Meditation på 10mg 4-HO-MET och cannabis

Detta hände igår, 2012-06-03.

Jag har nyligen fått 4-HO-MET av en vän, för att han ville ge mig det. Kanske berodde det på att jag gav honom DMT, som jag hade tillverkat själv. Jag vill inte ta betalt för psykadelika och jag vill helst att det ges bort till vänner och bekanta som vill ha det, helt och hållet utan krav på motprestation. Den bästa psykadelikan är gratis! Att ta betalt för psykadelika är fel, det smutsar ner upplevelserna, enligt mig.

Jag hade bestämt mig för att trippa själv, hemma hos mig, så att jag kunde utvärdera drogen. Jag behövde veta om det var något som passade för skogstrippar med andra (jag plannerar att ha ett par sådana nu i sommar). Jag kände också att jag behövde veta vad det var min vän hade upplevt, så att jag kan vara en bättre guide för honom nu när han ska trippa på DMTt jag gav honom.

10mg 4-HO-MET är ganska lite. Enligt erowid.org är det på gränsen mellan en "light trip" och en "common tripp".

Jag vägde upp det och blandade ner det i ett glas vatten, som jag sedan svepte i mig. Klockan var då ungefär 18:30.

Av någon anledning hade jag fått för mig att det skulle ta en timme innan något hände, men redan efter 15 minuter så märkte jag att saker började hända. Jag kände mig lite annorlunda, på ett sätt som inte helt går att beskriva. Allt kändes normalt, men samtidigt inte.

Efter kanske 20-30 minuter såg världen plastig ut. Allt var lite skarpare än normalt.

Jag sätter på goa psytrance i mina hörlurar och placerar mig på sängen i mitt sovrum med benen i kors. Ett av mina fönster är öppna och det strömmar in medium-varm sommarluft.

Jag sitter på min säng och rör överkroppen i takt med musiken och känner mig absolut helt och hållet till freds med mig själv. Det är en totalt underbar känsla! Lycka och kärlek strömmar genom min kropp. Det är svårt att inte röra sig. Kroppsrörelserna känns som på LSD, när jag rör mig i harmoni med Fraktalen. Samma slags mönster som när människor dansar "psykadeliskt" med armarna på dansgolven på vissa klubbar. Skillnaden var att på 4-HO-MET var det inte en fraktal jag rörde mig till. Jag vet inte vad det var.

Efter ett tag slutar jag att röra på mig. Jag börjar rulla en spliff, för att jag vill förstärka trippen. Jag föreställer mig att det skulle vara ungefär som att röka cannabis under en LSD-tripp: Att det förstärker den. Det är verkligen extremt svårt att rulla spliffen, men efter kanske 10 minuter så är det klart. Gräset jag röker har en vän odlat och gett till mig, också det gratis.

Jag tänder den och drar in röken i lungorna. Det känns smått bisarrt och vid de två första inandningarna hostar jag. Jag känner genast att jag kommer in i ett mer meditativt tillstånd.

Jag sätter mig till rätta igen. Benen i kors, händerna knäppta i knät, med pek- och långfingren pekandes ner mot sängen. Jag blundar lite, tar ett par till blåss av spliffen och slutar helt att känna att jag vill röra på min överkropp.

Jag blundar och ser mig själv, precis så som jag sitter. Jag är en varelse av multikromatiskt ljus. Det pulserar energi genom min kropp och jag försvinner in i ett djupt meditativt tillstånd. Till skillnad från när jag mediterar nyktert vare sig fokuserar eller hindrar jag mina tankar. Jag tänker att jag vill utforska hur tankeuppbyggnad sker på 4-HO-MET och släpper helt taget.

Det känns extremt, verkligen fullständigt underbart, att meditera så här. Efter en stund slutar jag att se mig själv genom mina stängda ögonlock och slutar att vara en ljusvarelse. Jag försvinner iväg i andra tankar och ser ett ansikte som slits i stycken, ett Skriet.

Jag provar att fokusera på något annat. Det tar kanske 5 sekunder att få det ångestladdade ansiktet att försvinna, bara genom att tänka på något annat. Jag tänker på Satan, att jag vill komma i kontakt med och se Lucifers ljus. Jag har varit i kontakt med Lucifer förut under andra trippar nyligen och känner mig fullständigt trygg, säker och kärleksfull i det sinnestillståndet. Jag fokuserar på mina knäppta händer och tänker att handgesten jag har pekar ner mot mörkret, mot Kaos. Jag välkomnar och bjuder in Lucifer och kaosguden Tiamat till mitt rum, som långsamt förvandlas till ett tempel. Jag känner deras närvaro och stannar i det sinnestillstånd som motsvarar kontakt med dem en ganska lång stund. Det känns helt underbart.

Mina CEVs vid det här tillfället består av mitt egna rum, mig själv, återigen som en varelse av pulserande ljus, sittandes i samma position som jag sitter i på riktigt. Jag så att säga ser genom mina ögonlock. Rummet ser nästan likadant ut, men mycket mer ljusstarkt.

