Citat:
Paradoxen som du beskriver här är inte en paradox. Det är fullt möjligt för en oärlig person att inte alltid ljuga. För att det skall bli en logisk paradox måste man säga. "Jag ljuger ALLTID". Då får man en variant av Sokrates lögnparadox. Den där A säger "B talar alltid sanning" och B säger "A ljuger alltid".
Det finns flera förklaringar till denna paradox. Tarskis förklaring är en sats aldrig kan referera till sig själv utan att tappa värdet som meningsfull sats. Han utvecklade det hela till att ett språk aldrig kan referera till sin egen sanningshalt. Han introducerade idén om ett metaspråk som beskriver vårt språk för att hantera dessa problem. Men då får man istälet en oändlig regress av språk om man vill hitta ett absolut sanningsvärde, då språk A's sanning definieras i språk B, och språk B's sanning definieras i språk C osv sov.
En till förklaring till är att denna paradox är en form av ett cirkelbevis som på grund av formen ser ut som ett annat problem.
Wittgenstein ansåg att språket inte är inte utvecklat för att hantera den här typen av problem och därför fallerar språket. Wittgenstein skulle säga att satster som dessa inte har någon mening eftersom språkets mening är dess praktiska funktion och dessa problem har ingen praktisk funktion. Han anser att språkspelet (som han kallar det) är en biologisk funktion likvärdig med att springa och äta. Det är ett verktyg för att överleva och lämpar sig inte för den här typen av problem, lika lite som det lämpar sig att äta soppa med en gaffel eller dricka köttsoppa ur ett sugrör. Han anser att de flesta filosofiska problem endast är missuppfattningar över hur språkspelet fungerar och används. Som de flesta förstår är Wittgensteins sena språkfilosofi inte särskilt populär bland filosofer......
Det finns flera förklaringar till denna paradox. Tarskis förklaring är en sats aldrig kan referera till sig själv utan att tappa värdet som meningsfull sats. Han utvecklade det hela till att ett språk aldrig kan referera till sin egen sanningshalt. Han introducerade idén om ett metaspråk som beskriver vårt språk för att hantera dessa problem. Men då får man istälet en oändlig regress av språk om man vill hitta ett absolut sanningsvärde, då språk A's sanning definieras i språk B, och språk B's sanning definieras i språk C osv sov.
En till förklaring till är att denna paradox är en form av ett cirkelbevis som på grund av formen ser ut som ett annat problem.
Wittgenstein ansåg att språket inte är inte utvecklat för att hantera den här typen av problem och därför fallerar språket. Wittgenstein skulle säga att satster som dessa inte har någon mening eftersom språkets mening är dess praktiska funktion och dessa problem har ingen praktisk funktion. Han anser att språkspelet (som han kallar det) är en biologisk funktion likvärdig med att springa och äta. Det är ett verktyg för att överleva och lämpar sig inte för den här typen av problem, lika lite som det lämpar sig att äta soppa med en gaffel eller dricka köttsoppa ur ett sugrör. Han anser att de flesta filosofiska problem endast är missuppfattningar över hur språkspelet fungerar och används. Som de flesta förstår är Wittgensteins sena språkfilosofi inte särskilt populär bland filosofer......
utmärkt svar!!! Ett av de bästa jag har läst här.
Dock kan man ju definera "oärlig" som "person som alltid ljuger", och där får man paradoxen. Att i dagens språk så används oärlig mer som en tillfällig än permanent egenskap.
Stöd Flashback
Flashback finansieras genom donationer från våra medlemmar och besökare. Det är med hjälp av dig vi kan fortsätta erbjuda en fri samhällsdebatt. Tack för ditt stöd!
Swish: 123 536 99 96 Bankgiro: 211-4106
