När sonen blir den nya "mannen" i familjen

Ganska intressant händelse som jag antar sker i de flesta hem förr eller senare.

I alla mina år har min far varit den store stabila gubben som vet bäst och som är karlakarlen i familjen. Som grabb är han vår hjälte som skyddar och som man kan stå säker bakom.
Dock kommer det en tid då en ändring sker. För mig skedde detta i 25-28 års ålder. Farsan kom över 60 och började bli stel och orkade inte lika mycket längre.

På något vis utan att någon prata om saken så föll den rollen nu sakteliga över på mig. "Du kan väl bära det här, fixar du detta, pappa orkar inte" m.m.

Man får en känsla över att nu är man vuxen och man börjar ta över roller.

Någon som känner igen detta?

Okej, jag tror jag just fått en förklaring till varför vissa män - ingen nämnd, ingen glömd - med åsnors envishet hellre klara saker själva in i det längsta, eller alltid skall vara drivande/bärande, trots att huset är fullt av ungtuppar som kan ta just det tyngsta.

En ung tupp kan inte ta över rollen som "man i huset" -- bara underlätta för mannen i huset.

Tanken är att den yngre generationen skall finna sig ett eget hus att sprätta revir i - aldrig trampa in på de äldres. Det är skillnad på att underlätta såsom de en gång underlättade för dig, visade dig omsorg och hjälpte dig fram -- och att "överta platsen" i hierarkin.

Fast säger inte att man tar över rollen för det är som du säger inte "rätt". Men vissa saker smyger liksom över ändå, ingen pratar om det men ändå tas det för givet.

Jag tror att det kan förekomma en slags "tävling" mellan sonen och pappan efter en viss ålder. Han vill visa att han fortfarande "kan" som förut, och sonen vill göra på sitt sätt, vars idéer gärna skjuts ur vattnet av pappan som anser sig av lång erfarenhet veta bättre, etc. Då kan en konfliktsituation lätt uppstå. Dock så tror jag att sonen i de allra flesta fallen böjer sig för pappans kunskaper och vetande, åtminstone när det gäller traditionella roller. Sedan beror det också på hur lika eller olika sonen och pappan är från början. Det kan ju vara så att de är totalt olika från första början och har aldrig sett på saker i samma ljus redan från mycket tidig ålder.

Jag har ett starkt minne från när jag var yngre. Min pappa åkte iväg på en längre resa och bad mig, som äldste son, att ta hand om saker och ting. Han var nog inte helt seriös, då jag ju bara var 9 år vid det tillfället. Ändå sade min mamma efteråt att hon tyckte det kändes som om jag ville vara med och ta ansvar redan då. Som om jag tog på mig väldigt mycket ansvar.

Anyway, idag har jag en riktigt bra relation med mina föräldrar. Vi kommer överens bra. Känner inte alls igen det här med att man tar över efter farsan. Gubben står sig bra ännu!

Jag känner igen det en aning, men jag skulle nog mer säga att man inser att sina föräldrar är ens jämlike. Redan när jag gick i gymnasiet började jag rätta mina föräldrars grammatik (och dessa är ändå akademiker) och fick börja hjälpa mina äldre systrar med sina deklarationer. Som ovan nämnt är pappa fortfarande (och för evigt) mannen i huset, men det är ingenting fel med att dela en del ansvaret med sin son.

Visst kommer det en dag då fadern inte längre är starkast i familjen, men familjens överhuvud är han tills han blir svårt sjuk eller dör.

Jag kan dock föreställa mig att det är annorlunda i familjer där sonen gjort en klassresa uppåt. Det är också möjligt att det skiljer sig beroende på hur många söner det finns - är man flera tror jag att man håller varandra nere på ett annat sätt.

Är du 28 år och bor hemma?

flytta hemifrån

TS kanske bor i samma stad och får hjälpa till hemma ibland? Man klipper väl inte kontakten bara för att man flyttar.

Varför antar ni att han bor hemma? Det kan ju likväl vara så att han är hemma och hjälper till, eller på t.ex. släktträffar eller bara är och hälsar på.

Jag insåg att farsan var dum i huvudet och började säga emot/ifrågasätta (inte på ett dumt eller drygt sätt). Ansåg helt enkelt att många saker han gjorde och sa var korkade.

Numera har vi ingen kontakt med varandra. Han tålde inte att bli ifrågasatt antar jag.

Kände kanske att han tappade rollen som mannen i familjen?

Jag var 19 vid tillfället.