Hatet och allmänt dålig stämning

Hejsan.

Det kan inte bara vara jag som är oerhört trött på den dåliga stämningen och hatet som finns i samhället. Jag tycker det alltid ska kommenteras negativt om människor och är det något positivt någon gång så är det oftast för att man själv ska få något ut av det.

Kan ge ett exempel, Satt och kolla på en stark resa med Ola-Conny och Morgan. Visst att produktionen klipper en del så att de ska se ut i dåliga dagar. Men varför ska människor som sitter och tittar på programmet då kommentera exakt allt fel som de tycker Ola-Conny och Morgan gör. Kommentera hånfullt allt som de säger och gör och det råder bra en massa hat över allt.

Är man med några kompisar så ska det kommenteras nervärderande om människor som sticker ut en del. Människor som inte "passar in" i det samhället vi lever i.

Jag tycker det ser ut såhär i samhället. Lika med alla negativa människor. De klagar över deras små vardagsproblem och tänker inte att människor har svårare problem än att någon person måste vänta 20 minuter på ett försenat tåg..


Jag är helt enkelt oerhört trött på den dåliga stämningen som finns i samhället. Och det kan inte bara vara jag som känner såhär?

Håller med om att vi klagar för mycket. Händer att jag säger något som får övriga att reflektera över vad vi egentligen vet om den andre. Men brukar inte tänka så mycket på det, mer än att det är väl den bilden man får av Sverige, otrevliga individer som struntar i alla andra.

Det ska ju klagas om precis allt. När man möter en trevlig människa som ser livet från den ljusa sidan så blir man chockad. Tror inte det finns sådanna människor där ute innan man möter en..

I hear you. Men tror att den typen av beteende är tidlöst. Det är den gruppsykologiska teorin Social Identity Theory i ett nötskal. Människor är upptagna av att bibehålla sin önskade identitet och skydda den mot hot så mycket det går. Vi är hjälpta av grupper för att göra detta. Grupper vi vill tillhöra förstärker vår egenönskade identitet. För att upprätthålla grupper är det viktigt med gränser utåt. Det behöver alltså finnas så kallade outgroups, well- utgrupper, som bekräftar din egen grupps (ingruppens) existens (och därmed din personliga identitet). Därför är det en viktig aktivitet för många att försvara sin grupp och i förlängningen sin egen identitet genom att t.ex. tala illa om vissa människor eller fenomen.

Jag har också tänkt en del på detta faktiskt.

Det är otroligt vanligt inom online-spel kan jag säga, då jag har spelat mycket sådana spel under min tid. I den miljön är folk anonyma bakom ett alter-ego, och skiter fullständigt i andras känslor över huvud taget. Folk kallar varandra efterblivna, att dom suger, etc etc. I överlag tycker spelare att man är mentalt handikappad om man gör ett litet misstag i ett spel, och vill alltid se sig själva som grymma.

Jag är otroligt trött på detta och det är en av anledningarna till att jag lade online-spelandet på hyllan ett tag.

Detta kan ju liknas lite med det du säger om när folk sitter vid TV'n och slänger ur sig kommentarer. Sitter man bakom en skärm, skyddad, så är det genast väldigt enkelt att klanka ner på hela jävla världen.

Det kallas demoralisering.

För mig ter sig mer och mer av dessa massmediala fenomen, den bedövande repetitionen av teman och förgrundsfigurer i program efter program, som en utstuderad strategi. Jag tycker mig skönja ett slags mönster där individerna på TV tjänar till att höja självkänslan hos tittaren. Detta har inget med filantropi att göra utan syftar till att tittaren ser hur mycket dummare folk på TV är (det är en illusion) och således kommer denne inte kritisera sitt innehållslösa liv som kretsar kring karriärism och konsumtion (allt skall bli konsumtionsvaror, även film (mainstreamfilmer som alla har liknande tema och stil), böcker (topplisteböcker med kändisbiografier Zlatan, Gynning etc, bokklubbsutskick, bilagor till Aftonbladet, Herman Lindkvists glättiga reseporträtt, Mankells nöjesromaner osv osv osv) och TV (den evighetslånga räckan av realityserier och förnedrings-TV och den dagliga dosen handplockade och hårdregisserade "nyheter").


