2012-05-13, 01:42
#1
Jag har haft självmordstankar dock aldrig några egentliga försök (ett par små saker men inte farligt), sedan jag var i mitten av tonåren. Egentligen har anledningen alltid varit samma, isolerad, få vänner, ingen flickvän det som många tonåringar reflektera över, skillnaden är måhända att inget har förändrats nästan 10 år senare. I det professionella livet går det sakta framåt, även om jag inte är tillräckligt begåvad, driven eller social för att nå några framgångar inom området.
Sedan något år tillbaka har jag varit i kontakt med psykiatrin mer eller mindre varje vecka, vilket har medfört en förbättring, med andra ord har självmordstankarna minskat från den nivån de fanns på när jag fick hjälp från början. Poängen som jag önskar framföra är att även om problemen upplevs mindre och ens beteende förändras så förändras inte situationen som är orsaken till problemet, alltså att hjälpen egentligen är en form av självbedrägeri.
Jag inser att ens död orsaka sorg och problem för ens anhöriga, även om ens märkliga beteende och att man faller utanför den vanliga samvaron, vilket också borde generera samma problematik för ens anhöriga även om den blir mer utdragen och måhända ej i samma grad som det först nämnda.Återfinner samma mönster som under tonåren, att det kommer bli bättre när man blir äldre, men detta är i grunden en lögn. Det som däremot sker är att människor anpassar sig efter situationen och då ej upplever den som lika graverande som tidigare.
Vad gör man när man förlorat hoppet på förbättring? När man önskar dö men saknar viljan att genomföra och önskar inte såra familjen och släkten. Att hoppas på "turen" att drabbas av en dödlig sjukdom inom de kommande åren ter sig minst sagt begränsad. Det finns saker att glädjas åt i enskilda stunder för andra men dessa är just detta andras glädje ämnen. Vad gör man när man inser att allt egentligen är meningslöst och att man framförallt lever för att andra önskar så, även om de inte alltid är medvetna om att det finns ett val.
Sedan något år tillbaka har jag varit i kontakt med psykiatrin mer eller mindre varje vecka, vilket har medfört en förbättring, med andra ord har självmordstankarna minskat från den nivån de fanns på när jag fick hjälp från början. Poängen som jag önskar framföra är att även om problemen upplevs mindre och ens beteende förändras så förändras inte situationen som är orsaken till problemet, alltså att hjälpen egentligen är en form av självbedrägeri.
Jag inser att ens död orsaka sorg och problem för ens anhöriga, även om ens märkliga beteende och att man faller utanför den vanliga samvaron, vilket också borde generera samma problematik för ens anhöriga även om den blir mer utdragen och måhända ej i samma grad som det först nämnda.Återfinner samma mönster som under tonåren, att det kommer bli bättre när man blir äldre, men detta är i grunden en lögn. Det som däremot sker är att människor anpassar sig efter situationen och då ej upplever den som lika graverande som tidigare.
Vad gör man när man förlorat hoppet på förbättring? När man önskar dö men saknar viljan att genomföra och önskar inte såra familjen och släkten. Att hoppas på "turen" att drabbas av en dödlig sjukdom inom de kommande åren ter sig minst sagt begränsad. Det finns saker att glädjas åt i enskilda stunder för andra men dessa är just detta andras glädje ämnen. Vad gör man när man inser att allt egentligen är meningslöst och att man framförallt lever för att andra önskar så, även om de inte alltid är medvetna om att det finns ett val.
