2012-04-08, 22:37
#1
Hej, eftersom att det är påsk och allt så undrar jag en sak.
Om jag hinner bygga upp ett bra skydd mot stress, så tar jag stressiga saker med lätthet. Det är när jag har ätit, vilat, har det bra i relationerna, mår bra, inte har några rester på jobbet/plugget, har haft en bra helg osv. Då har man liksom "marginal" eller "förbrukningsbränsle" för stressen. Om jag plötsligt får en deadline som ska vara klar inom en timme, och jag inser att jag inte ens hunnit installerat datorn som jag ska jobba med, (dvs, sitter jävligt mycket i skiten), så löser jag det på något sätt. Jag pallar trycket. Det är jobbigt, men jag är nästan helt funktionell.
Men efter ett tag så börjar man bli sliten. Kontrollen försvinner. Man blir trött. Man slutar fungera. Pressen tar musten ur en, man blir utbränd. Ens resultat blir värdelösa, man mår dåligt, man presterar som ett grässtrå, man förlorar koncentrationen.
Då har jag tre påskfrågor om detta.
Hur återhämtar man sig när man väl gått ner sig? Hur återhämtar man sig från stress? Titta på TV? Lyssna på musik? Flashbacka?
Hur kopplar man bort stressen så att man får återhämta sig emellan kvällarna osv, trots att man är i en jäävligt känslig period som kan betyda liv och död för massa människor och där prestation är ett måste?
Hur presterar man trots att man har gått ner sig? Dvs, hur lyckas man slutföra sin 1KG tunga bokföring som kommer ta en månad eller två om man är fullständigt nerkörd?
Och eftersom att det är påsk då så tänkte jag att vi kunde ställa ytterligare en påskfråga.
Hur gör man för att INTE reagera med stress någonstans, i många situationer? Då behöver man ju inte hamna i utbrändhetsskiten från början. T ex, säg att chefen är SKITFÖRBANNAD på en av fel anledning, och att man då ska på möte hos chefen som tror att man skitit i det blå skåpet (bokstavligen) när det egentligen är Kalle som skitit i det blå skåpet. Låt säga att man har bevis för det. I det läget skulle jag trots det känna stress. Hur kan jag göra för att INTE känna stress i olika situationer? För grejen är att stress bryter ner mig. Eller är det så att det är helt naturligt att känna en viss stress, och att det är helt ofarligt? Men ju mindre man känner, desto mer orkar man?
Om jag hinner bygga upp ett bra skydd mot stress, så tar jag stressiga saker med lätthet. Det är när jag har ätit, vilat, har det bra i relationerna, mår bra, inte har några rester på jobbet/plugget, har haft en bra helg osv. Då har man liksom "marginal" eller "förbrukningsbränsle" för stressen. Om jag plötsligt får en deadline som ska vara klar inom en timme, och jag inser att jag inte ens hunnit installerat datorn som jag ska jobba med, (dvs, sitter jävligt mycket i skiten), så löser jag det på något sätt. Jag pallar trycket. Det är jobbigt, men jag är nästan helt funktionell.
Men efter ett tag så börjar man bli sliten. Kontrollen försvinner. Man blir trött. Man slutar fungera. Pressen tar musten ur en, man blir utbränd. Ens resultat blir värdelösa, man mår dåligt, man presterar som ett grässtrå, man förlorar koncentrationen.
Då har jag tre påskfrågor om detta.
Hur återhämtar man sig när man väl gått ner sig? Hur återhämtar man sig från stress? Titta på TV? Lyssna på musik? Flashbacka?
Hur kopplar man bort stressen så att man får återhämta sig emellan kvällarna osv, trots att man är i en jäävligt känslig period som kan betyda liv och död för massa människor och där prestation är ett måste?
Hur presterar man trots att man har gått ner sig? Dvs, hur lyckas man slutföra sin 1KG tunga bokföring som kommer ta en månad eller två om man är fullständigt nerkörd?
Och eftersom att det är påsk då så tänkte jag att vi kunde ställa ytterligare en påskfråga.
Hur gör man för att INTE reagera med stress någonstans, i många situationer? Då behöver man ju inte hamna i utbrändhetsskiten från början. T ex, säg att chefen är SKITFÖRBANNAD på en av fel anledning, och att man då ska på möte hos chefen som tror att man skitit i det blå skåpet (bokstavligen) när det egentligen är Kalle som skitit i det blå skåpet. Låt säga att man har bevis för det. I det läget skulle jag trots det känna stress. Hur kan jag göra för att INTE känna stress i olika situationer? För grejen är att stress bryter ner mig. Eller är det så att det är helt naturligt att känna en viss stress, och att det är helt ofarligt? Men ju mindre man känner, desto mer orkar man?
