H3

Inte för att jag vill vara petig, men "H3" står, om jag inte minns fel, för 3 delar hampkol till 10 delar klorat (23% kol och 77% klorat). Detta sätt att ange pyrotekniska recept är, eller var, tydligen vanligt i Japan. På samma sätt anger siffrorna i "krysantemum 6" och "krysantemum 8" mängden kol på 10 delar kaliumnitrat.

Valet av kol är inte särskilt kritiskt. Vilket någorlunda reaktivt träkol som helst fungerar bra. Har själv mest använt vanligt pilkol, precis som i svartkrut.

Vad som är märkligt med detta recept är att mängden kol är nästan dubbelt så stor som den mängd som kan förbrännas till koldioxid av syret i kloratet. Stökiometriska proportioner är 13 % kol och 87 % klorat, och normalt brukar stökiometriska proportioner fungera bäst i explosiva satser.

Min gissning är att H3 är optimerat för lite större bomber, som kräver en lite långsammare laddning. Även om det är svårt att se någon enorm skillnad, tycker jag nog att stökiometriska proportioner för mig har fungerat bättre i 3" bomber än traditionellt H3.

Numera använder jag dock sällan klorat/träkol som separationsladdning i bomber. För 3" bomber kör jag i stället med exempelvis KClO4/träkol/pyro-Al 80/10/10. För större bomber fungerar KClO4/träkol 85/15 bra. Dessa separationsladdningar har fördelen att de är kompatibla med i stort sett vad som helst.

Mvh,
Kaj

Kaj,
När du säger att den stökiometriska sammansättningen mellan träkol och klorat är 13/87, vilken kolhalt räknar du då med i träkolet?

Jag har för enkelhets skull räknat som om träkolet vore rent kol. Har inte heller räknat med de 4% dextrin jag tillsatt som bindemedel. Tror inte att det i praktiken gör så fruktansvärt stor skillnad.

Att träkolet inte är rent kol kan ju dessutom slå åt båda hållen. Innehåller det mycket aska eller syre krävs det mindre syre för förbränningen. Innehåller det mycket kolväten krävs det mer syre. Jag känner naturligtvis inte till den exakta sammansättningen på mitt pilkol, men då det ger ett rätt bra svartkrut (5 g för en rund 3"-bomb), gissar jag att det inte innehåller så mycket aska, och en del kolväten.

Har sett en del recept på "sporting powder" med neråt 11-12% träkol. Har också läst någonstans att kolet i sådant krut skall vara kolat vid så låg temperatur att det är brunaktigt. Min gissning har varit att recepten i dessa fall är anpassade för att det använda träkolet kräver avsevärt mycket mer syre för sin förbränning än normalt träkol.

En tänkbar anledning till att ha mer kol än vid stökiometriska proportioner kan vara att kolet innehåller en del stora partiklar som inte hinner förbrännas. Äldre recept på svartkrut, som är anpassade till dåtidens mindre effektiva malnings- och blandningsmetoder, innehåller ju ofta mer kol och svavel än modernt svartkrut.

Vad tror du själv om saken? Har du hört någon förklaring till varför flera av de separationsladdningar som beskrivs i Shimizus böcker, i alla fall på pappret, är väldigt bränslerika?

Mvh,
Kaj

Jag har inte tillgång till min litteratur just nu så jag kan inte slå upp typiska värden på kolhalten i t.ex. träkol av pil. Jag vet dock att halten kol generellt varierar från 95 ända ner till 70 procent i vissa sorters träkol. Man kan med andra ord lura sig själv ganska kraftigt om man inte någorlunda känner kolhalten i sitt träkol.

Men, eftersom kinetiken alltid stör så brukar sällan de stökiometriskt beräknade sammansättningarna vara de mest effektiva. Det bästa är trots allt att göra brinnhastighetsprov för att hitta den optimala sammansättningen (om man inte litar på litteraturen och andras erfarenheter dvs!).

Edit/Tillägg:
Jag kanske skulle utveckla det där med kinetiken för att svara mer tydligt på dina frågor. Många pyrotekniska blandningar är mer eller mindre bränslerika av flera orsaker. Framför allt beror det på att man aldrig lyckas få sådan intimitet och reaktivitet mellan reaktanterna så att den verkliga reaktionsvägen faktiskt följer den teoretiska. För att utnyttja oxidationsmedlet till 100 % behövs därför ofta ett överskott av bränsle (jämfört med vad som skulle krävas enligt den teoretiskt beräknade förbränningsreaktionen).

Vissa blandningar, framför allt lys- och knallsatser, brinner oftast som bäst med ett relativt stort bränsleöverskott då luftsyret hjälper till att förbränna det bränsle som inte hann reagera i lågan/explosionen.

Slutligen har man ofta ett litet bränsleöverskott i kulörta lyssatser, framför allt blå men också gröna. Anledningen är att de exciterade molekylerna som avger det färgade ljuset, CuCl* respektive BaCl* i dessa fall, är känsliga för oxidering och färgerna skulle bli dramatiskt mycket blekare om lågan hade ett syreöverskott!

Ett tips för de som testar att använda H3 är att man kan använda vanliga subiner trots att de innehåller svavel utan risk. Svavel och klorater är ingen hit. Men det finns vägar att gå ändå. Det går utmärkt att tejpa den delen av stubinen som vidrör H3 krutet och på detta vis blir det ändå säkert.