Svenska radikalfeministiska bloggare

Det är ju dessutom uppenbar lögn. Är gift med en vacker och attraktiv kvinna. Har många snygga och sexiga kvinnor i min bekantskapskrets. Har frågat runt bland dessa och ingen av dessa hade någonsin fått visslingar eller dylikt efter sig utom på krogen (och där ingår det faktiskt lite i konceptet, händer faktiskt även mig (fast från kvinnor då)).
Däremot så inträffar detta varje gång fröknarna Fulskratt eller Smulsex "klär sig fint". Inte trovärdigt. Att killar skulle grymta, vissla och dregla över dem så fort de inte klär sig i sopsäck är helt enkelt skitprat.

Det är nog snarare önsketänkande från deras sida.

Jag måste dessutom vara både blind och döv för de gånger jag hört eller sett för kvinnan i fråga okända män vissla eller dylikt efter henne kan jag räkna på ena handens fingrar. För dessa radikalfeminister sker det hela tiden? Give.Me.A.Break.

Dårfinkar som Adori och hennes gelikar gör så enormt mycket skada för den "sunda" femenismen som jag själv stöder. Vem vill associeras med människor som "hatar män", vill "utrota män", säger att "cis -män inte har något existensberättigande öht".

Så jävla fattiga liv vissa av dem verkar leva. Vägrar bli förälskade och målmedvetet kämpar för att trycka undan de känslorna. Varför inte bejaka och kanske inleda ett livslångt kärleksförhållande ditt psykfall? Har väl iofs att göra med att de enbart blivit olyckligt kära i hela sitt liv och därför tröttnat.

Ni bara måste ju läsa lilla hjärtats ask.fm.... Tror aldrig jag skrattat så mycket.

http://ask.fm/aadori

Jag tycker det är roligt att hon kallar/ser sig själv som hen. Det är så uppenbart att hon är en kvinna.

Detta är faktiskt ganska roligt

http://ladydahmer.nu/sa-klar-du-dig-som-lady-dahmer/

Jag har kollat in några av de som har uppmärksammats i slutet av tråden och...tja, det känns faktiskt bara tragiskt. Jag har själv bekanta som t.ex. lesbiska som tillhör det mer allmänna PK-vänstern och jag har även bestigit ett par radikalfeminister. Det är uppenbart att samtliga dessa personer lider av olika störningar, samt har djupgående problem ifråga om mellanmänskliga relationer (inte enbart med män). Notera att jag själv har Aspergers syndrom, men alla de jag känner till inom denna grupp har alltså mycket värre sociala problem jämfört med mig! Det står knappast rätt till när t.o.m. autistiska människor häpnar inför den sociala oförmåga man visar upp...

Min erfarenhet är att feministidentiteten hos de personer jag känner av ovanstående typ är i högsta grad sammantvinnad med deras personliga och mentala problem, snarare än att den skulle bygga på några djupare intellektuella övervägelser, samt inte minst verkar de feministiska konspirationsteorierna fungera som medel att hitta yttre syndabockar för de egna problemen och de inre svagheterna, oavsett hur stolliga de är i jämförelse med befintlig kunskap.

Likväl har alla dessa ovannämnda personer ändå uppvisat i vissa frågor på lite mer moget beteende, även om de ofta kännetecknas av ovanligt hög grad av omogenhet i relation till deras ålder. De personer ni postar om verkar ha fastnat i någon form av trotsålder och pubertalt beteende som snarast ligger närmare vissa 13-14-åringars beteende. Som jag förstod det, så är fler än en fortfarande i övre tonåren? Det kan ju i så fall åtminstone vara ett hoppfullt tecken på att de ändå kanske kommer kunna utvecklas mentalt? För en sak har alla av de ovanstående personer jag har känt gemensamt: ingen av dem är värst lyckliga. De har förmodligen också mindre begränsade chanser att någonsin bli det, så länge de helt och hållet tillskriver det hjärnspöken, istället för att börja fundera på vilka deras problem egentligen är och ta personligt ansvar för att försöka göra något åt det.

Tidigare har jag retat mig väldigt på att sådana här mentalt instabila människor har fått extremt mycket plats i regimmedia och regimlojal media, men snart kommer dessa propagandakanaler ha förlorat mycket av sitt inflytande. Likaså har jag upprörts över att staten uppmuntrar psykotiska föreställningar hos nervsvaga kvinnor, samt ännu upprördare har jag varit över de försämringar av skolan och frånvaron av seriös samhällsforskning som har tillsammans med genustramset och de feministiska konspirationsteorierna varit en del av en större fördumningsprocess av det svenska samhället och befolkningen genom politiska beslut. De problem som regimens politik har skapat i övrigt kommer dock att ha så katastrofala följder för det svenska samhället inom kort utan att det längre går att förhindra, att allt med feministgalenskaperna känns rätt ovidkommande vid det här laget.