Det är inget konstigt att vi pratar om varandra i varandras frånvaro. Det är ett sundhetstecken tycker jag, vi har åtminstone inte helt tappat intresset för människor i vår omgivning. Jag brukar ha som rättesnöre: Kan jag upprepa samma sak till peronen face to face utan och darra och dra mig undan, då är det inte oförlåtligt skitsnackande och dramaskapande. Men det är en balansgång.


Vad ska de prata om då? Man kommer inte undan den vardagliga kallpratet. Nu klagar ju du som protest och således skapat en motrörelse som också är klagosång och pessimism. Känns inte som en bra lösning i mina öron. Kom ihåg att i grunden är världen ett renodlat varande, det vill säga att saker och ting förhåller sig på ett visst vis och det är upp till var och en att förhålla sig till detta. Även om vi har en inneboende dragning mot pessimism är negativt språk och således negativa tankar ett mänskligt konstrukt som man kan avsäga sig och som också är föremål för avskaffande.



Jag känner det intensivt och det finns alltid med i bakgrunden. Du måste träna dig i att inte låta dessa negativa känslor växa för då kommer du utveckla ett bittert och cyniskt förhållningssätt till människorna och livet, ett fullkomligt livsfarligt tillstånd som kommer äta upp dig inifrån.

Marcus Aurelius skrift "Meditations" kan jag inte rekommendera varmt nog. Det är bra att du är så upprörd, det finns en bra grogrund för ett i framtiden nyktert förhållningssätt. Du vill brinna lika mycket för att bekämpa orättvisor utan att för den sakens skull låta dig själv ta mental skada av desamma. Detta är svårt men det går att nå långt med träning. Reflektion och eftertanke. Om du fortsätter att vara reaktionär och att förhålla dig på ett så känslomässigt plan till omvärlden tror jag tyvärr du riskerar att bli en kugge i det stora pessimistiska maskineri som du just nu hyser sånt förakt för.

mvh

Vet inte om jag skriver under på paralellen med online-spel. Det är en tävlingsinriktad miljö och ett visst mått av "sparrande" tävlanden emellan får man helt enkelt räkna med. I ett sådant scenario är det enda vettiga man kan göra att föregå med gott exempel för så fort man skrivit tillbaka till den där kaxiga newben från Frankrike, då är man inte bättre själv. Skratta åt det och fortsätt med den fasta vissheten om att du kommer lyckas bättre eftersom du inte tar en förlust eller motgång lika personligt som din(a) motståndare.

Tänker ofta på det här också, spelar en del online spel så som LoL och ibland vill man nästan inte spela LoL på ett tag efter att man fått ett otrevligt lag. Men som tur är händer det inte lika ofta i verkligheten att man förolämpar nån rakt ut.

Men man skulle kunna kontra sånt med kanske nåt omvänt beteende typ le lite halvgalet och säga "jag älskar dig också" eller liknande.

Men varför måste det då klagas? Kallprat tycker jag inge illa om, men då klagas det istället. Tycker bara att de flesta människor har en negativ inställning till livet och det behöver inte vara så.

Finns folk som säger att det är nyttigt att klaga ibland och inte gå runt och "älska" livet hela tiden. Men varför? De människorna tror att det är bra att klaga ibland för dom själva lever genom att se världen från ett negativt perspektiv.

Det är viktigt att du synar dig själv i sömmarna här, upplever att du klagar på rätt friskt. Det är alltid svårast att vara ärlig med sig själv men om man jobbar på det kan man höja sig över de lägre sinnestillstånden (ilska, aggression, frustration, bitterhet, cynism etc), de som är skadliga helt enkelt.

Kanske bottnar det du frågar om här i ett ständigt sökande efter svar och bättre lösningar på saker och ting, något som människan har i sig. Det är nog en av anledningarna till att negativa nyheter får sådant genomslag medan de få positiva som når ut i mainstream oftast anses som ointressanta. (-Det är ju bra, varför ska vi då ta upp det för diskussion? kanske man då säger)

Det där med att folk går runt och "älskar livet" hela tiden vet jag inte riktigt. Misstänker att det är den typen av människor som är jättetrevliga hela tiden, alltid ler och alltid lika ivrigt höjer livet och människorna till skyarna. Den personen är en illusion och det lyser igenom, man stör sig på dem helt enkelt. Folk som faktiskt är tillfreds med tillvaron är däremot lättsamma och trevliga att ha att göra med, de blir inte lika ofta föremål för "skitsnack".

man ska va glad med så man har de.