Theodor Wiesengrund Adorno

En av rätt få marxist-leninistiska teoretiker med en åtminstone i vissa skrifter uthärdlig stil, och en ofta spirituell och ibland gemen elakhet i tankegestaltningen. Adorno är förvisso överskattad, men bör ändå läsas, tycker jag, på ett icke-akademiskt och radikalt kritiskt sätt, och ständigt relateras till den "borgerliga" europeiska kulturtradition han hyser en sådan ideologiskt betingad hatkärlek till.

http://www.theory.org.uk/ctr-ador.htm

http://pegasus.cc.ucf.edu/~janzb/crittheory/

http://www.popcultures.com/theorists/adorno.html

http://mythosandlogos.com/Adorno.html

Här kommer en bump som heter duga. Enligt uppgift kommer i år Adornos två sista stora verk ut på svenska i översättning av Sven-Olov Wallenstein, Negativ dialektik (1966) och Estetisk teori (1970). Som en slags förstudie inför läsningen av dessa verk läser jag för tillfället Björn Billings avhandling i idé- och lärdomshistoria, Modernismens åldrande: Theodor W. Adorno och den moderna konstens kris (2001) där Billing, vilket titeln antyder, särskilt intresserar sig för Adornos estetik, hans syn på Beethoven och Schönberg bland andra, och kanske särskilt Adornos syn på konstnärens förhållande till den tid hon lever i. Lånade dessutom Anders Ramsays Upplysningens självreflexion. Aspekter av Theodor W. Adornos kritiska teori (2005) idag, vilken jag tänkte läsa efter Billings bok. Vad som blir alldeles uppenbart när man tar del av Billings avhandling är Spenglers djupgående inflytande på Adorno, även om inte detta uttryckligen skrivs fram. Här syftar jag främst på den metod Adorno – enligt Billing – begagnar sig av för att förstå konstnärskap och enskilda konstverk, som när Adorno analyserar Beethovens Spätstil (sena stil). Adorno utgår från att Beethoven i sina sena verk, helt omedvetet, registrerar och kartlägger vissa samhälleliga sprickor, spänningsförhållanden och annat, som tar sig uttryck i själva musiken. Billing skriver till exempel:
Det är hyfsat uppenbart att Adornos sätt att handskas med sitt undersökningsobjekt, hans metod, är hämtat ifrån Spenglers Västerlandets undergång (1918). Det vill säga, hur Spengler försöker ringa in kulturers olika mentaliteter, i vilket skede i kulturens organiska förlopp dom befinner sig, etcetera utifrån ett studium av kulturens kulturella produktion. Han belägger ju till exempel sitt tal om den faustiska livskänslan, dess inneboende oändlighetslängtan, med sitt tal om infinitesmalkalkylen. Jag minns inte riktigt vad han kallar den här metoden dock, var det fysionomik? Likadant arbetar Adorno genom att utläsa samhälleliga spänningar genom ett studium av betydande konstnärliga verk. Det handlar om att tyda kulturens produktion, se dom underliggande skikten som döljer sig under ytans rörelser. Det är roligt att se en sådan influens eftersom ju Spengler ibland ur ett vänsterperspektiv, av för mig obegriplig anledning, betraktas som "ideologiskt suspekt". (I själva verket är ju Spengler kulturrelativist och väldigt antieurocentrisk).
I och för sig kan man ju säga att Spengler tolkar kulturella objekt som Freud tolkar symptomet – som just symptom som visar på någonting bakomliggande. Och att Adornos metod har sin första källa hos Freud och inte hos Spengler.
Wikipedia anger förresten följande, på tal om Adornos förhållande till Spengler:


Hur som helst ser jag djävligt mycket fram emot dessa båda översättningar. Har Ezzelino någon favoritskrift av Adorno kanske?

Jag läste nu under förmiddagen Adornos essä Skiljetecken, en av de sinnrikaste texter jag läst på ämnet om förhållandet mellan vad en text säger och hur den gör det. Texter kan ju sällan delas upp i skepnad och innehåll egentligen, utan förstås påverkar de ömsesidigt varandra. Det är en text som kittlar nästan varenda språknerv i kroppen. Adorno går in för att dissekera också de till synes obetydligaste av språkliga tecken, som kommatecknet, kolon, semikolon, parentes och tankstrecket och visar på (eller läser rätt övertygande in) stor betydelse i dessa tecken och hur de används. Jag vet inte om jag tar varenda betraktelse såsom ett vittne för sanningen, men gläds ändå stort över den förmåga till att se det stora i det lilla som Adorno visar upp här – en häpnadsväckande finkänslighet för språkets oändliga uttrycksregister.

Här kommer ett dräpande och härligt stycke: "Under den till stämning kommersialiserade impressionismens tid användes gärna tre punkter för att lämna meningar öppna på ett betydelsefullt sätt; genom dem antyds en oändlighet av tankar och associationer som saknas just hos den brödskrivare som måste förespegla dem genom skriftbilden" (övers. Jim Jakobsson).

Adorno vänder väl sig mot hur man med språket och med skiljetecken i det här fallet (dvs med textens skepnad) kan förespegla någonting som textens innehåll inte har fullmakt för, ett försök att ge texten kläder som antyder storhet som textens kropp själv inte berättigat kan klä sig i – skepnaden är några storlekar större än textkroppen så att säga.

Det finns rätt många ytterligare skojjiga stycken som skulle kunna citeras. Fin text i alla fall!

Jag har bara läst den essän, samt essän Essän som form och Upplysningens dialektik, men blev väldigt taggad på att läsa mer nu. Jag försökte läsa Minima Moralia för typ fyra år sedan men jag tror att jag var en för omogen läsare då.


Jag skulle dock bara vilja uttrycka följande förbehåll för egen del. Jag gillar Adorno (förutom när han är för skarpsinnig för mig och jag inte begriper vad han menar), och han är en lysande stilist. Ibland tycker jag dock att han framstår som alltför självmedveten (om att han är en lysande stilist) och som en följd av det försöker han ofta få varenda rad han får ur sig till en dräpande, fulländad enhet som ska öppna det inre valvet till det ämne eller den företeelse han vid tillfället ägnar sig åt. Varenda rad ska vara sylvass osv. Det är väl ett gott syfte såklart eftersom han ofta lyckas och som läsare vill man ju läsa bra saker. Men ibland känns det lite sökt också. Måste varenda rad kunna fungera som en aforism?