Citat:
Ursprungligen postat av wsb
- Vad ser du?
Ärligt talat, vad vill hon att jag ska svara? Hur beskriver man tusentals hallucinationer samtidigt? Jag nöjer mig med att svara kort och koncist att "Jag ser vad jag ser." Hon svarar med ett besvärat "Ok."
"Sömnen kommer som en vän och dömmer ingen."
Äntligen tycks jag närma mig början på slutet på eländet. Får träffa en förstående läkare som inser att jag behöver sederas ordentligt för att lyckas däcka. (Jag minns att jag i somras tagit tre stycken microdots vid gryningen och sex timmar in i trippen gjort upprepade försök att somna in. Jag fick i mig valium, flertalet iktorivil och 17 propavan, utan önskat resultat.)
Först får jag den svenska missbruksvårdens favoritbenso, stesolid (20 mg diazepam). Ligger sömnlös i någon halvtimme innan jag förklarar för samma läkare att jag fortfarande inte kan sova. Får därefter en enligt läkaren stark insomningsmedicin i flytande form, som jag sväljer. Minns inte vad den hette, men efter noggrant sökande i fass är jag tämligen säker på att det var Heminevrin/Klometiazol. Jag vill inte minnas att jag somnade på denna heller, men läkaren påstår sig ha sett mig med stängda ögon när jag återigen kommer upp och frågar om mer, vilket jag får. Då, till slut, får min kropp och själ äntligen en välbehövlig vila.
Epilog
De kommande dagarna definieras av en energisk, insiktsfull drivkraft att lösa den kritiska situation jag försatt mig i. Med understöd av ett diazepamrus som inte dalade på sju dagar och inte gick ur urinet på mer än två veckor (förmodligen på grund av de ansenliga mängder jag fick intravenöst på sjukhuset) lyckades jag friskförklara mig själv från Maria och få läkarna att sjukanmäla mig från jobbet, så att jag fick tid att läka de värsta kroppsliga, själsliga och framför allt sociala såren.
Resultatet av det som hände när min verklighet blev till vansinne blev att jag tvingades ta en paus från narkotika och ordna upp mitt liv. De kommande månaderna som följde pendlade mellan hopp och ångest, men innerst inne visste jag hela tiden att jag aldrig skulle kunna sluta förens min nyfikenhet upplevt allt. Även om opioiderna kändes som ett avslutat kapitel, så visste jag att jag var beredd att offra allt för det som inte bara var farligast för mig, utan också världens starkaste hallucinogener - ketamin och DMT. Kanske var detta början på slutet, men jag var klar över att jag ännu inte satt punkt.
mkt intressant läsning, men det man förundras över är: VARFÖR fortsätter folk med sånt här för? det är skrämmande, personligen blir jag rädd: att folk inte är mer rädd om livet ...