En lång stund senare upptäcker jag att jag har driftat iväg i mina tankar, och att jag nu är vid någon sorts plats som representerar Kaos. Kaos är det tillstånd som finns innan något annat finns. Jag väljer att tänka på det som ett tillstånd av ren och skär kreativitet. Det är hjärtat i mitt inre, en plats som representerar min kreativa vilja.

Rent visuellt bakom mina ögonlock ser det ut som en tunnel. Det är insidan av en cylindrisk rymdstation. Genom tunneln åker det objekt i en stadig ström. Objekten associerar jag till det jag skapar när jag låter min kreativitet flöda fritt. Robotarmar med olika verktyg bygger på objekten allt eftersom de flyter genom den här tyngdlösa robottunneln. Laserstrålar skär in mönster och former i objekten som tillverkas.

Det är i min själs inre det här händer. Min kreativitetsfabrik som arbetar med att producera vacker konst.

Jag släpper helt taget och försvinner iväg i tankar om saker jag har upplevt, både hemska och vackra upplevelser. Jag tänker på alla mina vänner och alla sociala band jag har. Medan jag tänker på alla dessa saker blundar jag och sitter i exakt samma position. Tankarna visualiseras på ungefär samma sätt som med den kreativa robotfabriken, fast jag ser andra saker. Exakt vad jag tänke och vad jag såg kommer jag inte att beskriva här, eftersom det är helt och hållet privat.

Jag vet inte hur länge jag mediterar. Kanske en timme. Jag känner att trippen är på väg att sluta, men kan inte riktigt avgöra om det faktiskt är så eller inte. I vilket fall öppnar jag ögonen.

Jag gör mest bara relativt menlösa saker under tiden som är kvar innan jag på riktigt känner att trippen är slut. Jag provar att titta på saker och ser att saker rör sig extremt marginellt, nästan inte alls. Jag ser hur saker i ögonvrån rör sig mer och blir lurad av att det händer saker där emellanåt. Världen ser väldigt mycket ut som när jag är nykter, men allt är lite mer plastigt och skarpt.

Timmarna som följer upplever jag afterglow. Jag fylls av känslan att jag vill mer med mitt liv och börjar tänka på hur jag ska realisera mig själv mer effektivt. Jag går igenom alla projekt jag arbetar på och skriver ner anteckningar om dem, och funderar på hur jag bäst ska lyckas med projekten.

--------

Mina slutsatser av den här upplevelsen är att 4-HO-MET förmodligen inte passar sig för skogstrippar i grupp. På 10mg är 4-HO-MET en drog som kanske bäst lämpar sig för att sitta ensam och meditera med stängda ögon. På högre doser, 15-20mg går det nog ganska bra att vara två eller tre personer i en trygg och säker miljö. 4-HO-MET är nog bäst för inomhustrippar i väldigt trygg miljö, med väl vald musik som ger välbehag. Jag blir väldigt känslig emotionellt av den här drogen.

I relation med DMT är 4-HO-MET snällt och milt. Om 4-HO-MET är att sitta och meditera med stängda ögon så är DMT att astralprojicera sitt medvetande till en utomjordisk dimension. DMTs CEVs är knivskarpa, exakta och ljusår från de jämförelsevis svaga CEVs som upplevs på 4-HO-MET. Det går att välja vad som ska ses på 4-HO-MET genom att tänka på olika saker, så är inte fallet med DMT. Min vän kommer helt enkelt inte kunna förbereda sig på DMT, för det går inte att jämföra 4-HO-MET med DMT.

Den här upplevelsen av 10mg 4-HO-MET gav mig extremt mycket. Både meditationen och afterglow var värt varje sekund.

Trevlig rapport, 3/5.

Sweet rapport. Kan du beskriva hur det var att vara i kontakt med Lucifer i andra trippar, och vilka substanser hade du då tagit?

Keep on keeping on....

Lucifer är ett koncept och en känsla, för mig. Inte en varelse. Satan och Lucifer är samma sak. Det är känslan av att jag vill någonting, men inte riktigt vågar för att det bryter mot det jag tror eller trodde på. Att se lucifers ljus är att jag måste förkasta mina gamla värderingar och göra det jag faktiskt vill, oavsett hur ont det gör. Lucifers ljus handlar om att bryta igenom kognitiv dissonans och våga, att inte titta undan och att inte gömma hemska tankar inom mig. I stället ska det mörka mötas och utforskas, helt skoningslöst. Mötet med demoner handlar om samma sak, de representerar förbjudna tankar, lustar och sinnestillstånd som jag är rädd att erkänna för mig själv. Sanningen är att egentligen är de aspekter av mig själv.
Demoner övervinns när de görs till en accepterad del av mig, när jag möter dem utan att visa rädsla, när jag slutar att projicera mina rädslor mot andra och accepterar mig själv för den jag faktiskt är.

