Ett mål att stanna vid det konstant passerande ansiktet - Salvia 30x extrakt

Dos:

Uppskattningsvis 0.1-0.2g.

Set:

Överlag på gott humör. Ivrig av förväntan inför trippen, dock en mildare nervositet precis innan rökandet.

Setting:

Vandrarhem, på andra sidan av jordklotet. Sittandes på en bänk vid ett bord ute på övervåningens terrass. Det är vinter och vandrarhemmet är tämligen obefolkat. På övervåningen befann sig, så vitt jag vet, endast jag själv och en tysk i samma ålder. I övrigt väldigt fin och trevlig omgivning. Klockan närmar sig 22 och solen har varit nere ett bra tag. Svagt ljus från utebelysningen.

Bakgrund:

Jag och min tyske resekompanjon sedan ca en månad tillbaka, befinner oss på ett vandrarhem för att spendera vår sista kväll med varandra innan vi beger oss på skilda vägar. För att göra kvällen minnesvärd har vi beslutat oss för att inta LSD, något som vi lyckats få tag på i ett tidigare under vårt resande, men inte funnit tillfälle att bruka förrän nu. Både han och jag har stora förhoppningar inför trippen. Vi stoppar in varsin lapp i munnen och går ner till vandrarhemmets spa, med bastu och bubbelpool, för att invänta effekter. Tiden går... Vad är klockan? Känner du något? – ingenting. Det dröjer ett tag till innan vi inser att vi har blivit lurade, och besvikna går vi tillbaka till våra rum för att duscha och klä på oss, fortfarande med en gnutta hopp om att LSD:n skall slå in. Vi möts senare nere i vardagsrummet. ”So, what do we do now?” Båda två var vid det här laget otroligt sugna på en ordentlig tripp och förslaget ”Lets just smoke salvia.” var tidigt på plats. Trots min besvikelse över syran, var jag på relativt gott humör och peppade mig själv inför salvian. Faktum var, att ju mer jag tänkte på det, desto mer kände jag att det kommer att vara minst lika lyckat med salvia som det hade varit med LSD, om än väldigt annorlunda, givetvis.

Trippen:

Jag hämtar grejerna från mitt rum och vi sätter oss vid ett bord på övervåningens terrass. Orsaken till valet av denna plats, var för att reducera sannolikheten till att komma i kontakt med andra människor. Jag börjar känna mig en aning nervös, samtidigt som jag var väldigt förväntansfull. Jag säger till tysken, att det minsann är hans tur att börja denhär gången, då jag började senast. Han, som förövrigt till synes också verkade något nervös, besvarade det med att det tänker han inte göra. Han påpekar att han verkar vara mycket mer lättpåverkad av salvia än vad jag är, då hans tripp under vår senaste session var betydligt intensivare än min. Jag ger med mig, då jag känner att det ändå inte spelar någon roll.

Jag plockar upp pipan, tar fram salviat och fyller den med en mängd jag på känsla anser vara tillräcklig. Det är väldigt svagt ljus och jag har svårt att se exakt hur mycket det är. Men hellre för mycket än för lite tänker jag, då jag under min senaste tripp (vilken också var min första) upplevde att jag inte kom iväg tillräckligt. Jag tänder på en jämn låga, samtidigt som jag drar in ett djupt bloss. Jag känner hur mina lungor nu fylls med röken som var av betydligt större mängd än förväntat. Tanken om att jag kanske fick i mig för mycket hinner passera samtidigt som jag håller in röken så länge jag kan. Jag blåser ut den rök som finns att komma och efter någon enstaka sekund upplever jag hur jag börjar röra mig sidlänges. Jag ger ett barnsligt flin till min tyske vän, som även fungerar som sitter, och säger ”Here we go!”.

-PANG! – Tyskens ansikte med ett enormt leende på läpparna ligger diagonalt över hela mitt synfält. Det var som om en filmrulle spelades upp framför mig, bara det att jag kunde se skiften mellan bilderna, även om det så spelades upp i en hastighet av tusen bilder per sekund. Tysken har oranget hår och skägg, han hade en grön jacka och hans smil bidrog med vita tänder. Omgivningen/bakgrunden var röd. Färgerna var mycket klara, och det kändes nästan tecknat på något vis. Det finns inget jag, det finns inget det. Det som är, är. Inga som helst reflektioner över vad, var, varför eller att.

