2012-07-06, 04:26
#1
Detta hände för 5 dagar sedan.
Jag har upplevt kanske 20-30 DMT-trippar sammanlagt under mitt liv. När jag har rökt DMT har det varit 2-4 trippar på en dag, med någon timmes mellanrum. Upplevelsen av DMT för mig har alltid varit en extremt stark känsla av "JAG EXISTERAR!". Ingen annan som jag har pratat med har sagt att de känner så. För mig är den känslan så stark att jag knappt vågar röka DMT längre.
"Jag existerar"-känslan upplevs av mig som att jag är Verkligheten, att det inte finns någonting som inte är jag. Att alla medvetanden inte bara är sammankopplade, utan ett och samma medvetande och att verkligheten är det medvetandet. Det finns ingenting annat än verkligheten, som tänker på sig självt. Trippen som den här tråden handlar om hade ungefär samma karaktäristik, med undantaget att det gick mycket djupare än vanligt.
Jag hade bestämt mig för att röka 5-MeO-DMT och DMT samtidigt tillsammans med en god vän, som vi kallar för X. Ingen av oss hade rökt 5-MeO-DMT tidigare och eftersom drogen beskrivs som "chemical terror or bliss" så tänkte vi att det nog var bra ifall vi minskade risken att uppleva "kemisk terror" genom att först äta MDMA. Det kan inte bli fel om grundtillståndet vi arbetar från består av intensiv kärlek och lycka, liksom
Vi sitter i X stuga långt från allt ute på landet. X och jag äter en kapsel med 150mg MDMA var. Det är mitt på dagen och vi bestämmer oss för att inte vänta till något speciellt klockslag eller att ens fortsätta med DMT+5-MeO-DMT, utan bara ta det som det kommer. Ingen hets, ingen press.
Vi pratar med varandra om allt möjligt medan vi bara blir gladare och gladare. Vi kramas massor, länge och intensivt. Efter ett tag har X nästan ingen regnbågshinna. Bara en enorm pupill. Både jag och X är extremt lyckliga!!
Ungefär en och en halv timme efter att vi hade ätit våra MDMA-kapslar så frågar X om det är dags att besöka DMT-världen. Jag är TOTALT fylld av kärlek och känner att det inte kan finnas något att vara rädd för, trots att jag vet hur extrem DMT-upplevelsen är. Jag vill astralprojicera mitt medvetande igen!!!
Vi väger upp 10mg 5-MeO-DMT och 50mg NN-DMT, blandar kristallerna, värmer upp vår The Machine (rökdonet) och lägger pulvret däri. Trots att jag är helt lycklig och glad så darrar jag på händerna, för jag har en svag aning om hur den här upplevelsen kan bli.
X röker först. Jag håller i maskinen och ser till att kristallerna förgasas. X tar två djupa andetag av tjock vit rök innan allt är borta. Hon sjunker ner i soffan som vi sitter i och blundar. Det är en väldigt personlig upplevelse och jag vill inte influera Xs tripp utan kramar bara henne helt tyst i kanske 15 minuter. De första minuterna efter att hon öppnat ögonen talar hon väldigt, väldigt långsamt. Hon berättar om en resa till INGENTING och upprepar att "Allt är INGENTING!", att det inte går att beskriva.
Vi väger upp samma dos till mig: 10mg 5-MeO-DMT och 50mg DMT. Hon håller i maskinen, eldar och hjälper mig genom att påminna mig om vad det är jag håller på med: "Andas in.. Andas ut.."
Jag inhalerar två gånger och får i mig allt. Min kropp blir extremt tung och jag sjunker ner i soffan som en sten.
Nästan omedelbart skär en kall, kliniskt ren och plastig labratorie-känsla genom min ryggrad. Det känns verkligen inte alls naturligt över huvud taget.
Jag sluter mina ögon. Det känns skönast så. Jag känner hur jag lämnar vår verklighet.
Det jag ser är totalt kristallklart, precis lika tydligt som jag ser saker framför mig nu när jag skriver den här texten, med undantaget att jag inte är närsynt längre. Min syn när jag blundar är knivskarp. Allt känns också helt menlöst, tomt och som att det finns inget syfte med någonting.
Det är ingen tvekan om vad det är jag ser: En tunnel vars väggar består av extremt snabba maskiner som bygger om sig själva, transformeras som en stor transformer. Allt är färgat i knallstarka neonfärger. Färgerna pulserar organiskt längs väggarna i tunneln och över robotarna.
