"De går att förstora/s", fråga om passivum

Nja, jag tjuvtittar i SAG (del 3, s. 602) och hittar följande exempel på verb med infinitivfras som bundet adverbial, predikativ eller objekt:


Dessutom finns det väl, som In-Fredel påpekar, ett klart släktskap med konstruktioner med adjektiv och infinitivfras (orkar inte försöka hitta dessa i SAG), typ svår att förstå: Boken är svår att förstå; Boken går att förstå.



Konstruktionen har alltså förekommit sedan 1780 (förr också i passivum, även om man inte ger exempel på det). Detta motsäger naturligtvis inte en vag gissning om att den "förmodligen inte förekommer flitigt i text äldre än 40-50 år". Erkänner man Heidenstams svenska som stilistiskt acceptabelt skriftspråk torde det dock stå klart att konstruktionen är stilistiskt acceptabel.

Den punkt jag håller med dig på är att konstruktionen vanligen inte används med personsubjekt. Att det skulle vara uteslutet att göra det är jag dock inte med på.

Min språkkänsla säger att i följande fall kan passivum vara väl så bra som infinitiv:

Den där potatisen tål att exportera.
Den där potatisen tål att exporteras.

Den där potatisen duger [till] att exportera.
Den där potatisen duger [till] att exporteras.
Den där potatisen duger [till] att bli exporterad.

Den där vinsten återstår [det] att hämta hem.
Den där vinsten återstår att hämtas hem.
Den där vinsten återstår att bli hemtagen.

Allt kan ju inte synas i SAG. Inte allt kan synas i SAG, menar jag. Som ett möjligt [till].

Om du använder "hemtagen" borde ju de första vara "ta hem". Inga problem att "ta hem" en vinst.

I några fall med "se" och "höra" passar passivformen bäst, tycker jag. Det gäller bland annat när det primära subjektet skulle kunna utföra handlingen aktivt, men man vill tydliggöra att det inte gäller.

-- Loreen tål att höras.
-- Alhambra tål att ses.

Det senare är en underdrift för att borgen är en stor sevärdhet.
Det var avsiktligt, för jag tyckte att "bli hemhämtad" har en laddning av barnuppfostran, som efter dåligt uppförande på internatskolan. Så kan variantstudier kräva att man väger ordens eventuella laddningar.

Jag tog bara samtliga exempel som stod i en tillämplig paragraf. Poängen var att visa att den konstruktion med går att som diskuterats inte är ett särfall, inte att påstå att andra konstruktioner än de i exemplen är uteslutna. Inte heller har jag letat efter dessa alternativa konstruktioner i resten av verket.

Tillägg: Nu ser jag att längre fram i samma paragraf finns en not där man behandlar verb som kan bete sig på båda sätten (bl.a. tål). Dessutom hade jag, om jag läst lite längre, kunnat konstatera att även particip och adjektiv med infinitivfras (som svår att läsa) behandlas i paragrafen i fråga.

Tack för informationen. Ett enda verb kan vara mångfacetterat. Verbet "tåla" i litoteser berörs i ordboken SASO. En allitterationsmässigt lätt upppiffad variant på "det tål att tänka på" (4 t):

– Det tål att ta en titt på. (5 t)

Det är väl framför allt detta som förvirrar både språkbruket och förståelsen därav: att endast de personliga pronomina gör skillnad på subjekt och objekt. Endast när man placerar ett sådant i den omdiskuterade positionen tvingas man välja.

Dina exempel tycker jag bidrager till att belägga att "gå att" som odelbart uttryck innehar en särställning (som det kanske delar med andra sådana, dock inte med flera av exemplen).

1. Jämför

Två lådor återstår[,] att sälja
Två låder går[,] att sälja

Han återstår[,] att sälja
Han går[,] att sälja

Han går[,] att hämta posten

I fallet med återstår, från dina exempel, kvarstår huvudbetydelsen även om man kapar inifinitivfrasen efter det inskjutna kommatecknet, vilket den inte kan sägas göra i fallet med går. Här finner vi större likhet mellan återstår-fallet och den sista satsen.

2. I fall som slutar på preposition är ofta objektsform det naturliga. Jämför

Dig går det ju inte att diskutera med!

Här hoppas jag att vi alla kan vara eniga om att "du" vore helt fel.


