Eldgivning i filmer?

Finns det någon anledningen till varför man i filmer alltid ska skjuta mot fienden samtidigt? Tänkte på det nu när jag satt och slötittade på Den siste samurajen. Dom har x antal skyttar som står inom räckhåll för att döda fienden, men ändå är det så förbaskat viktigt att man skjuter i omgångar istället för att skjuta så snabbt man kan. Är det inte bättre att slänga iväg så många skott som möjligt innan dom hinner springa fram till en? Man ser ju detta hända i dom flesta filmer som utspelas under 1800 talet, gjorde man såhär på riktigt, eller är det bara ett filmfenomen?

Mycket den prykologiska effekten på fienden skulle jag tro, tänk dig skillnaden på att någon rasar ihop "på din sida" då och då mot att halva truppen rasar ihop samtidigt.

Sen på den tiden va diciplin och att det va snyggt (tyvärr) viktigare för många officerare än att det va effektivt (kolla bara på röda rockar i skogen tex)

Intressant svar, den psykologiska delen låter väldigt logisk. Men att det ska vara snyggt har jag lite svårt att greppa, hur högt uppsatta generaler fanns det egentligen på ett slagfält? Är det inte viktigare att man vinner slaget med så få förluster som möjligt för att kunna rapportera tillbaka till högst hönsen om bra resultat? För inte stod dom och medverkade vid slagen?

Nu är ju ett såkallat "samtidigt eldöppnande" något som är väldigt välanvänt även i moderna försvars/krigsmakter. Gör GMU, så får ni se. Även om det sker på ett lite annorlunda sätt numera.

Ett samtidigt eldöppnande i modern strid ger många fördelar, bl.a. en större chans att träffa fler fiendesoldater och oskadliggöra dessa samtidigt. Om eldöppnandet vid ett eldöverfall blir sporadiskt kanske fienden hinner ta skydd när exempelvis endast 20, 30 eller 40% av det angripande detachementets soldater hunnit avfyra sina vapen. Det betyder att resterande soldater är överflödiga i ekvationen, OCH att effekten av eldöppnandet blir motsvarande mindre i procent på den fientliga truppen.

Nåja, något krångligt förklarat, men jag tror ni fattar.

Men är det verkligen relevant i strider som genomfördes under 1800 talets mitt, på öppna fält? Jag kan förstå vikten av att inte avslöja sig utan att använda 100% av den tillgängliga eldkraften vid bakhåll, men i öppna fält finns det ju knappast någonstans att gömma sig.

Tränar man alltså dylika eldgivanden i modern tid? När är det tänkt att användas?

Det är en sak att öppna samtidigt och en annan att efter eldöppnandet från fasta positioner satsa på samtidiga eldstötar. Jag tror att det är den gamla egenheten som TS funderar på.

Samtidigt eldöppnande är endast effektivt vid två tillfällen.
1 Vid stridens inledning för att ta kommandot
2 Vid eldstöt under tillbakaryckning (där växelvis tillbakaryckning är att föredra)

Förr var allting synkat på ett annat sätt. Trummor och musiker samt flaggsignalering styrde striderna. Att då låta pilbågsskyttar skjuta skurvis gjorde det lättare för de anfallande att mha t.ex en flagga med svar se när sista skuren blev skjuten och då tajma sin stöt bättre. Antagligen hade de även fri eldgivning mitt i detta men disciplin var extremt viktigt då trupperna i princip rörde sig som på ett spelbräde.

Att soldaterna skulle vara snygga hade ju även effekten att det var lättare att se vilket truppslag som fanns var. Färgglada uniformer gjorde det helt enkelt lättare att leda striden. Så dels handlade det om att se snygga och imponerande ut, men i första hand för att underlätta för stridsledningen.

Nej, det var av en helt annan (huvudsaklig) anledning man gjorde det förr i världen, om jag kommer ihåg rätt. Nämligen: eldkraften och träffsäkerheten i dåtidens vapen.