Jag tar inte ens åt mig längre av de mera extremt manshatiska och sexistiska (både mot män och kvinnor) inslagen. Jag gissar att bland dessa kvinnor finns det en överrepresentation av kvinnor med psykopata drag, inte minst för att i sådana kretsar finns det gott om jagsvaga och lättmanipulerade individer, och dessa typer är det inte så synd om. Men jag tycker synd om de andra kvinnorna som fångas upp av de vanföreställningar och den sekterism som under lång tid har erhållit massiv statligt stöd, trots att dessa personer med diverse mentala och sociala problem förmodligen hade snarare behövt seriöst stöd och vägledning för att ha chansen att någon gång må bra.

Edit: I förbigående misstänker jag att det här är mitt sista inlägg i Feminism och jämställdhet. Det känns inte som att de som biter sig fast i den feministiska sekterismen är värst mottagliga för förnuftsbaserat tal i vilket fall, så det är som att diskutera med religiösa fanatiker, samt i vilket fall utgör den svenska statsfeminismen bara en av flera onödiga dräneringar av de gemensamma medlen, den kommer i sig inte leda till katastrofer av den magnitud som andra delar av svenska regimens politik och dessutom kommer dessa konspirationsteorier och denna sekterism garanterat att försvinna så småningom i vilket fall som helst.

Edit 2: När jag får tid, så kommer jag förmodligen att göra ett gäng inlägg i tråden om genuspseudovetenskapens ovetenskaplighet med stora mängder forskningsresultat som stöd. Men utöver det känns hela den svenska statsfeminismen som utagerad.

Suck! Låt oss hoppas, men ibland undrar man hur länge det kan hålla på.

Svenska feminism är utagerad som intellektuell rörelse. Det är lite som Sovjet-kommunism som var så populärt fram till murens fall och knappt nämnts därefter.

Sedan finns det massor av offentigt finansierade think-tanks och offentligt finansierade feministorganisationer. Dessa kommer finnas kvar tills vi slutar att kasta miljontals skattekronor på dem. Något som tyvärr inte kommer ske då det är ungefär samma personer som beslutar om bidragsströmmen som även sitter i organisationerna.

Ingen tycker om pseudointellektuella akademiker. Ingen tar svenska unga arga flickor, som projicerar sina föreställningar och påhittade problem på hittepåbegreppet Patriarkatet, på allvar. Att så en gång i tiden skedde berodde på mediala moden och aldrig på själva sakfrågorna i sig. Precis som allt annat mode-drivet så finns det ett bäst före-datum som redan har passerats.

Nu kanske många som läser tror att det fetmarkerade är en överdrift och en förolämpning, men det är det inte. För svenska radikalfeministiska bloggare är faktiskt till stor en samling psykfall i ordets rätta bemärkelse. Ta det här med cis till exempel. Definitionen av cis är följande, enligt Wikipedia:

"[...]Beteckning för en person vars kön, med alla dess olika faktorer, genom livet varit och är entydigt manligt eller kvinnligt. Det vill säga en person med ett linjärt kön, där biologiskt kön, juridiskt kön, socialt och kulturellt kön, könsuttryck och könsidentitet pekar (och av andra uppfattas peka) entydigt åt ett håll."

Kort sagt kan man säga att en cisperson är, med avseende på kön, en helt frisk människa. När dessa radikalfeminister gör våld på det naturliga tillstånd som cis är så säger man i princip "friska människor göra sig icke besvär, ty det här är en rörelse för missfoster och missfoster enkom". Visst innefattar radikalfeminismen mer än motstånd mot cis, men även på mer eller mindre alla andra områden bedriver man krig mot verkligheten.

Och då är man ett psykfall.

Fick tips om denna blogg tidigare i tråden och nu verkar Fanny Åström fått nys om bloggen och verkar inte överdrivet förtjust i den:

http://tenebrism.wordpress.com/2013/...och-vetenskap/

http://tenebrism.files.wordpress.com...jaylazkar1.jpg

Jag njuter

PS. Skitbra blogg förresten!

"Bloggen nämns på Twitter, och jag ombeds att ta ”pinnen ur röven”. Oklart hur detta ger hennes idéer om depression vetenskapligt stöd."

. Så härligt drygt svarat.