Värsta tidsperioden att vara soldat i?

Fick en funderare när jag såg en dokumentär om Amerikanska Inb. kriget, och en historiker berättade att en kula från ett gevär slet loss armen på dig om du blev träffad, och att gå till en läkare var typ som att bli dömd till döden.

När jag tänker efter verkar det som om soldaterna på 1600,1700, och 1800 talet hade det allmänt förjävligt - speciellt 1800-talet då gevär faktiskt började träffa och artilleri blev så brutalt effektivt, och ändå fortsatte de gå runt i "fyrkanter" och skjuta salvor på varandra. Att jobba på ett krigsfartyg var inte mycket bättre det heller. Det fortsatte även in på 1aVK, för att man använde hopplöst omoderna taktiker etc.

Om man går längre bak i tiden, innan krutvapen uppfanns, är det fortfarande jävligt - men det verkar på något vis lite bättre(mindre eländigt kanske passar bättre) än under "krutepoken". På något sätt finns det ju fortfarande lite "ära" i det hela, och individuell skicklighet spelar en stor roll(oftast iaf)

Sen kommer vi till 2aVK, där det är en helt ny form av krigföring - man låter inte soldater springa mot maskingevär genom taggtråd och minfält(inte avsiktligen), och om du var soldat för de allierade(undantaget sovjet då)/tyskarna hade du det, stundtals, inte HELT förskräckligt jämfört med tidigare generationer.

Det blev ett ganska långt intro, men här kommer frågan: Vilken tidsperiod hade du absolut INTE velat arbeta som soldat i?

Skyttegravskriget under 1:a världskriget känns ju extremt osexigt. Ligga och sova bredvid råttor stora som rävar och när man väl anfaller så hinner man 10 meter innan man blir köttfärs. Sjukdomarna spreds som löpeld osv. Det tillförde ju inget heller. Man hade sina gravar i år efter år, inget hände. Tror det måste ha sugit rejält.

Skulle nog också säga Första världskriget.
Precis som föregångaren nämnde, skyttegravarna, råttor, sjukdomar, springa rakt över ingenmansland och bli skjuten med maskingevär på andra sidan.

2 av 3 soldater blev väll skadad på något sätt eller dödad också.

Jag tänker så här:
Är det någon som reflekterat över hur ont det måste göra att bli huggen med svärd.
Blir du huggen eller stucken i buken till exempel kommer döden inte heller snabbt alla gånger. Att springa runt med ett svärd eller spjut halvvägs genom kroppen känns inte heller stekhett.

Jag blir då hellre skjuten till köttfärs. TROR jag. Så min gissning är att för den individuella kan tiden före krutet inte varit så roligt att slåss under.

Det man ska komma ihåg i sådana här jämförelser är att det tog ända tills rysk-japanska kriget 1905-1906 innan det dog fler soldater av stridsrelaterade skador (inklusive sårinfektioner och annat skit efteråt, från dessa skador) än vad som dog av sjukdomar.

Och under första världskriget gick detta tillbaka och fler soldater dog av sjukdomar än av kulor och granater.
Fronten på balkan mellan Österrike-Ungern och Italien stod stundtals helt stilla i flera månader medans soldaterna var för upptagna med att dö i malaria och liknande för att kunna slåss med varandra.

Och dysenteri var vanligt och ledde inte sällan till döden.
Death by diarrhea måste nog vara ett rätt jävligt sätt att dö på, inte minst som ingen ville bli smittade så du fick ligga där i din ränneskita tillsammans med andra nerskitna människor medans dina forna kamrater funderade på om de skulle bränna er före eller efter att ni hade dött.

Håller med bäste Ragnar;

Under i princip alla andra krig kan man roa sig med att ta sig en sup och knulla en kärring då och då, men fan inte under första världskriget. Kan inte föreställa mig en mer dekadent konflikt att ha och göra med.

Ja, jag stämmer in i kören: efter att ha läst På västfronten intet nytt så är jag övertygad om att ligga i en skyttegrav under WW1 måste varit bland det värsta man kan utsättas för.

Korstågen och medeltiden. Sjukdomar käkade upp halva arméer, soldaterna tvingades plundra civilbefolkningen för att få mat, skada innebar ofta infektion och döden, tillfångatogs man såldes man som slav.

Tycker skyttegravskrig låter som rena semestern i jämförelse.

Ska man ta ett speciellt land i ett enskilt krig så skulle jag säga Paraguay under Trippelallianskriget 1864–1870. När kriget var över så hade landet (inte armén, utan landet) enbart 28 000 män kvar vid liv. Även för motståndarna Argentina, Brasilien och Uruguay var Trippelallianskriget mycket blodig och ungefär hälften av deras soldater som var inblandade stupade.

Vad ska man välja tro?

Medeltiden?

Tänk att stå helt stilla och se tusentals ryttare komma närmare och närmare, marken dånar och skakar och du står längst fram i skiten.
Tänk att se det där svarta molnet av pilar komma mot dig.
Tänk att bli spetsad av ett svärd, eller få hela buken uppskuren.

Stormaktstiden?

Tänk att dö i någon könssjukdom, dö i diarré.
Tänk att stå där och skjuta en salva med skott och sedan så ska du stå som en gentleman och vänta på att fienden ska skjuta en salva mot er.
Tänk att marschera sakta mot fienden och se hur de skjuter, folk faller omkring dig men ni måste fortsätta marschera lugnt fram mot dem.

Första världskriget?
Ligga i en skyttegrav under konstant beskjutning och artillerield.
Göra en offensiv mot kulsprutor och gevär.
Krypa under taggtråd och djupa vattenpölar.

Idag?
Tänk på alla kemiska vapen som finns som skulle göra din död till ett rent helvete..

Får nog säga första världskriget jag också eftersom att jag tror att det påverkade soldaterna mer psykiskt än något annat krig eller krigföring.

Men det vägs upp om man har en bra samt allmänt omtyckt general och vet lite om taktikerna.
Tänk att vara en soldat ur Napoleons armé under sina glansdagar! Då tror jag man var relativt torr i byxan när man slogs mot östeuropeiska bönder som knappt kunde skjuta.

Sen marscherade man inte rakt på utan något stöd från andra. Kavalleri kom från flanken och artilleribeskjutningar de tillsammans gjorde hade nog en större psykologisk inverkan på soldaterna.

Jag lägger min röst på amerikanska inbördeskriget. Det borde varit värre än 1vk. Som någon annan skrev så var det rysk japanska kriget det första kriget där den största dödsorsaken var annat än sjukdomar. Tänk er då amerikanska inbördeskriget, ett 1vk fast 70 år tidigare. Och känslan över att slåss mot Sina egna landsmän gjorde saken inte bättre psykiskt. Det uppmuntrade/stärkte hatet mot varandra, medan i 1vk så var hatet mellan tex Tyskland o Frankrike redan så illa så det kunde inte bli värre. Där blev det snarare så att den enskilde soldaten förstod att det inte spelade någon roll vilket land man kom ifrån, skyttegravskriget led de alla av. Skillnaden från åren innan amerikanska inbördeskriget så fanns det en gloriferad bild av kriget, långt ifrån den bilden de skulle få uppleva i skyttegravarna. Åren innan 1vk hade den bilden blivit mer verklighetsbaserad.