Titta vad jag hittade:
http://epubl.ltu.se/1402-1773/2004/0...P-04043-SE.pdf
Citat:
Författaren Arne Reborg berättar att i hans barndom kunde läraren redan i skolans första klass
tala om vilka som aldrig skulle kunna sjunga. Han fick sin sångröst utdömd som barn. Han
började sjunga som medelålders i samband med svår sjukdom och livskris. Han tränade upp
sin sångröst, och fann att sång var en positiv faktor i den långa processen av tillfrisknande.
Han tog senare kontakt med en sångpedagog, som lyssnade på honom och konstaterade att
han var genommusikalisk och tonsäker (Reborg, 1998).
Citat:
Skolmusiken under första hälften av 1900-
talet blev ett sätt att fostra barnen in i samhällets vedertagna kulturella ideal (Sundin, 1988).
Naturligtvis kan ingen bedöma musikalitet genom att lyssna på en otränad person som sjunger
i några minuter. Sångproven handlade mer om att markera normen för skolan musikideal.
Kritik av barns röster i skolan ledde till att många slutade sjunga. Fast musikundervisningen
idag är helt annorlunda så påverkar denna bakgrund attityderna till sång i vår kultur än idag.
"Jag har ingen sångröst" är tyvärr ett vanligt sätt för vuxna i vår kultur att beskriva sitt
förhållande till sång.
En negativ syn på den egna rösten kan leda till att individen avstår från att utveckla sin
musikaliska potential, och går miste om ett grundläggande mänskligt uttryck (Armstrong,
1998).
Citat:
Var kan då en nedtystad vuxen sjunga ut? På 1960-1990-talet utvecklades olika former av
sångundervisning i grupp för sångovana vuxna. Jag nämner nedan några exempel.
* År 1967 startade sång- och musikpedagogen Karl-Gustav Rydvall en sångverksamhet på
sjukhus. Förutom denna verksamhet, som hade den officiella beteckningen musikterapi, ledde
han öppna sångkurser för allmänheten. Han betonar sångens personlighetsutvecklande kraft
och andliga dimension. Metodik och repertoar baserar sig på klassisk musiktradition.
Formen är gruppövningar med inslag av solosång och duosång, och metoden kallar han för
"Musik som livskraft".
* I mitten av 1970-talet utvecklade den engelska sångerskan, pedagogen och socialarbetaren
Frankie Armstrong metoden "voice liberation workshop" som på svenska kallas för
"röstverkstad", från en idé av Ethel Raim. Metoden presenterades i Sverige då hon gästade en
kulturfestival på Folkkulturcenter i Stockholm 1977. Metoden praktiseras idag i Sverige av
röstverkstadspedagoger, och har sannolikt även inspirerat många andra sångpedagoger.
Kurser i ”röstverkstad” ges ofta som helgkurser och kortkurser. Inspiration till metodik och
repertoar har bland annat hämtats från folkmusikalisk musiktradition från olika länder.
Formen är gruppövningar med röst, sång och rörelse (Armstrong, 1992, 1998).
* År 1996 började Majbritt Lannfjäll på musikhögskolan i Stockholm arrangera öppna
föreläsningsserier på temat sång för icke musiker med rubriker som "Från sångsvag till
sångsvan" och "Sångsvanen lyfter". Föreläsningsserierna pågår ännu. Hon anade redan på
1970-talet behovet av en ny slags sångmetodik. När eleverna på musikhögskolan skulle göra
praktik annonserade skolan och erbjöd sånglektioner under ledning av blivande
sångpedagoger. Lannfjäll kom då i kontakt med sångovana människor, som bar på
barndomsminnen av att ha blivit nedtystade i skolan, men som längtade efter att få sjunga
(Lannfjäll, 1998).
* Jerker Leijon, kyrkomusiker i Göteborg, tog vid samma tid initiativ till körsång för samma
målgrupp. I sitt arbete som körkonsulent hade han många gånger träffat på människor som
uttryckt sorg över att inte kunna sjunga. Han startade så kallade "Alla-kan-sjunga-körer".
Metodik och repertoar baserar sig på klassisk musiktradition, och formen är traditionell
västerländsk körsång (Leijon, 1997)
.