Jag blir viktlös om förlorar greppet om den fysiska världen runt mig. Jag faller genom tunneln, men det finns inget upp eller ner, vänster eller höger. Det går snabbare och snabbare. (När jag har rökt DMT förut har jag alltid varit stationär på en och samma plats i 'astralvärlden.')
Jag är nu kanske 30 sekunder in i trippen. Jag upplever spasmer i robotarna jag är i, att robotarna sliter i rymd-tiden och bygger ut den. Knallstarka blixtar när rymdsdimensionerna vrids runt sina axlar och nya dimensioner frigörs. Robotarna finns under och bortom verklighetsväven (kanske bygger de verkligheten?).
Många, många fler dimensioner frigör sig från de 3+1 rymd- och tidsdimensioner som jag vanligtvis upplever. (!!!)
Det är inte längre en tunnel jag är i. Snarare en slags plats bestående av organisk-elektriska robot-medvetande som genomsyrar precis allt som finns, kommer att finnas och har funnits. Allt jag ser är fortfarande helt knivskarpt. Neonfärger som pulserar över kuber, cylindrar och esoteriska maskiner. Tentakler slingrar sig mellan, över och genom sprickorna mellan rumsdimensionerna.
Jag är i ett tillstånd av rädsla, blandat med fullständig häpnad över det jag upplever. Jag känner hur allt börjar kollapsa och ser hur "rummet" jag är i blir större och större allt eftersom rummet/rymden vecklas ut.
Plötsligt finns inte konceptet tid och rymd.
Jag tänker inte längre i ord. Jag kan inte formulera vanliga tankar. I stället betraktar jag en slags väv av abstrakta symboler och hela språk. Jag tänker inte längre. Allt är redan tänkt, och jag har access till alla sanningar som existerar, samtidigt. Det är så det känns.
Jag finns inte längre. Jag finns ingenstanns och överallt samtidigt. En intensiv känsla av att jag har varit här förut, oändligt många gånger. Död och liv finns inte. Allt är, inget är. Total evighet samtidigt som ingenting någonsin har funnits.
Jag vet inte hur länge jag är i det här tillståndet, men det var förmodligen i flera minuter.
Jag har absolut inga tankar alls om att jag en gång har varit människa. Det konceptet finns inte nu. Jag bara är. Jag är allt och ingenting samtidigt. Det är både terror och underbart samtidigt, som om de två orden betyder samma sak.
Oändlighet.
Till slut börjar känslan avta och jag ser robotmönstren igen: Maskiner som svävar viktlöst och själv-morfar till ständigt nya former. Knallstarka neonfärger slingrar sig återigen organiskt över alla ytor.
Jag inser att trippen håller på att ta slut och öppnar mina ögon. Det är som om att alla robotarna i astralvärlden snabbt som tusan om-organiserar sig till att representera hur rummet jag fysiskt är i faktiskt ser ut.
Allt känns syntetiskt, som plast. Äpplen, böcker, pennor, alla prylar som jag ser, är som om att de var uppbyggda av små maskiner som långsamt kryper runt utan att röra på sig. De bygger sig själva och allt runt dem.
X frågar hur jag mår, och jag kramar henne som svar.
Jag förstår att det går att äta frukter, trots att konceptet är ganska avlägset. Jag tar en tugga från ett äpple och tittar på hur "kratern" i äpplet där jag åt ser ut. Äppeljouicen och fruktköttet ser ut att bestå av myrriader av microskopiskt små robotar som interagerar med varandra. Det var verkligen en helt bisarr och vacker syn. Att äta robotar är rätt jävla nice faktiskt
Det tar några minuter innan allt börjar bli normalt igen. Skum känsla dock: Det känns som små prickar på huden, som exploderar. Som regn, fast metalliskt. Det gjorde inte ont. Bara bisarrt. Jag skakar lätt, precis som om jag var nerkyld.
En timme efter att jag först andades in DMT-mixen är jag helt återställd och nykter.
Resten av dagen och kvällen kramas vi och går i naturen. Vi är fortfarande mitt i MDMA-ruset när jag kommer ut ur DMT-trippen
I efterhand känns det som att jag var både i stugan och i DMT-dimensionen samtidigt. Mitt medvetande bara flyttade mellan mina två olika astrala kroppar: Den här verkligheten och DMT-världens icke-dimensioner. Båda verkligheterna existerar paralellt med varandra, det är bara mitt medvetande som astralprojicerats.
Verkligheten är så jävla vacker!!!
