Musiker: Känner ni er "arbetsskadade"?

God morgon mina kära Flashbacksbröder och systrar!

Jag kände att det var dags för mig att äntra planen igen.

Idag har jag suttit och grubblat över lite I-landsproblem som har med musik att göra!

Vi som har sysslat med musik länge kan säkert tänka tillbaka och komma på oss själva med att allt som oftast relatera vardagen till musikens värld, eller använda våra egenskaper i olika vardagssituationer, ellerhur?

Vissa saker är praktiska, vissa mindre praktiska.

Frågeställning:
Vad får dig att bli tokig vad gäller "arbetsskador" i musiklivet?

Då det är kutym att TS börjar så kan jag väl lista upp lite grejer, som jag hoppas att fler kan relatera till.

Den vanligaste torde väl vara när man hör en ton, frivillig eller ofrivillig, i vardagen och man bara "måste" ta reda på vilken ton det är, eller iallafall lägga en ters för att se om det blev snyggt

Då jag under större delen av musiklivet har suttit i orkestrar och storband så är jag van vid att använda mitt synfält till max, vilket gör att saker som egentligen är "ur fokus" stör mig något fruktansvärt- t.ex så har jag ett blinkande USB som oftast sitter i datorn, och även fast den är en bra bit ifrån tvn så måste jag antingen rycka ut skiten eller täcka lampan då det retar mig till vansinne annars, jag kan inte njuta av det som visas på tvn.

Går man runt och "minglar" eller befinner sig på en plats med olika grupper folk på en mindre yta så kan jag snappa upp minst två av samtalsämnena samtidigt.
Det är ju likväl praktiskt som väldigt jobbigt i hjärnkontoret, tycker jag.

Jag retar mig alltid på om något är ett uns ostämt, om man nu ska kalla det för arbetsskada.

Man lägger totalt irrelevanta låtar eller stämmor på hjärnan- ett garageband som desperat försöker repa in en låt som aldrig sätter sig samtidigt som man kommer på sig själv att nynna på den hela vägen hem, eller så går en körledare igenom t.ex en alt-stämma vilken man har i skallen i minst resten av dagen.

Det är väl de saker som jag har kommit på i nuläget, nu är det upp till er att fylla på med saker som ni tycker "stör" er vid sidan om ert musikliv, och berätta gärna om händelser då det har varit som tydligast


Keep on swinging!

Har massor av liknande "arbetsskador", känner igen mig i det där när man snappar upp 2 konversationer samtidigt. En liknande grej jag brukar få är om det finns musik på i bakgrunden som är tex musikteoretiskt "intressant", så kan jag inte koncentrera mig på vad personen jag pratar med säger utan får svara "mm.." eller något för att jag precis upptäckt att det låg en minusfemma med på dominanten

En av de vanligaste arbetsskadorna måste väl ändå vara att trumma på allt å alla. Även vid mycket opassande tillfällen. De flesta flickvänner har klagat på mina fötter när det är tänkt att utföra ett förspel.

Det jag retar mej på är hur oproffisionellt många uppträder. Både när det gäller att förhandla gager och kräva det ena och det andra.

Sen stör jag mej på folk som tror att dom kan men absolut inte kan. Nån måste tala om det för dom!

I övrigt så är det nog att det dyker upp massa låtar i huvudet när jag hör vissa ord.

Nu är jag ju lååångt ifrån någon proffesionell musiker med något jag tycker är skitjobbigt är att jag inte kan lyssna på en bra låt utan att analysera sönder den, måste alltid lista ut vad det är som gör just den låten bra (taktbte, udda ackordföljd, rolig stämma osv…).

Ibland vill man bara njuta

Haha det känner jag igen
Min ackordanalytiska sida är väl inte den bästa, men lyssnar extra mycket om låten är "spännande"
Haha
Jag trodde att det mest var tecken på att man är trummis om man trummar överallt?
Måste dock erkänna att även jag trummar, så min teori spricker ju av sig självt
Ingen har klagat på mig än, som tur är!
Något jag nu kom på var att jag ofta "omvandlar" något tempo man snappar upp, om t.ex någon sitter och slår en takt på bordet så gör jag (antingen fysiskt eller i huvudet) dubbla tempot- säg fjärdedelar, vidare till åttondelar, sextondelar etc.
Lite som ett tix
Ja jösses, här uppmärksammar du ett stort problem!

Minns speciellt när jag var med i en sommarkör för något år sedan, då ville ledarna veta om man spelade något instrument och ca 40% sa att de kunde spela piano.
Tro fan om inte JAG fick gå runt och lära alla att spela typ blinka lilla stjärna på pianot för inte fan kunde de spela själva
Haha känner igen mig, och även hur jag ALLTID måste påpeka "där kom tonartshöjningen" när man lyssnar på något mainstream, och skaka ledsamt på huvudet

Jag stör mig ibland på at man som musiker alltid förväntas ha en åsikt om allt som har med musik att göra, att man knappt anses vara människa utan bara musiker.
Folk verkar tro att det enda samtalsämne man duger till är musik (misstolka inte, jag älskar att prata om musik) som om man inte har något annat intresse.