Lunt/flint/hjullåsmusköter och de tidiga "modernare vapnen" var inte vidare träffsäkra, och eldhastigheten var inte hög. Alltså blev effekten på motståndaren högre om man avfyrade alla vapen samtidigt, istället för att låta skyttarna ladda och skjuta i egen takt. Dessutom fanns det mer taktik bakom infanteriet under den tid då "linjeinfanteri" användes än vad som ofta syns i filmer.

Det var effektivare rent taktiskt att man t.ex. kundebeordra en samtidig salva, låta männen ladda om och sedan veta att samtliga soldater i plutonen/kompaniet sedan har nyladdade vapen när det beordras framryckning eller tillbakadragande. Hade eldgivningen skett i egen takt kan man räkna med att ungefär hälften av trupperna i ett sådant läge hade haft ett oladdat vapen, då de inte var mitt i laddningscykeln vid order om ändrat uppträdande.

Det finns säkert en hel massa andra anledningar till att man gjorde såhär, ovanstående är något jag har för mig att jag fick lära mig på något seminarium.

Idag används inte linjetaktik (som du säkert vet), så något dylikt förfarande är knappast aktuellt i nutid.

Helt riktigt, lite klumpigt uttryckt av mig tidigare. Jag menar naturligtvis inte att man 2012 kör med uppställt linjeinfanteri som avger salvor med ak-5. Haha, men jag måste medge att det ger en del skojiga bilder i mitt depraverade hufvud.

Tackar för ett mycket bra och utförligt svar! Kul att se att det faktiskt finns en logik i det hela, jag har under min uppväxt faktiskt alltid avfärdat det som en hollywood konspiration för att göra snygga stridsscener. Men där ser man!

Edit: Tack även T-80U, bra utvecklat!

Man måste också väga in att gammaldags musköteri hade vapen som tog avsevärd tid att ladda. Att ladda vapnet samordnat och kontrollerat gav möjlighet för bakre raden att avfyra sin salva, och så är främre raden klar att avfyra en salva igen medan bakre raden laddar om. Kompromissen är mellan att ha "mycket bly i luften" och "kontinuerlig eldgivning".

Men den siste samurajen visar också varför denna typ av krigföring dog ut.
Uppfinnandet av kulsprutan.

Precis som flera nämner så var det psykologiska incitamentet väldigt viktigt. Att veta att man vandrar in i skottsektorn för hundratals gevär som kommer ge eld samtidigt är förståeligt nog en aning stressande. Sedan stämmer det bra som skrivits innan angående vapnens bristande effektivitet. Vapnen var varken pålitliga eller träffsäkra, så för att maximera effekten och få ut en chockverkan var gemensam eldgivning av nöden.
Många gånger var det den anfallslinjen av infanteri som var mest disciplinerad i sin anmarsch under kulregnet som avgick med segern, då det kräver väldigt stort mod att stå kvar när en fientlig linje oförtrutet pressar framåt trots upprepade salvor, även om den fientliga linjen är märkbart svagare än den egna.
Detta var den svenska militärens adelsmärke under stormaktstiden. Disciplinen medförde att de svenska vapnen många gånger vann trots förkrossande underlägsenhet i såväl artilleri som manskap. Slaget vid Narva är ett sådant exempel. Vid Poltava besegrades den svenska armén, men trots en extremt mycket tunnare linje lyckades det svenska infanteriet pressa tillbaka ryssen. Dålig koordination med kavalleriet gjorde dock att möjligheten gick upp i rök och början på slutet av tiden som stormakt var därmed ett faktum.

En faktor som är avgörande för hur man ställde upp förr, är sambandet och kommunikationen. För att befälhavaren skulle ha någon som helst möjlighet att överblicka vad som händer och veta var hans trupper befinner sig var det nödvändigt att ha fasta och lättidentifierade formationer. Befälet skulle omedelbart tappa kontrollen över skeendet om soldaterna tilläts springa runt på egen hand och skjuta på måfå. Formationerna upplöstes först (dock inte helt) när man drabbade samman med fienden med blanka vapen.

Angående färgglada utstyrslar är det givetvis så att det fungerar som en igenkänningssignal. Både för befälhavarna och för dom egna soldatkollegorna.
Så fort kanonerna började mullra och synkroniserade salvor av musköter började smattra blev sikten många gånger lika med noll på grund av den täta krutröken.