Är mångkulturalister psyksjuka?

Det är nu exakt en vecka sedan Batikhäxan Margret blev begreppet Batikhäxan Margret med svenska folket. En slags tragikomisk frontfigur för en totalhavererad massinvandring som övergripande plan för den definitiva, demografiska, omgestaltningen av Sverige som vi känner det och som vi uppskattade. Det är den slags person som man med enkelhet fortfarande kan se sitta skrikande och självmisshandlande om att det handlar om barn när den sista bananbåten lämnar riket efter att landet börjat kanalisera en sundare och mer hållbarare politik. Hon är den person som på senare tid kanske bäst porträtterar hur en politisk idé gått från visioner för en samhällelig styrning till en högst personlig känsla för allt och alla. Ur denna högst personliga känsla blir det därför logiskt att de mångkulturella partiernas respektive budgetar alltid växer när de vart fjärde år vänder sig till den svenska väljarkåren för att erhålla makt och kontroll. Det är just denna fanatiska känsla som skapar fenomenet Margret sedan all återhållsamhet hamnar i skymundan och formar en i normala fall kanske harmonisk person till att bli rabiat och fradgasprutande med lysande ögonglober och stirrig blick. Under en sådan känsloattack kan man inte förvänta sig normal samtalston eller "lugn och sansad debatt" eftersom det stryker en mycket personlig del hos mångkulturalisten. Nämligen mångkulturalistens känslor om subjektet invandrare (barn i det här fallet).

Vad värre är: Hon är inte ensam och fenomenet är inte alltid heller könsbundet. Under 1:a Maj-demonstrationen för svenska arbetares rätt framför vänsterns bidragsregn till utlänningar, arrangerat av bland annat Svenskarnas Parti, såg vi återigen prov på den enorma känsloreaktion som mångkulturalister visar om man på ett politiskt plan värnar om sådant man inte själva värnar om. Fenomenet som sticker ut här är den smutsiga och ovårdade mångkulturalist som med haschpåverkade ögon gjorde personliga och aggressiva utfall mot arbetarklassens företrädare. Nu kanske det skall påpekas att vänstern blir aggressiva om "deras dag" får konkurrens av företrädare som föreslår en arbetarpolitik snarare än bidragsregn till icke-svenskar. Men alla känner igen hur påfallande svårt mångkulturalisten har med självbehärskningen i invandringsfrågan. Kanske mångfalden av känslor som skapade reaktionen att vandalisera Eskilstuna och suga ut på arbetarklassen? Det blir därför tydligt hur mångfalden mångkulturalister har gjort dessa frågor till sina högst känslomässiga och därtill kollektivt sett skapar ett kollektivt mönster som inte medger någon diskussion utan att den skall få tragiska konsekvenser och rycka undan alla möjligheter för en konstruktiv lösning på ett reellt problem. Den politiska vänstern i Eskilstuna är en slags kollektiv variant av Margret.

Om man ser filosofiskt på det. Om man antar en personlig och omhändertagande hållning i exempelvis invandringsfrågor och annat där människor är inblandade förutsätter det att man gör så villkors-, och förutsättningslöst. Med tiden kanske man odlar osynliga, personliga, band med alla möjliga människor (även de man inte känner) vartill det därför kräver att man inte gör någon åtskillnad eftersom man även omhuldar principen om alla människors lika värde som om det vore något man kommit på själv. Effekten blir väl ungefär som att du som enskild, varje dag av årets 365, skulle gå omkring och oroa dig och ta det personligt att det konstant dör folk (och barn) av svält. För detta stora antal folk verkar det dock vara högst personligt och deras vision om mångkulturalism tycks just handla om hur man bäst förebygger sin egen personliga oro och omsorg med alla som man inte känner eller har något gemensamt med. I min värld väljer jag att hysa empati med det som är åtminstone gripbart och tillräkneligt: primärt familjen och i förlängningen det svenska folket på grund av den naturliga samhörighetskänslan man med tiden utvecklar till folk man både kan identifiera och relatera till. Jag gör det även av självbevarelsedrift eftersom jag är införstådd med att identifiera mig personligt (eller ens försöka) med mänsklighetens alla nyanser och dessutom försöka rädda varje enstaka beståndsdel av jordens alla folk hade inneburit en känsloresa som är mig övermäktig. Jag är inte beredd att göra en sådan uppoffring känslomässigt och hade inte heller varit så oempatisk att jag valde att rädda andra genom att offra det svenska och det konkreta.

