Genesis - Officiella tråden

Jag älskar ju både prog och progg, så det skall bli intressant med alla skivor ni har tagit upp

Ser fram emot en 5-i-topp-lista när du har hunnit avverka hela diskografin.

Skall se vad jag skall åstadkomma

Allt kan vara värt att spana, men bandet blir mer "pop" med tiden. Inte Madonna eller Michael Jackson pop, men mer pop. Exempelvis tycker jag skivan "Abacab" (1981) är en skiva man kan vänta med tills man hört många andra och gillar dessa samt vill ha mer. Den är ganska kraftigt daterad och mer för riktiga fans än dom som bara vill ha enstaka bra skivor eller främst progressivt! Efter det blir skivorna mer och mer Genesis-pop.

Jo, det är väl en helt korrekt beskrivning, även om jag snarare skulle använda ordet "mainstream" för de hade vi även "rock" låtar samt "ballader" även i sina senare stadier. "In too Deep" och "Hold on My Heart" är två utmärkta ballader om man är ute efter att lyssna på något då man känner sig mer "reflekterande" eller "känslosam" och som inte är särskilt "poppiga" och heller inte "proggiga".

Vill man ha något mer experimentellt, och "originellt" sound men ändå med ett minnesvärt och illa berörande låttema (nej, inte alla bra låtar är "feel-good låtar!) så kan jag rekommendera "Mama". "No Son of Mine" har även den ett väldigt starkt budskap till låttext.

På så sätt mognade faktiskt Phil Collins och skrev betydligt djupare låttexter med åren mot hur han var i början. Deras relativt tidiga "Follow You, Follow Me" är förvisso en bra låt, men med en låttext som är väldigt harmlös och facil.

Rutherford skrev Follow You, Follow Me. Land Of Confusion är också hans.

Banks renommé som textförfattare ska verkligen inte underskattas. Han ligger bakom en stor del av Genesis texter, speciellt under de senare åren men stundtals även under Gabriel-tiden, Firth Of Fifth t.ex.

Home By The Sea, Domino, Keep It Dark, Dodo och The Brazilian från 80-talseran är samtliga Tonys. För att inte tala om Heathaze, Burning Rope, Undertow, One For The Vine etc etc....

Sorry, helt korrekt! Men jag står ändå fast vid mitt uttalade, att DE mognade innållsmässigt i sina låttexter. Rutherford har skrivit rikigt djupa texter, och det märks även i hans engagemang i Mike & The Mechanics.

Exakt, och Home by the Sea diggar jag skarpt! Dessvärre är inga av de låtarna du nämner några som komme på tal säskilt ofta när Genesis alster diskuteras

Tony skrev också en av mina absoluta favoriter på egen hand, Seven Stones.

De albumen som jag hittills lyssnat på i sin helhet är Selling England och Lamb Lies Down. Vilken av dom som jag tyckte var bäst är svårt att säga, men förmodligen går ändå priset till Lammet. Det är ju tydligt att de två albumen har helt olika fokus. Medan Lammet främst är ett text- och sångcentrerat album, med tanke på att det är byggt på berättelsen om Rael, så är ju Selling England betydligt mer fokuserat på musiken och de musikaliska talangerna hos Tony, Mike, Steve och Phil (och även Gabriel med flöjten). De långa instrumentala styckena som utgör Selling Englands kärna är betydligt mer ovanliga på Lammet, som istället bokstavligen domineras av Gabriel och hans sång. Vilket av dessa koncept jag föredrar är svårt att säga, men jag tycker iaf att båda levererar!
Men om man till låtarna måste jag nog ändå säga att Lammet tar priset. Trots att albumet är långt som fan och har en helvetes massa låtar, så tycker jag aldrig att albumet blir tråkigt. Även de mindre bra låtarna på Lammet håller en viss nivå, vilket gör att jag ändå tycker om att lyssna på dem. Samtidigt är det få av låtarna som har "det", det där lilla extra som bara får en att rysa och drömma sig bort. Än så länge är det nog bara Carpet Crawlers som ger den känslan hos mig.
På Selling England skulle jag säga den totala motsatsen råder. Den skivan har ett par helt STÖRDA spår t.ex. Moonlit Knight, Cinema Show och Firth of Fifth, låtar som nästan får en att svimma. Samtidigt innehåller skivan ett par REJÄLA bottennapp fr.a. I Know What I Like och Battle of Epping Forest. Dom gillar jag inte alls. Men de sinnesjukt höga höjderna på de tre jag nämnde gör att albumet ändå fungerar bra.
Man kan säga att min upplevelse av respektive album är att Selling England har en skyhög högstanivå men också en väldigt låg lägstanivå, medan Lammet varken har många höga höjder eller djupa dalar utan tvärtom är jämnt och ständigt på en bra nivå. Jag ger båda albumen 8/10 i betyg, men om jag måste välja väljer jag Lammet. Det är fan imponerande att göra ett album på 23 låtar och aldrig göra det tråkigt eller ointressant. Jag rankar nog det högre än att göra en berg och dalbana-skiva på 8 låtar som Selling England, trots att det har de toppspår som Lammet saknar. Men det är som sagt hårfint

Finns det någon speciell anledning till varför du kallar samtliga bandmedlemmar vid deras förnamn föutom Peter Gabriel? Tänkte ifall det var något subtilt avståndstagande?