Ett fall som uppvisar likheter med det odelbara "gå att" är "den där potatisen tål inte att exportera". Denna mening stör åtminstone min språkkänsla å det grövsta. Så skulle jag aldrig uttrycka mig.

Ja, eftersom du har kvar "det" som subjekt. Men "Du går att diskutera med" funkar finfint.

Väl fångat. Men även utan "det" skulle de flesta säga "dig går inte att diskutera med". Tror jag. Din variant finner jag långt ifrån fin-fin. Lustigt att vår språkkänsla kan skilja sig så. Var kommer du ifrån? Jag är uppväxt i Stockholmsområdet.

Ja, jag delar inte din åsikt i den frågan helt enkelt. Jag är också uppväxt i Stockholm, men bland folk som inte säger "deltager" och "medgiver"...

Jag vill nog inskränka mig till att det förvirrar en diskussion som vår. I språkverkligheten är man väl för det mesta överens om vad saker och ting betyder, även om inte alla använder sig av alla uttryckssätt. MauroSpockos tidigare exempel "Ordföranden är på semester. Han går att nå på..." skulle rimligen förstås av alla vuxna svenska modersmålstalare. I alla fall skulle ingen tolka det som om ordföranden var på gångsemester i syfte att nå på ett nummer.


Det var ett riktigt politikersvar. Kan en särställning delas och t.o.m. stärkas av att delas? Jag får inte ihop det.


Ja, i återstå + infinitivfras har återstå en betydelse som ligger nära den vanliga. Dock är ju betydelsen inte exakt densamma där heller. "Två lådor återstår att sälja" betyder väl närmast att man borde sälja två lådor till, inte bara att två lådor återstår och kan säljas.

Visst förhåller det sig så att ensamt gå i den aktuella betydelsen förekommer föga eller inte alls (jfr dock följande: – Vilken spik ska vi ta? – Den där går nog (att använda)), men det är ju ändå samma typ av infinitivfras som hängs på de andra verben också.

Är det inte uppenbart att det är samma syntaktiska konstruktion i "Försändelsen finns att hämta på posten" som i "Försändelsen går att hämta på posten"? Varför skulle det förändras av det faktum att "Försändelsen går" blir semantisk gallimatias, medan man kan formulera den existentiella meningen "Försändelsen finns"? Nej, det hela är inte konstigare än att gå kan ha betydelsen vara möjlig(t) och då regelmässigt konstrueras med att + verb. Så är det också beskrivet i SASO. Uppslagsordet är gå (bet. 6), inte gå att, och under KONSTR. står "~ att+v".

Vill du tvunget ha ett exempel som torde vara omöjligt i de flesta normala sammanhang utan infinitivfrasen, så har vi ju konstruktioner med är:

Det här är inte att leka med/rekommendera.

Vad gäller den i de flesta sammanhang obsoleta användning av att som du av någon anledning envisas med att dra in i det hela, så skulle ju också "Han återstår[,] att hämta posten"
med nödvändighet behöva tolkas "Han är kvar, för att hämta posten". Det finns alltså (eller har åtminstone funnits) ett sätt att konstruera tvetydiga eller teoretiskt tvetydiga utsagor. Vad vill du ha sagt med det?



Se MauroSpockos svar.


Den stör min språkkänsla också, men jag tog som sagt bara med alla exempel som stod i paragrafen.

Fastställde vi inte att det finns exempel på denna konstruktion som ter sig naturliga med ett substantiv som subjekt, men däremot skaver då man istället sätter in ett pronomen? Nedan medgiver även du att det finns exempel som stör ditt språköra. Intressant vore att förstå vad som utmärker dessa i jämförelse med fall du finner naturliga.


Det var en gardering mot att det ju kan finnas andra verb som bildar likadana odelbara enheter med att, med avvikande betydelse. Av exemplen i din lista tycker jag mig, som sagt, se skillnad på åtminstone tre kategorier: (i) med avslutande preposition; (ii) där att-satsen innebär en bestämning av verbet; (iii) där verb + att utgör en odelbar enhet.


Just "han återstår att hämta posten" låter väl knappast bra oavsett vilken tolkning man anlägger? Och just i det krystade exemplet är det väl heller inte uppenbart hur det skall tolkas?


Har du någon uppfattning om varför den gör det? Det tyder ju på att konstruktionen inte är generellt produktiv.