Konservativ regim

Konservatismen omfattas endast av en minoritet av väljarkåren. Hur skulle ett konservativt maktövertagande gå till i Sverige har man tänkt sig?
Med tanke på att svenskarna inte är konservativa syns mig konservatismen i hög grad osvensk.

Nu är jag inte i första hand konservativ men jag antar att en konservativ regim skapas genom att man kan visa och övertyga folket om att detta är det bästa styrelsesättet? Genom opinionsbildning som alltid. Men en socialistiskt journalistkår kommer inte detta hända någon gång snart.
Jag tror att konservatismen faktiskt är mer rotad i den svenska folksjälen än vad många tror.
Jag hoppas på att liberalismen ska få större utrymme... endast ca 3 promille av folket är liberala Konservatismen har betydligt bättre chanser!

Nutida partier har inte råd att ägna sig åt opinionsbildning. Politikerna säger vad väljarna vid varje tillfälle helst vill höra. Även en konservativ politiker nödgas smeka opinionen medhårs.

Är det inte dags att slå ihop allt det här till en tråd som heter "meneliks funderingar om konservatismen" eller något?

OnT: I en demokrati sker en ideologis maktövertagande främst genom opinionsbildande. Eller skulle socialdemokraterna vid 1900 lagt sig ner och dött eftersom man inte verkade ta makten, eller det borgerliga blocket vid valet 2002 för den delen? Att en rörelse är decimerad och splittrad betyder långt ifrån att den alltid kommer vara så, en konservativ gryning är på gång.

I socialdemokratins begynnelse var partiet en utpräglad klassorganisation. Man vände sig specifikt till den växande arbetarklassen. I det läget var ideologin viktig för den växande folkrörelsens allmänna inriktning.
Till vänstern räknades på den tiden liberaler och frisinnade, som tillsammans med socialdemokratin kämpade för lika och allmän rösträtt.
På samma sätt var högern (vid denna tid ännu inte ett parti) ett nätverk med förankringar i det gamla samhället - hovet, adelskretsar, Svenska Kyrkan - samt hos starka företagarkretsar, som fruktade den framväxande arbetarrörelsen.
Under sådana förhållanden, där politiska organisationer vänder sig till klassbaserade intressen, spelade ideologierna en viktig roll för såväl höger som vänster.
Idag däremot konkurrerar såväl sossar som moderater om mittfältets medelklassväljare, vars röster är absolut nödvändiga för en valseger. I det läget är ideologin - konservativ eller socialistisk - mest till besvär och måste tonas ner för ett lyckat valresultat. Mittenväljarna charmas varken av socialistiska paroller eller konservativa manifest.
En hård tid för övertygade socialister och konservativer.

En analys som gjorts många gånger men icke är detso mindre sann, eller onödig att nämna, för det. Det finns egentligen inga vinnare (förutom möjligtvis de stora partierna och deras partipampar) med det nuvarande slaget om mittenväljarna.

Men att det är på detta viset i nuläget är inget som försäkrar oss om att det alltid kommer vara så, för alla som tycker att ideologi ska sättas främst, vare sig det är socialister eller konservativa, finns fortfarande hoppet om att den stora massan så småningom börjar prioritera värden som starka familjer (eller en gynnad arbetarklass för den delen) framför billiga paroller som om man har tusen kronor mer eller mindre i plånboken beroende på vilken regering som är vid makten.

Det finns ingen lätt väg ut eller enkla svar, det enda "vi" kan göra är att fortsätta med vårt opinionsbildande för att övertyga fler om ideologins betydelse.

Pratet om mittenväljare o.s.v. förutsätter att hela det politiska spelet utspelas längs en dimension där väljarna kan inordnas längs en höger-vänsterskala ("mer" eller "mindre" av något, t.ex. skatter). Den modellen fungerar avsevärt sämre när politiken är mångdimensionell, eftersom det i en sådan situation inte finns någon enkelt identifierbar "mitt". I Sverige har politiken väldigt länge varit präglad av ekonomiska höger-vänsterfrågor, vilket resulterat i ett sorts tvåpartisystem där alla kämpar om mittenväljarna, men det finns inget som säger att det nödvändigtvis måste vara på det sättet. Exempel på frågor som inte enkelt kan inordnas på den svenska höger-vänsterskalan är invandring, miljö och EU. I takt med att sådana frågor blir viktigare kommer det svenska mittorienterade partisystemet bli mer och mer dysfunktionellt, och möjligheter öppnas för perspektiv som idag är marginaliserade. T.ex. konservatism.

Att svenskar inte skulle vara mottagliga för konservativa idéer tror jag inte alls stämmer. Att konservatism spelar en relativt ringa roll i det svenska politiska samtalet är snarare ett uttryck för att "som man ropar får man svar", d.v.s. eftersom de stora politiska motsättningarna har gällt ekonomiska höger-vänsterfrågor så har olika uttolkningar av socialliberalismen kommit att bli dominerande i det politiska samtalet och avgörande för hur folk röstar, även om de inte alls själva är särskilt övertygade socialliberaler. Det latenta missnöjet med socialliberalismen kan bland annat ses i att färre och färre svenskar identifierar sig starkt med något politiskt parti, fler och fler byter parti vid varje val och val handlar mer och mer om kompetensfrågor snarare än ideologiska motsättningar.

Ett konservativt parti som accepterar samkönade äktenskap, mångkultur, avkristning, moderna könsroller och allmän individualistisk liberalism kanske har en chans i riksdagsvalen. Särskilt om det leds av en tillräckligt tjusig partilederska/ledare. Man måste nog gå den vägen. Partiets konservativa ideologer nödgas bita i det sura äpplet och ligga lågt. KD må tjäna som åskådningsexempel. Partiet har inte så mycket gemensamt med det strängt värdekonservativa, ärkekristna parti, som såg dagens ljus anno 64 med pingsledaren Levi Pehtrus som fadder. Sverigedemokraternas utveckling från frän ultrahöger mot allt större PK-normalitet är ett annat intressant exempel.
Det handlar om partipolitikens villkor.

Så för att en konservativ regim skall komma till stånd skall förespråkarna för konservatismen ge upp alla konservativa ideal och förnedra sig som offerdjur på parlamentarismens partipolitiska altare?

Statskupp är den enda lösningen.

En sådan gör man ju lätt, om man har folkviljan emot sig? Vilket var förutsättningen i mitt exempel, där alla partier - konservativa såväl som socialistiska - nödgas anpassa sig efter det svenska samhällets rådande värderingar. Inte lätt att vara konservativ eller socialistisk idealist i dessa krassa tider. Då får nog nöja dig med att bilda en sekt helt utan politiskt inflytande för sanna konservativa idealister.

Frågan är om konservatism över huvud taget är förenligt med folkvilja och anpassning till "samhällets rådande värderingar", eller om detta snarare innebär konservatismens kastrering till den liberala och socialistiska kulturella hegemonins stora lycka.

För övrigt skall jag väl tillägga att jag själv inte är konservativ i ordets egentliga mening. Möjligtvis radikalkonservativ i något slags Jüngersk mening.

Ernst Jüngers konservativa livshållning handlade om pliktuppfyllelse och ärbarhet. Han vågade säga nej till nazismen. Jag gillar honom. Någon politiker var han inte utan en stor författare.