För den som är intresserad:
http://www.fokus.se/2012/05/krisens-nya-ansikte/
Ett litet utdrag som återkopplar till Arkelsten:
En ljusblå kommunmoderat, engagerad i välfärdsfrågor. Framför allt lät han rak, Kent Persson. Inget fjantigt fladdrande om att »politik är kul!«, och »rock n’ roll!« och »kör så det ryker!« som om de 107 moderata riksdagsledamöterna vore femåringar. Sånt väcker inte förtroende. Det var en av de faktorer som hade gjort slut på förtroendet för Sofia Arkelsten. Hon skulle aldrig ha funkat fram till valet.
Hur det lät i förra veckan i det slutna rummet där Sofia Arkelsten och Fredrik Reinfeldt enligt statsministern »pratat ihop sig« om avgången lär aldrig bli klarlagt i detalj. Att få leda utrikesutskottet är ingen dum medalj för en inkompetensförklarad men lojal överbefälhavare. För ÖB är vad en partisekreterare ska vara. Politik är krig, just nu mer än någonsin. Opinionsras, ny socialdemokratisk ledare och Saudiaffären har fått den moderata offensiven att börja hacka ordentligt. Den inleddes för nästan nio år sedan. Är den över nu?
Möjligen diskuterade de där i rummet -Sofia Arkelstens debattartikel den 19 april i Expressen där hon återigen slog fast att det nu är dags för lagstiftning för att reglera de omstridda partibidragen. Frågan låg sedan ett halvår hos riksdagspartiernas partisekreterare, som försökte lösa den gemensamt.
Kanske berättade Arkelsten för Reinfeldt att hon hade föreslagit sina partisekreterarkolleger två nya mötesdatum – enligt Fokus källor den 20 alternativt 26 april – för att på nytt diskutera partibidragen.
Det riskerade att bli jobbiga möten. Den moderata partiledningens krav att partifinansiering via lotterier skulle finnas med – läs inskränkas – i lag var nämligen något som Sofia Arkelsten inte hade diskuterat med de andra partisekreterarna. I varje fall inte sedan december. Alla de andra partisekreterarna hade redan då sågat moderaternas inställning till lotterier. Därför hade Sofia Arkelsten helt enkelt släppt den saken.
Ändå stod just detta med lotterierna nu inskrivet i hennes artikel fyra månader senare. Men var det verkligen hon som hade hållit i pennan?
Arkelsten visste hur irriterade och förvånade de andra partisekreterarna skulle bli. Hon visste hur irriterad partiledningen redan var. Var går gränsen för en partisekreterares lojalitet? Artikeln publicerades, med lotterirestriktion och allt, och Sofia Arkelsten slapp konfrontera de arga partisekreterarkollegerna eftersom hon och Fredrik Reinfeldt hade »pratat ihop sig« om att hon skulle avgå.
Debattartikeln var ännu en droppe i den brygd som på senare tid har förgiftat relationen mellan partiledare och partisekreterare. Listan över andra var redan lång. Den bristande respekten för Arkelsten i de interna leden är nämnd. Till det ska läggas partiets kampanjer och kommunikation under hennes ledningsperiod. Först skrivningarna i det nya idéprogrammet, där det framstod som att moderaterna legat bakom det mesta av mänskligt framåtskridande under 1900-talet. Och så den därpå följande sloganen »Vi älskar människor«, som bara förhöjde löjets skimmer kring nymoderaterna.
Eftersom ansvaret för en felrekrytering främst faller på den som gjort den, skadar det senaste bytet bilden av moderatledarens chefsegenskaper högst påtagligt.
Att ha en svag partisekreterare när oppositionen är klen är en sak. Det kan man komma undan med. Men när socialdemokraternas ledning har genomgått en sådan metamorfos som under 2012 blottläggs bristerna med skoningslös tydlighet.
Vilken sorts skada kan denna nolla göra i utrikesutskottet, egentligen? Sverige är med i EU och har i princip inget utrymme för någon egen utrikespolitik i vilket fall som helst. Som historiskt mest har varit pinsam plakatpolitik och stöd till kommunistdiktaturer.
