Citat:
Ursprungligen postat av alt-ana
När blir man och kvinna jämställda?
För några år sedan ställde jag frågan till mina killkompisar. En som pluggade på Hawaii gav det roligaste svaret.
När en flintskallig kvinna med ölmage vandrar på gatan och visslar ”Jag är världens sexigaste kvinna”.
Jag hade då svårt att komma på någon kvinna som skulle känna sig så självsäker och sexig trotts sina synliga skavanker. Föreställde mig en hundra tjugo kilo tjej med acnefyllt ansikte skriker "Jag är sexig". Och jag håller med henne. Men det skulle nog bli ännu svårare att hitta några andra som hålla med oss. De flesta kommer att rynka på näsan åt henne eller tycka synd om henne. Då blir vi helt ensamma om hennes sexighet.
Andras negativa omdöme påverkar många kvinnor starkt och leder till allmänt minskat självförtroende.
En hundra tjugo kilo flintskallig man vrålar samma sak. Han får garanterat fler som hejar på honom.
Han kommer att utstråla självsäkerhet. Det hjälper honom ta plats i livet.
Förutom humorn, så finns det en klar poäng i din TS. Jag har vid flera tillfällen i livet fått anledning att reflektera över att jag, som man, accepteras i olika sociala sammanhang enbart på grund av att jag är man.
Mina uttalanden tas mer seriöst. Jag kan sitta ensam vid ett bord på krogen utan att behöva bli påhoppad av människor som tycker synd om mig för att jag sitter ensam...
Mina kvinnliga kollegor kan säga samma sak som jag på ett möte, men det är mig de referarar till när mötet är slut.
Kvinnor som säger emot kallas obstinata, men när jag säger emot så får jag höra att jag har "en avvikande mening". Jag förstår att kvinnor blir "rabiata" av att behandlas på detta sätt.