Tidvis kommer ett Jag med i bilden. Vad mitt synfält består av är detsamma, men jag kan numera kan urskilja mig själv ifrån tyskens ansikte. Jag upplever vid det här tillfället att jag befinner mig i något som kan för enkelhetens skull förklaras som en bergochdalbana. Jag åker sidlänges ner diagonalt i mycket snabb fart (som om det vore i en brant backe). Jag passerar om och om igen tyskens ansikte. Tyskens ansikte skulle kunna förklaras som en hållplats/station. Jag reflekterar fortfarande inte över någonting, men jag upplever nu att jag har en slags mening, en drift, ett mål; att stanna vid det som jag gång på gång passerar.

Efter ett tag lyckas jag sakta ner betydligt. Jag kan uppfatta mer av min omgivning, om än allt glitchar som om jag befann mig mellan två verkligheter. Det är som ett uppvaknande ur en dröm – Jag inser vem jag är och var jag är. Jag minns. Det som händer och har hänt är på grund av att jag rökte salvia. I samma stund som jag får denna insikt, får jag ur mig ett konstaterande ”Oh, ok...!”. Jag kan se bänken och bordet jag sitter vid. Jag ser nu även mer än bara ansiktet på min vän, men efter vad som upplevs som ett fåtal sekunder, är jag åter igen in i samma bildloop, men till skillnad från tidigare kan jag delvis förstå vad som händer och varför, att bara låta det ha sin gång och veta att snart kommer allt att vara stilla.

Trippen börjar avta allt mer och jag börjar känna mig klarare. Jag försöker tala, men är inkapabel till att avsluta de meningar jag påbörjat. Jag ger det tid och låter det varva ner och gör med jämna mellanrum nya försök i att kommunicera. När jag väl återfår min talförmåga, berättar jag i helhet vad jag hade upplevt, vart efter jag säger att jag vill gå in på mitt rum för att lägga mig ner i sängen så att jag kan bearbeta det jag precis har gått igenom. Han är okej med detta och säger att han tänker gå till butiken innan den stänger. Något förvirrande börjar jag gå i riktning mot mitt rum, men blir stoppad av tysken som säger till mig att ta med mig pipan och salviat. Jag begriper inte varför, men gör som han säger. När jag väl plockat upp grejerna och fortsätter att gå mot mitt rum, märker han att jag ännu inte är i mitt sinnesfulla bruk och gör mig sällskap. Jag är inne på mitt rum och inser att jag fortfarande är i ett ganska stadigt tripptillstånd. Känslan att jag fortfarande är där, upplevs aningen obehaglig. Jag har precis haft en intensiv tripp och hade därför önskat att det var över. Jag vill lägga mig ner och samla tankarna. Jag gör det förstnämnda, men att samla tankarna visar sig vara väldigt svårt i tillståndet jag befinner mig i.

Inom sin tid är jag nykter och tysken har redan sedan tidigare lämnat mig ensam för att gå till butiken. Jag känner en märklig känsla när allt är över. Samma känsla som om jag hade sett något hemskt eller precis fått höra att någon jag känner har dött, något man accepterar vid tillfället men egentligen inte förstår. Samma känsla visade sig vara kvar följande dag.


I efterhand:

Tysken berättade att det intensiva trippandet pågick ca. tio minuter. Han hade försökt att kommunicera med mig genom att ställa diverse frågor, men hade varit helt och hållet oförmögen till att få någon kontakt med mig över huvud taget. Jag hade i långsam takt vaggat mellan att sitta rakt och luta mig åt sidan (ibland även så pass så att han var rädd att jag skulle falla över bänken). Under samma period hade jag vid tillfällen skrattat som en get, samt gett ifrån mig läten som för honom var omöjligt att uppfatta som ord. Jag hade efter ett tag stannat upp för ett par sekunder för att kläcka ur mig orden ”Oh... ok.” för att sedan fortsätta med vaggandet.

Efter att ha läst beskrivningar på de olika nivåer som förekommer under salviarus, är jag rätt övertygad om att jag under större delen av mitt rus befann mig i nivå 6, då jag inte minns hela händelseförloppet. Jag fann det även ofattbart när jag fick höra att jag hade varit okontaktbar i hela tio minuter, då trippen för mig var uppskattningsvis betydligt kortare.

