Mitt liv faller sönder

Räkna med ett helvete nu tyvärr TS, du är den onde har ni småbarn så är det synd hon kommer använda alt emot dig ev anmäla dig för påhittade saker etc,

Givetvis ska du ha kvar bostaden om du vill då det är hon som vill skiljas.

Gör inget för att vara snäll nu det kommer hon missbruka var saklig men håll fast vid de saker du har rätt till skaffa advokat (tror det går på hemförsäkringen till viss del då hon säkerligen har gjort det för sin räkning)

Lycka till.

Om ni nu skall skilja er och det vlir vårdnadstvist så börja redan nu dokumentera era diskussioner och gräl genom att spela in på memo-funktionen på mobilen. Spela in så långa sekvenser som möjligt.

Hårt mot hårt! Bara bunkra upp med minnesanteckningar och notera varenda sak hon gör eller säger. Som någon annan skrev så ser det ut att bli ett helvete framöver.

Önskar TS all lycka i det här och hoppas det kan lösa sig utan vare sig skiljsmässa eller unge.

Hur skulle det låta i framtiden?
"Jo du ser *barnets namn*, vi skaffade dig för att mor din tvingat mig."
Jävligt skönt för barnet att höra ifall det skulle komma fram under dess uppväxt. Jag skulle i alla fall känna mig oönskad.

Beklagar. Tråkigt läge. Men vad gäller huset kan hon glömma det om hon inte kan köpa ut dig. Är ni gifta äger ni 50% var. Och då hon studerar kan hon inte ha några större tillgångar. Se till att skaffa en advokat nu! Ta hjälp av denna vid bodelningen. Se om ditt hus, säkra dina tillgångar. Bjud inte på något, varken ekonomiskt eller socialt. Det är hon som vill skiljas och då får hon ta konsekvenserna av det.

Det är just därför jag inte längre (sedan 13 år) har någon närmare relation med en kvinna,
inte för att jag anser dem underlägsna mig, snarare tvärtom - och i många kan de vara starkare och tuffare än jag, men på ett sätt som är alldeles för frustrerande.
Kanske är jag feg, men jag vill ha lugn och ro i min tillvaro och väljer genneraliserande nog bort kvinnor då de i slutändan inte ger mig annat än själsligt illamående. Jag vill kunna lösa mina vardagsproblem i tillvaron utan hjälp av någon sinnesyr kvinna.

Det här är kanske skumt för den som inte är påläst men man äger inte alls 50% var när man är gift. Man äger sina egna grejer, har hand om sina egna pengar, tillgångar och skulder. Det är när man bodelar som det kickar in i verkligheten. (Man kan även bodela som gift och då är det samma regler som gäller, men det är väl kanske ett undantag att man gör så?)

3 § Varje make råder över sin egendom och svarar för sina skulder.

En sak som studieskulder, det räknas in det med men inte förrän man gör bodelningen. Datumet är när ansökan om skilsmässan inkommer till TR. Efter det datumet, kräv att bara betala hälften av drift/lån etc, var absolut inte givmild. Samma gäller barnbidrag. Det blir tufft för henne och kanske en anledning att tänka över vad man håller på med och ta upp familjerådgivning på allvar.

Har läst en del i tråden och det som slår mig är hur folk svarar beroende på om de är etniska svenskar eller invandrade svenskar. Invandrade svenskar menar att om man älskar sin partner, ger man henne/honom ett barn, om denne så önskar det, FÖR att man älskar denne.
Etniskt svenska menar att det är en rättighet att inte behöva skaffa barn mot sin vilja.

Detta får mig osökt att fundera över hela den här bilden av att om en kvinna blir gravid, säger man allmänt att det är upp till henne att besluta om hon ska behålla det eller inte. Jag har under de senaste åren själv funderat och märkt av attitydsförändringen i detta, man är ju två om att skapa en bebis, då ska man väl vara två i att bestämma om man ska behålla det? Om vi hade varit byggda så halva bebisen låg i mammans mage och halva bebisen låg i pappans mage, då hade det ju inte varit något snack om saken, då hade man ju behövt diskutera sig fram till ett gemensamt beslut (förutsatt att normen var att man födde hela bebisar haha)...

Jag tycker att det är en rättighet att bestämma om man vill ha fler barn, när man redan har tre barn, oavsett kön, oavsett etnisk tillhörighet (även om denna kan påverka någon att göra något den egentligen inte vill, för "kärleks skull")...
Tyvärr är det så att kvinnan kan välja att behålla barnet, om hon redan är gravid, men i läget då inget barn redan finns skapat som ett embryo, finns ingen som helst anledning till varför inte mannen ska ha en say i det hela.

alright misstolkade din formulering då.
Känns det inte ensamt?

Jag har haft mina tillfällen med kvinnor och haft mycket tid på mig att fundera, men detta liv är vad jag kommit fram till passar mig bäst.

Jag har ett antal relationer och ett äktenskap (två barn) bakom mig. Jag är absolut inte hatisk mot kvinnor, men kan helt enkelt inte leva med dem.

Låter precis som mitt ex. vägrar jobba, hoppar mellan olika studier för att kunna inbringa diverse bidrag. sa att allt skulle bli bättre om hon fick en unge till. det blev inte bättre. kom sedan på att hon hade borderline, plötsligt var alla frågetecken som dykt upp genom åren uträtade. Nu är det ett helvete att bli av med människan

Om hon älskade dig på riktigt hade hon antagligen accepterat ditt beslut med att inte skaffa några fler barn?

Hur har det gått?