Ödeshög: Misstänkt mord på Arne Andersson

HOVRÄTTENS DOMSKÄL

I hovrätten har förhöret vid tingsrätten med Sven Magnusson spelats upp och tilläggsfrågor har ställts till honom. Sven Magnusson har därvid uppgett att han inte anmälde Arne Anderssons sexuella övergrepp eftersom han befarade att ingen skulle tro på honom.

Han skulle därmed riskera att inte längre få bo hos sin farmor som vid den tiden utgjorde hans enda trygghet. Han visste inte vad som skulle hända om han berättade om övergreppen.

De övergrepp han utsatts för har under hela livet inneburit problem för honom och han har alltid fått höra att en man reder sig själv, vilket lett till att han inte sökt någon hjälp.

Den skriftliga bevisning som åberopats i hovrätten är i allt väsentligt densamma som vid tingsrätten.

Hovrätten gör följande bedömning.

Sven Magnusson har vid det tillfälle som anges i åtalet uppsåtligen berövat Arne Andersson livet genom att slå honom i huvudet med minst sex slag mot huvudet med en stekpanna och en yxa. Han har därefter lagt Arne Andersson i en närliggande vattenfylld brunn.

Fråga i målet är om gärningen ska rubriceras som mord eller dråp. Sven Magnusson har hävdat att han utsatts för en allvarlig provokation och att omständigheterna sammantagna är sådana att gärningen ska bedömas som dråp.

Allvaret i provokationen bör bedömas utifrån de uppgifter, vilka hovrätten i allt väsentligt godtar, som Sven Magnusson lämnat. Denne har allt sedan sin ungdom förföljts av minnen om att han vid flera tillfällen blivit grovt sexuellt utnyttjad av Arne Andersson.

De bagatelliserande uttalanden om sexuella övergrepp på Sven Magnussons döttrar som Arne Andersson uttalat omedelbart före Sven Magnussons angrepp har inneburit att denne blivit ”helt vansinnig”. Enligt hovrättens bedömning har Arne Andersson genom sitt uttalande förorsakat att Sven Magnusson hamnat i ett tillstånd där denne haft svårt att besinna sig. Det saknas anledning att på grund av att Sven Magnusson inte sökt professionell hjälp för att bearbeta det han utsatts för bedöma allvaret i provokationen på annat sätt.

Detsamma gäller det förhållandet att Sven Magnusson inte anmält övergreppen, liksom att han för några år sedan sökte kontakt med Arne Andersson.

En sådan allvarlig provokation som det nu är fråga om kan i sig medföra att ett efterföljande avsiktligt dödande av provokatören bedöms som dråp snarare än mord (se NJA 1995 s. 464). I förevarande fall föreligger emellertid så många försvårande omständigheteter, enligt vad som närmare framgår av tingsrättens dom, att gärningen, såsom tingsrätten funnit, ska bedömas som mord.

Straffvärdet för gärningen är högt varvid hovrätten särskilt beaktar det kraftiga våld som Sven Magnusson utövat mot Arne Andersson och att anfallet skett bakifrån samt att Arne Andersson därmed med all sannolikhet varit försvarslös. Vid straffmätningen ska emellertid beaktas den allvarliga provokation som Sven Magnusson utsatts för, eftersom det inte kan uteslutas att han på grund av provokationen haft nedsatt förmåga att kontrollera sitt handlande.

Sammantaget finns det inte skäl att frångå tingsrättens straffmätning.

Med hänsyn till att det för mord inte är föreskrivet kortare straff än fängelse två år ska Sven Magnusson vara kvar i häkte tills fängelsestraffet får verkställas.

Då målet krävt avsevärt mer arbete än normalt och skälig ersättning i målet överstiger den gräns för överskridande av brottmålstaxan som anges i bilagan till denna ska Anders Berglund tillerkännas begärd ersättning.

Vid huvudförhandlingen bakom stängda dörrar i hovrätten har endast det rättspsykiatriska utlåtandet föredragits för vilket hovrätten även förordnat om sekretess. I målet inhämtat läkarintyg enligt 7 § lagen (1991:2041) om särskild personutredning i brottmål m.m. har inte föredragits vid huvudförhandlingen i hovrätten, vilket innebär att frågan om sekretess för uppgifterna i läkarintyget inte har prövats av hovrätten.