Nja, M26:an (som dök upp under kriget) hängde inte med tillförlitlighetsmässigt
och även den senare M46:an (som skulle åtgärda just den bristande tillförlitligheten)
blev en besvikelse.
Det var först 1951 med M47 som man fick fram en vagn i 40-tonsklassen
med acceptabel tillförlitlighet.
Ang. vikten (och även måtten) så var det av avgörande betydelse,
då fartygskranar klarade av Sherman, men inte M26 och då bromateriel,
överskeppnings och landstigningsmateriel var anpassat för M4:ans längd, bredd och vikt.
LCT kunde t.ex. bära 4-5st M4 Sherman, men bara 1st M26.
M26:an led av samma brister som Panther.
D.v.s. att vara vagnar i 40-tonsklassen byggda med komponenter för 30-tonsklassen.
Skulle man ha haft någon reell glädje av de nya vagnarna (T20, T23, T25 eller T26)
skulle produktionen ha behövt komma igång ett par år tidigare
för att finnas tillgängliga på stor bredd sommaren 1944,
(de vagnar som man använde i Normandie var tillverkade 1942 och 1943
och först under sensommaren och hösten började nya förbättrade Sherman tillverkade
under vintern 1943/44 leta sig fram till fronten)
och ännu fem år efter kriget så hade man inte fått ordning på vagnarna.
De lättare T20, T23 och T25 hade förutsättningar för att bli tillförlitliga,
eftersom komponenterna helt enkelt var konstruerade för dessa vagnar,
men bara T20 och T23 hade förutsättning att komma fram i tid för att göra nytta.
Som det var så hade T20 och T23 få fördelar över dåvarande M4 och de flesta av de fördelarna
kunde implementeras på M4
rna i form av T20:s torn med 76mm pjäs och VVS-fjädringen från T23.
Med USA:s extremt långa underhållslinjer och det faktum att de började rusta så sent
så var de tvungna att ha mycket lång framförhållning och att försöka minimera antalet olika fordonstyper,
så att sätta in ett mycket litet antal kapabla men mycket otillförlitliga stridsvagnar
i ett skede av kriget när Tyskland i praktiken redan var besegrat var knappast lönt det hela.