Satan nämns i flera olika religioner. Jag kopplar henne inte direkt till bibeln eller koranen, men det som Satan står för där, står också min upplevelse av Satan för. När jag läser de här religösa texterna får jag en känsla av att det är just detta som människor är rädda för -- och att det genom mänsklighetens historia har ansetts som något riktigt, riktigt dåligt att faktiskt möta Satan. Det är inte accepterat att erkänna sig själv för den man är, i stället ska man sträva efter att uppnå förlåtelse. Man ska vara en lydig människa som ger efter för de påtvingade normerna. Det mörka inom oss projiceras mot den påhittade varelsen Satan. Man ska glömma undan sina förbjudna känslor.

I de stora monoteistiska religionerna står Gud för totalitär auktoritet. Gud ser, hör och vet allt. Gud bestraffar också alla som inte tror på honom. Analogt med det är samhället, som med sina regler och normer gör att människor vill känna sig normala, att de inte vill stå ut eller ägna sig åt förbjudna, omoraliska handlingar. Omoraliska handlingar kan vara allt från att pussas med en person av samma kön, att välja att leva ett liv utan att konsumera onödigt mycket eller att äta psykadeliska droger. Inget av detta skadar någon annan, ändå är det fel ur perspektivet av en allt för rädd samhällsmedborgare. Lydnad är som starkast när människor inte direkt tvingas till det, utan i stället har en stark känsla av att de bör lyda för att passa in, för att slippa vara udda eller konstiga. Satan/Lucifer är den kraft som bryter mot lagarna och i stället väljer att skoningslöst realisera sig själv, utan rädsla.

Det är samma känsla som jag antar och hoppas att en snut eller en militär har när den tvingar människor att lyda idiotiska lagar eller när den exekverar hemska order, bara för att det står så i lagen eller för att serganten skriker till dem att lyda. Innerst inne vet snuten/militären att det är helt fel att göra så, men de väljer ändå att lydigt agera för att aktivt upprätthålla ett normativt och auktoritärt tillstånd. De är för rädda för att förkasta det de tror på, för att det kostar dem för mycket. I stället väljer de att förneka eller tysta sina innersta känslor. På så sätt skapar de förtryck.

Det är den motsatta känsla till den känsla människor har när de vänder sig om och låtsas blunda när de ser att hemska saker sker. Att det är enklare att gå ifrån en plats där en människa exempelvis blir misshandlad, än att agera själv för att få det att sluta.
Ur ett kristet, religöst perspektiv är det också samma känsla som att sluta gå till kyrkan, trots att alla sina vänner går dit och trots att man blir en utböling och kanske rent av blir förvisad från församlingen, där alla de gamla vänner är. Det gör ont en stund att förkasta sina gamla åsikter och tankar, men det är värt det i längden.

Första gången jag mötte Lucifer var jag helt nykter. Jag låg i min säng och var på väg in i drömmarna. Det var ganska mycket brummande och metalliska ljud i bakgrunden och ur det ljudet växte viskningar fram. Det gick inte att urskilja vad de sa, enskillda ord kanske. Jag välkomnade det och lät det flyta in i mig. Jag var nu ganska nära drömstadiet och det jag såg var ett väldigt starkt vitt ljus. Det var Lucifer.

Sedan dess har jag mött henne främst på LSD, och nu också på 4-HO-MET. Den utan tvekan starkaste upplevelsen var på 5 lappar LSD, när jag tittade mig i spegeln. I spegeln såg jag alla demoner jag har inom mig, mitt ansikte förvreds och fick morrhår, alla blodkärl växte oproportioneligt stora och ansiktet blev mörkt. Brinnande elektrisk svart eld i stället för ögon. Vi stod länge och tittade på varandra, och jag välkomnade att Lucifer var i mitt hjärta igen. Hon var redan där, vi hade blivit ett och samma. Andra gånger har det varit mindre extrema upplevelser, mest bara känslor av att Lucifer är inom mig.

Sinnestillståndet består i att ge efter för mina mörka känslor, att sluta bry mig om att försöka hindra dem och att i stället utan att vika undan tänka igenom allt det mörka i mig. Känslan av att ingenting är fult, att ingenting är otillåtet och att det inte finns något alls att vara rädd för. Det finns ingen moral, bara estetik.

Jag är ateist. Jag tycker att Lucifer är ett väldigt användbart koncept att arbeta med, speciellt under trippar.

Låter minst sagt intressant, ska nog ta en närmre titt på det där. Tack!

ville bara passa på att tacka dig för din fina tråd!

är inne i en ganska omfattande period av mediterande och personlig upplysning just nu och känner att din beskrivning av lucifer på något vis klargjorde en del funderingar jag gått runt och dragits lite med.
svårt att sätta fingret på kärnan, men din beskrivning kring lucifer som en form av metafor för våra egna rädslor/känslor kändes på något vis klockren.

tack som fan!

Låg dos psykedelia och cannabis är verkligen kanon. Ganska euforiskt, underbar musik, hög mysfaktor! Ett stort plus att det även motverkar den ofrånkomliga tröttheten som CB medför.

Jag håller dock inte med angående setting, en av mina bästa 4-ho-met-trippar var 45-50mg på lång skogspromenad tillsammans med en vän. Fantastisk sammankoppling med naturens väsen, stark distansering från vanliga mänskliga sysslor.