Ni som känner personer med Anorexia/Bullemi

Det beror på hur man ser det, och vem det handlar om. Alla har olika berättelser och tolkningar.

Å ena sidan är både anorexi och alkoholism ofta symtom på något annat.

Å andra sidan finns det en ganska grundläggande skillnad: Där alkoholisten söker flykt söker anorektikern kontroll.

Ur ett psykologiskt perspektiv är anorexi det ultimata sättet att säga nej. Många gånger upplever den sjuke att den inte har någon kontroll över sitt eget liv och det enda den kan kontrollera är sin egen kropp/maten. När allt är kaos har man i alla fall något att fokusera på.

Ur ett fysiologiskt perspektiv övergår anorexi till att bli ett svälttillstånd som påverkar hjärnan och den drabbade förlorar förmågan att ta sig ur det på egen hand. Kombinationen gör att sjukdomen är svårbehandlad. En patient som mekaniskt återfår förmågan att äta måste samtidigt få psykiatrisk hjälp för att inte falla tillbaka, eller in i andra typer av ätstörningar. Just hur den fysiologiska delen fungerar vet jag mycket lite om, men andra kanske kan fylla på..

Liknande effekter har även alkohol: det skapas ett beroende som är svårt att bemästra på egen hand. Men effekten av alkohol är snarare avslappnande, ibland euforisk, ibland sövande.. man flyr verkligheten på ett sätt som till en början upplevs som ganska trevligt. Både anorexi och alkoholism har en "smekmånadsfas" där man upplever att allt funkar ganska bra, men förr eller senare så tar missbruket (mental fixering, svårighet att sköta sociala situationer/arbete, tvångsmässiga rutiner osv) över.

För övrigt är den ursprungliga trådstarten helt bisarr.

Jag känner mig själv och jag har rätt grav anorexia (tydligen). En dag kom två konstaplar in och bar iväg mig, sen dess har jag inte varit hemma. LPT, helt enkelt.

För mig handlar det om dödslängtan och självdisciplin. Självsvalt mig ned till 39kg, 175cm. Jag lyckades nästan, läkarna gav mig två-tre dagar, sen hade hjärtat gett upp.

Sen ser jag det som en styrka att motstå mat. Att kontrollera sitt psyke även om det fysiologiska säger något annat. Att idka självkontroll.

Kan inte påstå att jag kräver mycket uppmärksamhet. Tvärt om. Jag vill inte ha någon uppmärksamhet. Nu tycker ju vården tvärt om och ger mig omåttlig uppmärksamhet, men det är knappast självvalt.

Intressant att du konsekvent använder dig av henne. Som om anorexia var könsbetingat.

Jag har sett personer med ätstörningar som inte klarar av att svälja mat utan att spy. Det är en sjukdom. Att svälta ihjäl är inte någon styrka. Ditt sätt att tänka är korrumperat.

Jag känner en tjej med ätstörningar, hon var alltid glad och en av mina bästa och roligaste kompisar när vi var unga. Sedan vid 15-16år hade hon behov av att gå ner i vikt. Även fast hon var normalviktig. Hon började träna och allt gick överstyr. Hon blev opålitlig, lovade saker utan att mena det, ljög och jag kände mig väldigt sviken. Hon svek mig gång på gång. En dag dök hon upp gråtandes på min trappa och sa som det var.. Även om jag fattat det långt innan. Kort där efter sa jag upp kontakten med en av mina bästa vänner.. Vilket jag ångrar som in i helvete. Jag gav upp på henne när hon behövde mig som mest.
Idag ser man inte mycket av henne. Hon har lämnat staden hon växte upp i och verkar börjat ett nytt liv.
För inte så länge sedan träffa jag henne ute på stan. Hon såg pigg och glad ut. Glädjer mig se att hon mår bättre idag. Gör ont av att veta att jag aldrig kommer få en vän som henne!

tips- ta hand om er anorexivän!!