Fråga: Förutsätter inte en total hängivenhet för jordens alla folk att totalt, känslomässigt, hänge sig deras välstånd och fortsatta välfärd att även göra avkall på vad som är logiskt rimligt? Det vill säga att när man går in för någonting känslomässigt så tar inte känslorna hänsyn till avvikelser som vilka dessa personer är? Är alla bra människor? Osv. Om inte så förklarar det mycket av den fullständigt irrationella flyktingpolitiken som försvarar både terrorister, våldtäktsmän, yrkeskriminella och krigsförbrytare. Det förklarar kanske inte den övergripande politiska målsättningen men ger en ledtråd för hur viktiga stöttepelare i den "debatten" resonerar.

Fråga 2: Om man på känslomässiga principer tar sig an jordens alla folks välmående (och vill mata dessa på europeisk nota) förutsätter inte det en evigt känslomässigt, negativ, spiral eftersom man aldrig kan tillfredsställa alla och den stora majoriteten alltid kommer att ha det sämre? Riskerar man inte efter hand, känslostyrda som man är, utveckla drag av paranoia, oresonlighet, eventuellt förföljesemani, skuld och skamkänslor eftersom känslorna lurar en att tro att man kunde tagit in fler osv. Riskerar inte sådant beteende att på sikt utveckla ett svårt, mentalt, tillstånd?

Om så är fallet: Finns det skäl att tro att den förda svenska politiken, och många av dess företrädare och gatupredikanter, lider av en i medicinsk mening, psyksjukdom?

Jag skulle vilja påstå att de främst handlar om psykiskt svaga människor. En politiker som prioriterar känslor före logik är ingen bra politiker och platsar inte i det politiska spelet. Svaga människor tenderar att vara känslosamma, vilket i sig är naturligt och det är just vad som gör dem svaga. Huvudet vinner alltid, i alla lägen.

Svar på topic : Ja! De är psyksjuka...

Ja, alla som inte är som vi nationalsocialister är självklart psykiskt störda. Död åt alla blattar, invandrare, feminister, bögar, flator, handikappade. Länge leve den fascistiska ideologin! Endast vi vita heterosexuella ska få styra detta land, eftersom vi förtrycks mest i dagsläget. Hur kan man vilja ha fler kulturer än en? Hoppas fler än mig faktiskt sår för detta också. Det betyder följande: Inga uppfinningar som icke-nordbor kommit på, inga köp av icke-vita produkter och enbart svenskproducerad musik, film tv osv. Är ju emot mångkultur, då ska man bekämpa alla kulturer som inte är den svenska.

Politik - inrikes -> I&I

// moderator

Jag anser inte att mångkulturens förespråkare är psykiskt sjuka.

Däremot så är det enligt mig mycket naivt att tro att ett land som är ordentligt mångkulturellt och därmed etniskt och kulturellt splittrat ska ha stora fördelar gentemot ett land där i stort sett en kultur och ett folk lever. Trots att människans historia visar att detta knappast är fallet.

Så jag håller definitivt med dig om att känsloargument är en viktig grund i den mångkulturella ideologin då kalla fakta oftast inte är särskilt välkomna utan att först ha lindats in i ett stort regnbågsfärgat paket av humanistisk kärlek.

Ja och nej.

NEJ - de uppfyller inte kriterierna för psykisk sjukdom.

Men JA, man bör (trots det) bemöta (och betrakta) dem som psykiskt sjuka.

1. Bristande verklighetsförankring

2. Stora problem med att föra sammanhängande resonemang

3. Aggressiva och känslomässigt obehärskade.

4. TOTALT empatilösa betr. alla dem som våldtas, sparkas, misshandlas, rånas, dräps m.m. pga den politik, som de förespråkar

För enkelhetens skull kan man betrakta detta som en slags patologisk personlighet - även om det tyvärr är en normalvariant.