Jag har upplevt kanske 20-30 DMT-trippar sammanlagt under mitt liv. När jag har rökt DMT har det varit 2-4 trippar på en dag, med någon timmes mellanrum. Upplevelsen av DMT för mig har alltid varit en extremt stark känsla av "JAG EXISTERAR!". Ingen annan som jag har pratat med har sagt att de känner så. För mig är den känslan så stark att jag knappt vågar röka DMT längre.
"Jag existerar"-känslan upplevs av mig som att jag är Verkligheten, att det inte finns någonting som inte är jag. Att alla medvetanden inte bara är sammankopplade, utan ett och samma medvetande och att verkligheten är det medvetandet. Det finns ingenting annat än verkligheten, som tänker på sig självt. Trippen som den här tråden handlar om hade ungefär samma karaktäristik, med undantaget att det gick mycket djupare än vanligt.
Jag hade bestämt mig för att röka 5-MeO-DMT och DMT samtidigt tillsammans med en god vän, som vi kallar för X. Ingen av oss hade rökt 5-MeO-DMT tidigare och eftersom drogen beskrivs som "chemical terror or bliss" så tänkte vi att det nog var bra ifall vi minskade risken att uppleva "kemisk terror" genom att först äta MDMA. Det kan inte bli fel om grundtillståndet vi arbetar från består av intensiv kärlek och lycka, liksom
Vi sitter i X stuga långt från allt ute på landet. X och jag äter en kapsel med 150mg MDMA var. Det är mitt på dagen och vi bestämmer oss för att inte vänta till något speciellt klockslag eller att ens fortsätta med DMT+5-MeO-DMT, utan bara ta det som det kommer. Ingen hets, ingen press.
Vi pratar med varandra om allt möjligt medan vi bara blir gladare och gladare. Vi kramas massor, länge och intensivt. Efter ett tag har X nästan ingen regnbågshinna. Bara en enorm pupill. Både jag och X är extremt lyckliga!!
Ungefär en och en halv timme efter att vi hade ätit våra MDMA-kapslar så frågar X om det är dags att besöka DMT-världen. Jag är TOTALT fylld av kärlek och känner att det inte kan finnas något att vara rädd för, trots att jag vet hur extrem DMT-upplevelsen är. Jag vill astralprojicera mitt medvetande igen!!!
Vi väger upp 10mg 5-MeO-DMT och 50mg NN-DMT, blandar kristallerna, värmer upp vår The Machine (rökdonet) och lägger pulvret däri. Trots att jag är helt lycklig och glad så darrar jag på händerna, för jag har en svag aning om hur den här upplevelsen kan bli.
X röker först. Jag håller i maskinen och ser till att kristallerna förgasas. X tar två djupa andetag av tjock vit rök innan allt är borta. Hon sjunker ner i soffan som vi sitter i och blundar. Det är en väldigt personlig upplevelse och jag vill inte influera Xs tripp utan kramar bara henne helt tyst i kanske 15 minuter. De första minuterna efter att hon öppnat ögonen talar hon väldigt, väldigt långsamt. Hon berättar om en resa till INGENTING och upprepar att "Allt är INGENTING!", att det inte går att beskriva.
Vi väger upp samma dos till mig: 10mg 5-MeO-DMT och 50mg DMT. Hon håller i maskinen, eldar och hjälper mig genom att påminna mig om vad det är jag håller på med: "Andas in.. Andas ut.."
Jag inhalerar två gånger och får i mig allt. Min kropp blir extremt tung och jag sjunker ner i soffan som en sten.
Nästan omedelbart skär en kall, kliniskt ren och plastig labratorie-känsla genom min ryggrad. Det känns verkligen inte alls naturligt över huvud taget.
Jag sluter mina ögon. Det känns skönast så. Jag känner hur jag lämnar vår verklighet.
Det jag ser är totalt kristallklart, precis lika tydligt som jag ser saker framför mig nu när jag skriver den här texten, med undantaget att jag inte är närsynt längre. Min syn när jag blundar är knivskarp. Allt känns också helt menlöst, tomt och som att det finns inget syfte med någonting.
Det är ingen tvekan om vad det är jag ser: En tunnel vars väggar består av extremt snabba maskiner som bygger om sig själva, transformeras som en stor transformer. Allt är färgat i knallstarka neonfärger. Färgerna pulserar organiskt längs väggarna i tunneln och över robotarna.
Jag blir viktlös om förlorar greppet om den fysiska världen runt mig. Jag faller genom tunneln, men det finns inget upp eller ner, vänster eller höger. Det går snabbare och snabbare. (När jag har rökt DMT förut har jag alltid varit stationär på en och samma plats i 'astralvärlden.')
