"Individualism är bäst" <-- ett axiomatiskt påstående?

Jag känner starkt att individen är det viktigaste. Problemet är att detta är ett axiomatiskt påstående. Det går alltså inte att sönderdela eller bevisa. Ungefär som 1+1=2 eller "jag tänker därför finns jag".

Visst kan man argumentera med en kommunist om pragmatiska saker men i grund och botten kommer man alltid till ett påstående om att individen är viktigast mot ett påstående om att kollektivet är viktigast.

Hur kan man på ett bra sätt vinna denna debatt?

Det känns faktiskt som att det är ganska omöjligt att bryta ner resonemanget i beståndsdelar för att bevisa att det ena eller andra är bäst....beror ju på hur man definierar "bäst" helt och vad det är för sammanhang vi pratar om...men att vissa individer gynnas i ett starkt kollektiv är ju inte orimligt att påstå..samtidigt så kan ett starkt kollektiv hindra andra individer till att utvecklas och att förverkliga sig själva...en utpräglad kollektivism ger ju generellt ett större nätverk av trygghet men samtidigt mycket snävare ramar att agera inom och troligtvis en större källa till konflikter eftersom inte utsvävningar accepteras lika mycket.
I starkt kollektivistiska sammanhang tillåts inte folk att agera som de själva innerst inne vill helt enkelt. Normer och "sanningar" blir till starka konventioner och därför kan kollektivismen ibland likställas med fascism då individen blir förtryckt och instängd i den.

Frågan är ju varför du vill argumentera för något du själv inte kan hitta några argument för? Du måste väl ha någon anledning att tycka som du gör, annars får du tänka om.

Min poäng är att man till slut kommer till en grundingrediens i den ideologi man tror på som man inte kan argumentera för - det är en sak man måste känna i hjärtat.

Man kan som sagt se det utilitaristiskt och säga att individualism/kollektivism är mer effektivt för ekonomin eller människors generella lycka, men då måste man ju stipulera att det är bra med ekonomisk tillväxt eller mänsklig lycka, och det är ju ännu ett axiomatiskt påstående...

Ja, men då är det väl bättre att man är medveten om och erkänner att ens övertygelse kommer från hjärtat, istället för att övertyga sig själv att man är en helt igenom rationell människa? Ödmjukhet behövs det mer av i politiken, inte minst bland liberaler.

I och för sig, men jag tror knappast någon skulle ifrågasätta det. Drar man den diskussionen till sin spets så kommer man in på en massa meta-fysiska frågeställningar som egentligen inte är så intressanta ur politisk synvinkel.

Helt rätt!

Nja, frågan för mig är om politik är nödvändigt Politiker är för mig människor som lägger upp alla aspekter av människors liv på det gemensamma kohandels-bordet och fattar beslut om saker som de inte har en aning om utefter ideologiska riktlinjer.

Skönt att höra. Hoppas du tänker om när det gäller inlägg som det här.

Ja, det kan man ju fråga sig. Kanske är det därför jag tycker så illa om politik i allmänhet och starkt politiskt övertygade människor i synnerhet.

Det kan du inte.

Men kommunisten kan inte heller vinna den

Jag håller inte med om att någon, förutom den allra mest nedgrävda ultrasocialist, skulle säga emot att individen är viktigast. Däremot är det få utan för den hårdliberala sfären som skriver under på att individens överflöd kommer före din nästas underskott.

Individen är en odelbar enhet med förmågan att tänka "jag".

Kollektivet är en föreställd och/eller påtvingad gemenskap utan förmåga att tänka "vi". (Utan förmåga att tänka överhuvudtaget.)

Man kan också se det som att kollektiv är beroende av individer för sin blotta existens, men individer är inte på samma sätt beroende av kollektiv.

Individen existerar följaktligen på ett mer fundamentalt plan än kollektivet.

Flytta till Somalia och prova odla din individualism där så förstår du de omgivande människornas betydelse för din välfärd.