Avlsutningsvis:

Det var en intensiv tripp och jag kan mycket väl tänka mig att det låter skrämmande till en viss grad. Faktum är dock, att det tillstånd jag befann mig i var bortom känslor och jag upplevde varken glädje eller skräck. Det var först vid nedgången dessa känslor kunde uppenbara sig, men jag var då allt för upptagen med att försöka begripa vad som precis hade skett, samt att trippen under landningen blev märkbart stegvis mildare, vilket medförde en betryggande känsla om att det snart är över. Det är förstås tråkigt att jag inte minns större delen av min tripp, men jag är trots detta nöjd och hoppas istället på bättre lycka till nästa gång.

Grundat enbart på min ringa erfarenhet, så vill jag påstå att tämligen få människor skulle finna uppskattning i att röka salvia. Jag misstänker dock att ni som skulle finna det givande, vet mer eller mindre vilka ni är. Det jag upplevde var ofattbart märkligt, men minst lika fascinerande. Att med ett medvetande, oförmögen till att reflektera över någonting alls, känna en drift, ett mål. Jag leker med tanken genom att se det som en inblick i de lägre organismernas verklighet.

Jag hoppas att ni tyckte det var läsvärt. Jag svarar gärna på era frågor om det är något som ni undrar över eller tycker är oklart.

Hmm du minns ju väldigt detaljrikt från delar av trippen så du kanske inte kom till nivå 6, kanske 5,5 men du får en 4/5 av mig iallafall. Salvia trippar brukar ju vara så korta men det var nice att du lyckades få en lång och detaljrik läsning, välskrivet.

Jag anser att de lägre nivåerna kan vara lite småskoj, då man fortfarande har kontakt med verkligheten. Men på de högre nivåerna vet man inte ens vad "roligt" eller "lycka" är, så alla jag vet som testat håller med om att nivå 5 eller högre inte är det minsta roligt. Trots det finner jag en viss fascination i att gå till de högre nivåerna, det är en sån sjuk tankeställare efteråt. "Vad hände riktigt just alltså...?".

Tack! Roligt att det uppskattades.

Angående nivå;

Ponera att jag att jag var i nivå sex; vid avtagandet av trippen går jag då rimligtvis igenom samtliga nivåer. Från nivå sex till fem, från nivå fem till fyra o.s.v. - tills jag slutligen är nykter. Enligt egen teori var jag under större delen av trippen i nivå sex, de minnen jag har börjar vid nivå fem, d.v.s. när trippen redan har börjat avta.

En jämförelse med sömn, som kanske inte må vara den bästa, men den kan ge en bättre bild hur ruset upplevdes.

Djupsömn (Nivå 6)
Drömstadiet (Nivå 5-4)
Uppvakande (Nivå 3-1)

Du saknar ett medvetande, eller i alla fall oförmögen att minnas något ifrån djupsömnen.
Under drömstadiet har du ett medvetande, du lever dig in i drömmen som i regel saknar logik och reflekterar sällan över det som händer.
Under uppvaknadet inser du att du har drömt, du minns vad du har drömt och du kan reflektera över det du har drömt.

Det är knepigt att förklara med ord. Tänk dig att du somnar ofrivilligt och vaknar upp efter en drömlös tupplur. Du vet att du har sovit/varit borta under en viss tid, att du inte bara har blundat för bara några ögonblick, även de gånger när du inte har några referenser såsom en klocka, dröm, TV-program etc.

Jag upplevde att det hade gått tid mellan att jag rökte och mitt första minne från självaste trippen. Det intensiva trippandet kändes för mig som en relativt kort tid och jag kunde inte förstå att jag hade varit okontaktbar under hela tio minuter. Det är orsaken till varför jag är rätt övertygad om att jag under större delen av trippen befann mig i nivå sex.


Nu har jag endast rökt salvia två gånger, men jag har inte haft och kommer troligtvis inte ha som avsikt att ha roligt när jag brukar denna drog. Jag tror din beskrivning för de lägre nivåerna; "småskoj" är rätt träffande. Det kan vara rätt roligt, men med en övervägande känsla om att någonting är jävligt fel, haha.