"Jaha, vad tycker du om det här då?" så fort en låt kommer på radio, eller nåt liknande.

Kan iofs tänka mig att det är likadant för andra yrken, kocken i vänkretsen förväntas alltid kommentera maten man äter, fin restaurang eller mc D, oavsett vilket humör han eller hon är på, läkarstudenten ska svara på eller ha en åsikt om allt som har med minsta lilla (eller stora) sjukdom att göra.

Som musiker förväntas man ha en åsikt om idol, polarprisvinnarna, låtar på radio, mozart eller trubaduren på den lokala syltan, oavsett man vill eller inte.

Ja verkligen!

Å det knivigaste är när ens vänner, eller vänners vänner ber om ens tyckande, när det gäller deras egna musicerande. Jag fick en gammal tjejkompis att bryta ihop totalt för 12 år sedan. Hon trodde hon hade en vackert ljudande klang i sin röst, men för alla utom hon själv lät den som om hon hade precis svalt en banan å samtidigt spetsat allt med att inhalera helium.

Detta sa jag givetvis inte till henne, men helt kunde jag bara inte ljuga. Så när hon ställde frågan "vad tycker du om min röst?" så sa jag bara "den är ju väldigt gäll." Men hon bröt ihop ändå.

Å inte blev hennes röst bättre efter det, för den delen

När jag ska gå ut och handla så låter allt som musik, det kan vara väldigt distraherande när man ska t.ex handla. Har jag då en slinga på huvudet som bara maler på, så reagerar jag på fågelkvitter, grus som flyger omkring, människor som pratar och det är som att min hjärna automatiskt kvantiserar in sorlet i slingan jag har i huvudet. Inspirerande lika väl som det är väldigt distraherande. Ungefär samma osm när man spelat bf2 i 24 timmar i sträck, när man då går utanför dörren kan man bli lite extra alert på fiender som kan komma runt hörnet, ävne fast man vet att dom inte finns där.

Om jag (helt utan att tänka på det) sjunger med i en låt som spelas på stereon/radion, händer det som oftast att jag klämmer i med en stämma på något i arrangemanget, ibland på sången, kanske stråkarna, eller vad det nu kan vara, ibland finns stämman där, ibland inte utan min hjärna tycker bara att den passar fint där. Tog ett tag innan sambon fattade vad jag höll på med.. "Vad är det för melodi du sjunger?"...

(Känner oxå igen det där med att snappa upp flera samtal samtidigt...)

Kul med mer feedback!
Keep it coming!


Känner mycket väl igen detta fenomen att man förväntas vara någon slags idol-jurymedlem som ska tycka och tänka om allt man snappar upp i umgängeskretsar.

Även att lägga stämmor på antingen instrument eller melodi från låtar, det är jätteroligt och uppfattas säkert som en idiot av vissa men det får man bjuda på

Är man ute och svirar med polarna i en bil och musiken är på så måste man ju sjunga med, så är det ju!

Något annat jag dör lite av är att de flesta omkring mig är mainstreamare och tycker därför bara om det man har hört på tv eller på klubbar.
Vilket i mitt tycke inte är musik.
Så ibland har jag svårt att hålla tyst när någon måste påpeka att det jag lyssnar på är "fjantigt" eller "skitmusik" medan de själva diggar med till Ay se eu te pego eller någon jävla dubstep.

Jag är inte musiker, men gör musik och kan spela lite gitarr (och lär mig klaviatur nu).

En sak jag märkt är att fan... ibland kan man bli jävligt trött på musik. Om jag suttit och spelat länge så blir jag trött i öronen, ingenting känns spännande eller nytt utan musiken känns bara tom. Man börjar bara analysera musiken och känner inte några egentliga känslor inför den och då är ju själva poängen med musiken borta.

Dessutom har jag en tendens att analysera sönder låtar, jag lär mig låten och "vad" jag gillar med den. Sen har man liksom plockat isär låten och det är inte så magiskt. Det här kan självklart hända även om man inte kan ett skit om musik, men jag har märkt att det går fortare nu när jag faktiskt förstår vad musik är.

Det här kanske låter negativt, och det är det väl, men det är självklart inte alltid såhär (då hade jag ju bara haft tystnad). Men det är faktiskt negativa saker jag märker av att ha lärt mig lite om musik, förr trodde man bara alla i banden var gudar som på något konstigt sätt tog en träplanka och skapade världens bästa ljud. Kanske inte riktigt, men jag tror ni förstår vad jag menar.