Jag har ju tidigare, halvt på skämt, sagt att när man sätter på värmen i ett nedkylt hus så väcker det upp mycket flygfä och otyg liksom att mångkultur väcker upp mycket sinnessjukdom i en nation.

Vänsterideologier, mångkultur och invandringsvurm har alltid tilltalat de sinnesslöa. De är nyttiga idioter för de chefsideologer som konstruerat budskap riktat mot dem.
Man kommer ju ihåg när man var en liten spinkig grabb i småskolan hur den som gapade och skrek högst alltid "fick rätt" oavsett sanningen.
Chefsideologerna har kalkylerat på ungefär samma sätt.

Man släpper ju fram de mest mentalt efterblivna personerna och företrädare för konstiga organisationer. Ger dem frikostigt med pengar för att sitta och tyda tecken och diskutera huruvida glass är rasistisk.
De som normalt ansetts som sinnesslöa i ett sunt fungerande samhälle är nu satta på piedstal och utför sin herres befallningar till belåtenhet.

Så, ja. Mångkulturalister tillhör, mentalt sett, bottenskrapet i nationen.

170 000 (etthundrasjuttiotusen somalier är på väg till Sverige) Enligt vetenskapen har de en IQ på runt 70 (förståndshandikappad om man är svensk) Om man anser att detta är en fördel till Sverige och välfärden är man givetvis gravt rubbad. Somalier har ju inte ens lyckakts montera en skottkärra med gemensamma krafter.

http://www.friatider.se/31000-somali...tillstand-2012

Här beskriver du lejonparten av de personer man ibland möter i det "privata rummet". Det vill säga människor som har fallit offer för den politiska propagandan och gjort den till sitt eget mantra. Men att vara svag psykiskt förklarar bara varför man accepterar den förda politiken rakt av (utan någon tanke på konsekvenserna) och inte den enorma känslourladdning som smyger fram varje gång invandringspolitiken kommer på tal. Om svaga människor rakt av accepterar propagandan, och även tar den personligt, så krävs det inte ett geni att begripa vad som kommer av vetskapen att dels inte kunna rädda alla, känna sig konstant förföljd av behovet att göra mer och dessutom känna rädsla för en eventuell rasism som lurar runt hörnet.


Här sitter du fingret på en strategisk framtidsfråga. Alla sammanhang behöver "en skrikare" som rycker fram och förstör om diskussionen går in i ett normalt samtalsläge (att jämföra med "troll" på Internet) för att på så sätt förstöra debatten eller få debattörer att komma av sig. Sker detta är det sällan den "sansade men åsiktsmässigt avvikande" som ror hem segern då min uppfattning är att den invanda hjärntvätten ror i land spelet. Jag trodde länge att om man bara uppför sig nyktert och propert så kammar man hem debatten och spelar på de andras misstag men börjar tveka i den uppfattningen.


Nu var ju rubriken medvetet provokativ och något dödande av nämnda grupper har du självt fabricerat i dina vanföreställningar (du faller ju i gropen jag precis konstruerade). Men vad folk måste förstå är att det är ett oerhört allvarligt, politiskt och mänskligt, problem om svensk politik baserar sig på mer eller mindre sinnesjukt tyckande ihopkokat av empatistörda chefsideologer och vårdat i det offentliga samtalet av personer som mår bättre av en madrasserad cell.

Man måste vara sjuk på ett eller annat sätt om man har en vilja att förstöra det som varit. Ett stolt Sverige, ett föregångsland, ett land där vita människor till stor del levde i harmoni. Att med stort nöje förstöra detta totala paradis och omvandla det till vad det är nu är inget annat än ren och ram psykopati. För hur kan man annars vilja göra det? Vad är incitamentet? Någonstans måste man väl ha insett vad som komma skall? Hur kunde man inte ens tänkt ett steg längre? Det som en gång skulle vara mitt och ditt, vårt gemensamma arv från det förfäder har arbetat ihop står nu i spillror. Folk hyllar detta, folk är på allvar. De ser det mångkulturella samhället som någon slags utopi.

Hur kan man göra det om man inte lider av en psykisk sjukdom? Det måste vara någon form av vanföreställning.

Jag förstår vad TS håller på med och nej ni kommer inte vinna arbetarklassen.