2012-06-09, 21:28
#1
Citat:
Min mamma dog för snart två veckor sedan, efter att ha fört en kamp mot sin diabetes under hela sitt liv. Hon blev 49.
Jag ligger och sover, strax före lunchtid. Mormor öppnar dörren och säger, "Syph2x, din mamma har gått bort", och brister ut i gråt.
Väl inne i hennes sovrum, ser jag att hon har slutat andas och har ingen puls, men vissa livstecken i form av ljud. Ringer efter ambulans direkt, och försöker att inte förlora vettet. Jag och morfar ger henne HLR, och kämpar nonstop i 20 minuter tills ambulansen kommer. Då går jag ut ur rummet, allt var precis som i en film. Jag trodde att det var en dröm.
Ambulanspersonalen defibrillerar henne, men får inte puls mer än en gång. Efter 20 minuter säger de att hon inte gick att rädda. De fick bara puls en gång.
De lämnar henne i sängen och jag ringer runt till de närmaste släktingarna och ger dem det fruktansvärda beskedet, som jag själv ännu inte har fattat är sant.
Ringer min pappa, och hans svar blev bara "jaha." (skilda föräldrar)
Hela den närmaste släkten samlas i vår lägenhet, och vi tänder ljus hos henne och tar gemensamt ett sista avsked.
Hon hann fylla 49 bara ett par dagar tidigare, och på kvällen innan hon dog så hann hon få min försenade present, i form av en mjuk fleecefilt som hon uppskattade mycket. Hon kramade mig och hade ett leende som jag aldrig hade sett förut.
Då anade jag inte betydelsen av "nu behöver du aldrig mer frysa". Hon visste, tror jag, att hennes tid var knapp. Jag orkade bara inte med att se det.
Jag fick aldrig möjlighet att säga några sista ord, hon hann slockna innan jag kom in i rummet.
Hon ska begravas nu om bara någon vecka, i den filt som hon fick av mig. Hennes sista present från sitt enda barn.
Hon betydde allt för mig, då vi stod varandra så nära som var möjligt. Hon var hela min familj, då vi bodde ensamma bara vi två. Det känns oerhört tungt att aldrig få se henne igen.
Jag såg alltid fram emot den dagen då hon skulle bli frisk, få styrkan tillbaka, och kunna leva ett normalt liv.
Min mamma dog för snart två veckor sedan, efter att ha fört en kamp mot sin diabetes under hela sitt liv. Hon blev 49.
Jag ligger och sover, strax före lunchtid. Mormor öppnar dörren och säger, "Syph2x, din mamma har gått bort", och brister ut i gråt.
Väl inne i hennes sovrum, ser jag att hon har slutat andas och har ingen puls, men vissa livstecken i form av ljud. Ringer efter ambulans direkt, och försöker att inte förlora vettet. Jag och morfar ger henne HLR, och kämpar nonstop i 20 minuter tills ambulansen kommer. Då går jag ut ur rummet, allt var precis som i en film. Jag trodde att det var en dröm.
Ambulanspersonalen defibrillerar henne, men får inte puls mer än en gång. Efter 20 minuter säger de att hon inte gick att rädda. De fick bara puls en gång.
De lämnar henne i sängen och jag ringer runt till de närmaste släktingarna och ger dem det fruktansvärda beskedet, som jag själv ännu inte har fattat är sant.
Ringer min pappa, och hans svar blev bara "jaha." (skilda föräldrar)
Hela den närmaste släkten samlas i vår lägenhet, och vi tänder ljus hos henne och tar gemensamt ett sista avsked.
Hon hann fylla 49 bara ett par dagar tidigare, och på kvällen innan hon dog så hann hon få min försenade present, i form av en mjuk fleecefilt som hon uppskattade mycket. Hon kramade mig och hade ett leende som jag aldrig hade sett förut.
Då anade jag inte betydelsen av "nu behöver du aldrig mer frysa". Hon visste, tror jag, att hennes tid var knapp. Jag orkade bara inte med att se det.
Jag fick aldrig möjlighet att säga några sista ord, hon hann slockna innan jag kom in i rummet.
Hon ska begravas nu om bara någon vecka, i den filt som hon fick av mig. Hennes sista present från sitt enda barn.
Hon betydde allt för mig, då vi stod varandra så nära som var möjligt. Hon var hela min familj, då vi bodde ensamma bara vi två. Det känns oerhört tungt att aldrig få se henne igen.
Jag såg alltid fram emot den dagen då hon skulle bli frisk, få styrkan tillbaka, och kunna leva ett normalt liv.
Nu har det gått ca en månad, och jag känner att jag inte orkar leva så här längre. Jag drömmer om henne varje natt, hur hon liksom återuppstår i drömmarna men händelsen ovan upprepar sig varje gång när jag vaknar och inser att hon faktiskt är borta.
Vi stod varandra så otroligt nära, hon var verkligen hela min familj, och den enda som brydde sig om mig. Hennes liv var dedikerat till att se till så att jag skulle klara mig. Jag är hennes enda barn.
Pratar med en psykoterapeut en gång i veckan, men det känns ändå hopplöst. Försöker tänka positivt, men det går inte alltid. Jag ser möjligheter som jag inte har sett tidigare, möjligheter till att avsluta mitt liv. Varje gång en bil kör förbi, så måste jag anstränga mig för att inte kliva ut framför den, "Tänk positivt, det går bra. Du måste leva."
Vet inte vad mer jag ska skriva, annat än att jag alltid varit mentalt och fysiskt stabil innan detta hände, men nu är jag bara ett skal.
Vad ska jag göra när inget hjälper? Det hänger över mig hela tiden.
hoppas du mår bättre snart.
