Är 90-talister verkligen så dåliga som det ryktas?

Men jag var själv timvikarie en gång i tiden, jag hade klockan på 615 så jag var vaken om de ringde, bilket de oftast gör nästan varje dag om man svarar i telefonen och inte är en skitstövel

Andra än 90-talisterna dvs 80-50-talisterna som jag ringde var vakna eller blev väckte och var tacksamma för jobb

Är 90-talist så är för dum för att svara.

Skämt åsido, men jo fan. Vi är precis så dåliga som det ryktas. Nu har förvisso jag jobb och grejer, men kan säga att långt ifrån de flesta av mina forna klasskamrater gjort ett piss. De är liksom lite för bra, lite för fina.
Och så kan ju pappa betala, förstås!

Jag är 90-talist, och kan väl erkänna att jag är rätt lat. Men jag förstår ju att när jag jobbar så måste jag jobba. Har en hög arbetsmoral, jobbar hårt, hög disciplin, försöker vara effektiv. Jobb har jag dock bara i vågor. Tar lite sidojobb när jag kan, i övrigt studerar jag, för tyckte det var hemskt att gå arbetslös.

Men vi 90-talister är ju främst uppfostrade av 50-70-talisterna. Även 40-talisterna klagar på oss. Men jag tror ett problem är just den där "du kan bli vad du vill"-attityden har ställt till det. Man fick höra ungefär att man kan bli vad man vill, bara man läser på universitetet. Det trodde man på tills man upptäckte att världen inte alls funkade så.

Men när man tar de generationerna tidigare som jag nämnt, så är det möjligt att de uppfostrat oss i den andan eftersom det faktiskt var så lätt när de själv växte upp. Då skrek företagen efter arbetskraft. Har hört att på den tiden ringde företag hem till ungdomar för att de behövde folk. Man behövde inte ens anstränga sig för att få ett jobb på den tiden. Men så ser inte riktigt samhället ut idag, och det verkar inte de äldre generationerna förstå.

Visst finns det jobb som om man är högutbildad har lätt att få. Men om man är lågutbildad eller "felutbildad" så är det inte riktigt som förr. Det som finns är väl telemarketing. Sedan finns det ju jobb i vården såklart, men när man pratar med folk som jobbar med något av detta så hör man hur dåliga arbetsvillkoren är. Det är inte som förr när man kunde få något schysst knegarjobb hur enkelt som helst.

Gnäller jag nu? Möjligtvis. Jag anser mig inte för "fin" för att ta dessa jobb, däremot tvivlar jag på om jag verkligen är rätt person för dessa yrken. Visst, äldrevården hade jag gärna arbetat i om arbetsvillkoren var bättre. Men när det nu mest är profitmaximering som gäller även där så är det inte undra på att folk undviker dessa yrken. Det är inte av lathet. Det är ren självbevarelsedrift. Varför tror ni så många söker sig till Norge?

Samtidigt, när jag var heltidsarbetslös, sökte jag uppemot 100 jobb. På arbetsförmedlingen fick man höra hur "duktig man var som söker så mycket jobb. Du får nog jobb snart, nu kan du gå hem". Totalt fick jag tre jobbintervjuer. Då hade jag ändå sökt allt möjligt, i hela landet. Sökte i stort sett allt som inte var just äldrevård och telemarketing. De jobb jag har haft har jag fått genom kontakter, och har endast bestått av projekt- eller timanställningar, eller till och med obetalda jobb ibland. För att jag vill bygga erfarenhet.

Själv har jag funderat på att söka mig till Baltikum. För av de tre arbetsintervjuer jag fick var två av dem för jobb där. Men ska man verkligen behöva lämna Moder Svea bara för att få en riktig anställning?

Men visst, jag är bara en lat inkompetent 90-talist som får skylla mig själv.

Edit:
Kan dock tillägga att det absolut finns 90-talister som är lata och inte vill jobba. Men jag känner även 60-talister som är likadana, så det är nog inget unikt för denna generation.

Precis så. Är själv född -90 och har pluggat på universitetet och inte nog med att vi "ska" plugga där för att få ett jobb, flertalet universitetsutbildningar i landet är egentligen värdelösa och passar enbart på smala marknader där det inte finns jobb alls. Men att plugga på universitet verkar vara en mänsklig rättighet enligt de som styr. Så nu sitter folk där, fortfarande arbetslösa men med studieskulder.
Vi har väl också lärt oss att alla blir kända, vackra och slår igenom när som helst dessutom. Tråkiga jobb är liksom bara en tillfällighet.

Även om jag tror på eget ansvar och föraktar folkhemmet, jantelagen och välfärdssamhället så är mycket av beteendet hos 90-talisternas deras föräldrars fel. Har man fått allting serverat av föräldrar som tar sitt barns parti till 100% lär man sig med tiden att man inte kan göra fel och aldrig behöver göra något jobbigt, svårt eller tråkigt.

