Citat:
Ursprungligen postat av Oddball
Första halvan av 1900-talet ligger ju bra till. Två världskrig. Det första känns aningens eländigare, då hade vapnen utvecklats men sjukvården och mediciner känns som att de släpade efter. Hela konceptet med skyttegravar och anfalla i hordar över öppna fält medan motståndarna brassade på med kulsprutor och andra vapen känns smärtsamt obehagligt.
Å andra sidor finns det ju tillfällen under WWII som känns lika obehagliga, t.ex att vara tysk i Stalingrad eller instängd i Tjerkassyfickan. Iskall vinter, i princip ingen mat, ingen sjukvård att tala om, nästan ingen ammunition, omringade av fienden och såna kopiösa mängder med löss att de kunde riva bort hela stycken med dem från ögonbrynen. Ingen höjdare heller.
Å tredje sidan har alla krig sina sämsta stunder.
En av de hemskaste skildringarna av att dö, tror jag jag läste om ett av Napoleons fälttåg nere i Egypten.
Där soldaterna drabbades av dysenteri (tänk extrem ränneskita) och man inte hade något sätt att behandla dem på, och dessutom var livrädda för att det skulle spridas, så man hivade in dem i ett tält eller något och sen bara lämnade dem där, för svaga för att kunna röra sig, döendes i sin egen (och andras) rinnande skit, troligen av vätskebrist pga diarrén och ingen kom med vatten och man var för svag att hämta det själv.
Sedan brände man ner tältet när det verkade som om ingen längre var vid liv, och skyfflade över det med jord och sand i hopp om att det skulle hindra andra från att infekteras.