Jag är nu kanske 30 sekunder in i trippen. Jag upplever spasmer i robotarna jag är i, att robotarna sliter i rymd-tiden och bygger ut den. Knallstarka blixtar när rymdsdimensionerna vrids runt sina axlar och nya dimensioner frigörs. Robotarna finns under och bortom verklighetsväven (kanske bygger de verkligheten?).
Många, många fler dimensioner frigör sig från de 3+1 rymd- och tidsdimensioner som jag vanligtvis upplever. (!!!)
Det är inte längre en tunnel jag är i. Snarare en slags plats bestående av organisk-elektriska robot-medvetande som genomsyrar precis allt som finns, kommer att finnas och har funnits. Allt jag ser är fortfarande helt knivskarpt. Neonfärger som pulserar över kuber, cylindrar och esoteriska maskiner. Tentakler slingrar sig mellan, över och genom sprickorna mellan rumsdimensionerna.
Jag är i ett tillstånd av rädsla, blandat med fullständig häpnad över det jag upplever. Jag känner hur allt börjar kollapsa och ser hur "rummet" jag är i blir större och större allt eftersom rummet/rymden vecklas ut.
Plötsligt finns inte konceptet tid och rymd.
Jag tänker inte längre i ord. Jag kan inte formulera vanliga tankar. I stället betraktar jag en slags väv av abstrakta symboler och hela språk. Jag tänker inte längre. Allt är redan tänkt, och jag har access till alla sanningar som existerar, samtidigt. Det är så det känns.
Jag finns inte längre. Jag finns ingenstanns och överallt samtidigt. En intensiv känsla av att jag har varit här förut, oändligt många gånger. Död och liv finns inte. Allt är, inget är. Total evighet samtidigt som ingenting någonsin har funnits.
Jag vet inte hur länge jag är i det här tillståndet, men det var förmodligen i flera minuter.
Jag har absolut inga tankar alls om att jag en gång har varit människa. Det konceptet finns inte nu. Jag bara är. Jag är allt och ingenting samtidigt. Det är både terror och underbart samtidigt, som om de två orden betyder samma sak.
Oändlighet.
Till slut börjar känslan avta och jag ser robotmönstren igen: Maskiner som svävar viktlöst och själv-morfar till ständigt nya former. Knallstarka neonfärger slingrar sig återigen organiskt över alla ytor.
Jag inser att trippen håller på att ta slut och öppnar mina ögon. Det är som om att alla robotarna i astralvärlden snabbt som tusan om-organiserar sig till att representera hur rummet jag fysiskt är i faktiskt ser ut.
Allt känns syntetiskt, som plast. Äpplen, böcker, pennor, alla prylar som jag ser, är som om att de var uppbyggda av små maskiner som långsamt kryper runt utan att röra på sig. De bygger sig själva och allt runt dem.
X frågar hur jag mår, och jag kramar henne som svar.
Jag förstår att det går att äta frukter, trots att konceptet är ganska avlägset. Jag tar en tugga från ett äpple och tittar på hur "kratern" i äpplet där jag åt ser ut. Äppeljouicen och fruktköttet ser ut att bestå av myrriader av microskopiskt små robotar som interagerar med varandra. Det var verkligen en helt bisarr och vacker syn. Att äta robotar är rätt jävla nice faktiskt
Det tar några minuter innan allt börjar bli normalt igen. Skum känsla dock: Det känns som små prickar på huden, som exploderar. Som regn, fast metalliskt. Det gjorde inte ont. Bara bisarrt. Jag skakar lätt, precis som om jag var nerkyld.
En timme efter att jag först andades in DMT-mixen är jag helt återställd och nykter.
Resten av dagen och kvällen kramas vi och går i naturen. Vi är fortfarande mitt i MDMA-ruset när jag kommer ut ur DMT-trippen
I efterhand känns det som att jag var både i stugan och i DMT-dimensionen samtidigt. Mitt medvetande bara flyttade mellan mina två olika astrala kroppar: Den här verkligheten och DMT-världens icke-dimensioner. Båda verkligheterna existerar paralellt med varandra, det är bara mitt medvetande som astralprojicerats.
Verkligheten är så jävla vacker!!!
__________________
Senast redigerad av NARAYANA 2012-07-06 kl. 05:23.
Senast redigerad av NARAYANA 2012-07-06 kl. 05:23.
Barn, ta inte detta som ett råd när ni knarkar. Var försiktiga.
