ungefär som den scenen i Lejonkungen där hyenorna sitter ner och den ena vill att den andra skulle säga Mofasa så den andra skulle rysa till. Och "säg det igen", "Säg det igen". De jobbar för mig, han sa jag får säga dem orden om ett tag när vi glömt bort det, så skulle han skratta lika mycket igen. Och han skulle se fram emot det. Jag skrev även ner de orden på ett papper som Niko absolut ville. Vi bara var tvungna att komma ihåg det.
Vi gick in i rymdskeppet igen, och började lyssna på Tool. Niko hade visat mig dem innan och jag hade börjat lyssna på dem en del. Men nu förstod jag verkligen varför han tyckte dem var så bra när han förklarade under tiden vad varje låt hade för mening. Det var en låt för olika problem, så när han känner en känsla så lyssnar han på den Tool-låt som passar in för att tänka över känslan. Tyckte det var så otroligt smart. Tool blev helt plötsligt ännu bättre i mina ögon.
Efter Tool blev det Easily Embarassed igen. Vi pillade med neonstavarna och denna gången lyckades jag också böja och knyta den. Niko höll en stav mellan ögonen och sa att han såg ett häftigt ljus i rummet och sa jag också skulle kolla.
Niko höll sin knutna neonstav framför sig och sa:
"Du.. jag önskar det här kunde vara för evigt." Jag kände hur glad jag blev, det var nåt av det finaste någon sagt till mig. Jag blev alldeles varm inombords, och sa att "Ja, jag önskar också att det här kunde vara för evigt.."
Jag kommer aldrig glömma det.