Frågan är om dom inte är ännu värre.

För att ta ett exempel. Jag jobbar på ett världsledande företag inom sin bransch. Förra året tog vi in ett par nya personer för att jobba på vårt kontor i Stockholm.

Nu ett år senare har båda lämnat sina positioner - trots att en väldigt generös lön för någon som börjat på sitt första "riktiga" jobb. Den ena försvann efter 9-10 månader och den andra slutar om någon dag. Anledningen? Vi har årliga lönesamtal, och efter ett halvår på jobbet (med andra ord, dom var knappt inskolade) så krävde båda två av dom en rejäl löneförhöjning och lämnade in avskedansökan när dom givetvis inte fick någon.

Det var mycket snack om löner, befodringar, arbetsresor och liknande från deras sida, men de verkade inte inse att för att få sånt måste man också jobba för det. Dom verkade tro att det är något man borde få automatiskt utan motprestation och om det inte skedde direkt kunde det lika gärna få vara.

Arbetslivet kommer nog vara/är nog väldigt jobbigt för många 90-talister. Det ska vara ögonblicklig belöning eller så kan det lika gärna vara, uppenbarligen.

90-talisterna är en generation som lägger i ytterligare en växel när det gäller lathet och bekvämlighet.
Det är lite för många ur den här generationen som producerar mer än 14 dagars sjukfrånvaro och två sjuktillfällen per år - trots att de inte arbetar heltid.

Faktum är att många 90-talister inte är bekväma med att arbeta heltid, 75% är mer lagom, med 100% lön givetvis.
De tappar fort och lätt intresset och för att behaga klämma fram något som kan likna arbetsmoral vill de inte gå den långa vägen utan vill så fort som möjligt ha ett intressant arbete med stimulerande arbetsuppgifter och god löneutveckling.
De vill gärna göra karriär - OM de slipper slita för det.

De har svårt att acceptera att en akademisk utbildning är något man skaffar för sin egen skull, för att förbättra sina chanser i arbetslivet - inte att det är en garanti för vare sig det ena eller det andra.

De lever i sin lilla fantasivärld men vi har precis börjat kunna skanna 00-talisterna och de är faktiskt ännu värre. Sköra, sjukliga, deprimerade och höga på Concerta.

Nja inte bara 90-talisternas fel heller men mycket är det dåliga chefer och eftersom arbetsmarknaden är så pass bra just nu så är det arbetsgivarnas fel om de inte lyckas behålla sin personal.

Om man vill visa att man bryr sig om sin personal får man också ge morot till det och inget konstigt att man drar efter ett halvår när det visar sig att det är ett företag som inte gör mycket för personalen.

Dom som skriver i tråden verkar mest bittra och sura, det är väl där problemet ligger att ni är vana vid att få allt på era villkor, dock inte längre då det sker stora förändringar just nu och man som arbetsgivare måste börja anpassa sig om man ska få behålla sin personal.

Är själv 90talist, erkänner att vår generation är bra mycket latare än resterande, inklusive mig själv. Känner väl dock att det är mer 60-70talisterna som egentligen har curlat sönder generationen. Skulle väl faktiskt vilja påstå att ansvaret för hur lata barnen är ligger mer på hur föräldrarna är än barnen.

Samtidigt väldigt svenskt och tråkigt, det är bara i Sverige man pratar om duktighet, präktighet osv som det vore nåt krav på alla som jobbar.

Livet handlar inte om jobbet, vad kan jobbet göra för dig ska du vända det till.

Vet inte om du är ironisk, men om du skulle jobba utomlands har du givetvis även där krav på dig.

[/quote]Livet handlar inte om jobbet[/quote]

Nej, precis. Men då 90-talister rent generellt sätt inte kan försörja eller ta hand om sig själva vore det ju faktiskt bra om dessa åtminstone kunde sköta minsta lilla jobb, fast det är tråkigt.

Nu när jag själv är i 30års åldern och insett att det är jag och mina kompisar från skolan som faktiskt till stor del ror runt samhället blir jag samtidigt lite fundersam vartfan vi är påväg. Personligen tror jag att det är 60-70 talister och deras flumideal i kombination med internet som förstört 90-2000 talister. Vi 80-talister må vara lata odrägliga jävlar men vi växte upp innan varenda familj var belånad upp över öronen och det fanns en tid före bredband och smartphones.

Tror ni en 2000-talist som fick leka med en IPad kommer bli en problemlösare som generationerna före som fick använda lite fantasi i sandlådan? Det tror inte jag, dem är vana att få det serverat eller betala någon för en lösning.