2012-05-05, 20:47
#1
Ni vet den där som aldrig tackar nej till ett jobb, som man kan ringa till 20 minuter innan passet börjar eller klockan två på natten? Ni vet den där som jobbar 40 timmar i sträck utan att sova? Jag är den personen, jag är den vars liv kretsat kring jobb, som aldrig kan slappna av. Jag är den som blir deprimerad av att gå hemma mer än en vecka.
Det har egentligen pågått sen jag började arbeta, jag hoppade av gymnasiet för att jag gick ner mig i depressioner och blev paranoid. Blev inlagd på psyk efter ett tag och när jag blev utskriven började jag på en arbetspraktik och jag stortrivdes. Jag fick ett sommarvik på stället och när jag skulle börja på min rad blev en av de ordinarie akut sjuk, jag tog över hans arbetspass också, jag körde 24timmarspass hela tiden, jobbade 24, var hemma 24(om jag hade tur).
Från att ha gått från det till ingenting var en omställning som heter duga, jag började läsa på komvux. Tyckte det var skittråkigt att inte få jobba, en tragglade mig igenom det. Gick hemma ett halvår till, tills jag fick veta genom en av min systers vänner att dom sökte folk på ett gruppboende, jag ringde direkt när jag kom hem. 25 minuter efter att jag pratat med min systers vän hade jag tider att gå på introduktion.
Jag slutade 22.00 sista dagen på min introduktion, klockan 1800 ringde en klasskamrat från Komvux, hon frågade om jag kunde tänka mig att sitta vak åt en tant. Javisst tänkte jag, jag började 2100 på det andra stället. Jag gick från min intro direkt till vaket. När jag skulle gå hem dagen efter frågade personalen hur länge jag förväntade mig att sova, dom ringde klockan 1500 med mer tider åt mig. På en månad arbetade jag över 230 timmar och bröt mot varenda paragraf i arbetstidslagen men kan tänka sig.
Så höll det på fram till i november, mitt liv bestod av jobb och om jag fick någon dag ledig nånstans höll jag på att klättra på väggarna. Jag hade en brytpunkt i augusti där jag jobbade i 37 timmar utan sömn, jag gick mellan mina arbeten sista dygnet knaprade jag Ibuprofen så in lever antagligen skulle kört sönder sig. Jag utvecklade en feber, jag jobbade ändå, mina arbetskamrater mer eller mindre beordrade mig att ta några dagar ledigt. Jag var tillbaka två dagar efter, pallade inte att vara hemma längre. Det var in första date med den berömda väggen, jag arbetade för att inte känna något. Jag började dra mig undan från andra saker, jag slutade umgås med folk.
I november träffade jag en underbar tjej som jag numer är sambo med, hon visade mig att det fanns mer än arbete i livet, jag började slappna av i hennes sällskap, jag kunde äntligen tänka på annat än arbete.
Nåväl, jag känner att jag är på väg in i väggen igen, började med att tacka nej till mer jobb nu i maj, har försökt slappna av men det går bara inte.
Till min frågeställning:
Har någon varit i en liknande situation?
Hur tog ni er tillbaka?
Något speciellt tips?
Det har egentligen pågått sen jag började arbeta, jag hoppade av gymnasiet för att jag gick ner mig i depressioner och blev paranoid. Blev inlagd på psyk efter ett tag och när jag blev utskriven började jag på en arbetspraktik och jag stortrivdes. Jag fick ett sommarvik på stället och när jag skulle börja på min rad blev en av de ordinarie akut sjuk, jag tog över hans arbetspass också, jag körde 24timmarspass hela tiden, jobbade 24, var hemma 24(om jag hade tur).
Från att ha gått från det till ingenting var en omställning som heter duga, jag började läsa på komvux. Tyckte det var skittråkigt att inte få jobba, en tragglade mig igenom det. Gick hemma ett halvår till, tills jag fick veta genom en av min systers vänner att dom sökte folk på ett gruppboende, jag ringde direkt när jag kom hem. 25 minuter efter att jag pratat med min systers vän hade jag tider att gå på introduktion.
Jag slutade 22.00 sista dagen på min introduktion, klockan 1800 ringde en klasskamrat från Komvux, hon frågade om jag kunde tänka mig att sitta vak åt en tant. Javisst tänkte jag, jag började 2100 på det andra stället. Jag gick från min intro direkt till vaket. När jag skulle gå hem dagen efter frågade personalen hur länge jag förväntade mig att sova, dom ringde klockan 1500 med mer tider åt mig. På en månad arbetade jag över 230 timmar och bröt mot varenda paragraf i arbetstidslagen men kan tänka sig.
Så höll det på fram till i november, mitt liv bestod av jobb och om jag fick någon dag ledig nånstans höll jag på att klättra på väggarna. Jag hade en brytpunkt i augusti där jag jobbade i 37 timmar utan sömn, jag gick mellan mina arbeten sista dygnet knaprade jag Ibuprofen så in lever antagligen skulle kört sönder sig. Jag utvecklade en feber, jag jobbade ändå, mina arbetskamrater mer eller mindre beordrade mig att ta några dagar ledigt. Jag var tillbaka två dagar efter, pallade inte att vara hemma längre. Det var in första date med den berömda väggen, jag arbetade för att inte känna något. Jag började dra mig undan från andra saker, jag slutade umgås med folk.
I november träffade jag en underbar tjej som jag numer är sambo med, hon visade mig att det fanns mer än arbete i livet, jag började slappna av i hennes sällskap, jag kunde äntligen tänka på annat än arbete.
Nåväl, jag känner att jag är på väg in i väggen igen, började med att tacka nej till mer jobb nu i maj, har försökt slappna av men det går bara inte.
Till min frågeställning:
Har någon varit i en liknande situation?
Hur tog ni er tillbaka?
Något speciellt tips?
