Är inte matematiken det vackraste vi har?

Jag plitar förmodligen förjäves när jag i ska försöka anslå mina tankar. Det är inte min intention att vinna anklang hos er läsare, utan snarare att dupera er i mina sedan länge föråldrade tankebanor.

Igår, efter en lång promenad, satte jag på en sten i skogen och frågade mig själv: "Är det att leva dygdigt, om man depraverat utnyttjar kunskap?"

Det ena ledde till det andra. Jag undrar om, med förbehåll för motsatta filosofier, inte matematiken egentligen står över allt annat. Sedan urminnes tider har människan räknat, långt innan man kunde språkföra. En sten är en sten, och färre än två löv, men fler än en halv kotte. Detta har man i logikens åsyfte alltid haft vetskap om. Varthän jag vänder min blick, ser jag matematiken; jag tittar upp i himlen; vad är det första jag ser? Jag ser först ett moln, av uppenbar euklidisk geometrisk form. Molnet rör sig, hur snabbt? Hur ofta? Hur expanderar molnet? Euforin är efemär, ty jag inser att detta är fysik, men denna insikt är allt kortvarigare, ty matematiken är grunden till fysiken, och därför allt.

Min far och jag hade en intressant diskussion för en herrans massa år sedan. Vi talade om hur många kaffekoppar man behöver dricka för att bli koffeinförgiftad. Min far påstod att det berodde på vilket kaffe, eftersom sortimentet av kaffesorter är parallellt med koffeinhalten i respektive sort. Medan jag själv klyftigt sade: En kopp innehåller inte koffein. Min far började först skratta, för att sedan bli lite mer allvarlig och sade: "Språket kan förvirra och skifta form, det är ont och det är gott. Matematiken är neutral, och saknar subjektivitet" Jag grubblar fortfarande över hans lyrik. Han finns dock inte längre, vilket är en av de största anledningar till att jag vänder mig till er.

Är matematiken störst? Om inte, vad är större, som inte kan ha något att göra med matematik?

Ja, matematik är jäkligt vackert.
Finns en "mystik" hos mig, jag vill så gärna vara bra på matte men jag är dock bara en simpel medelmåtta.

Älskar att läsa och se på filmer/TV om matematik och fysik, och det finns ju inget som är vackrare än när man löser en ekvation.

När den författaren Arthur Köstler satt i fängslad i väntan på avrättning under spanska inbördeskriget ristade han in Euclides bevis för primtalens oändlighet på cellväggen. För att ha något vackert för ögonen under denna mardrömstid.

Jag måste nog ventilera en åsikt av en annan sort. Jag anser att den objektiva matematiken är, likt en snickares verktyg, helt värdelös. Det är när den subjektifieras(är det ens ett ord?) som det blir intressant. Anser man att matematiken är objektiv ger man sig in i den omöjliga diskutionen huruvida logik (och matematik) är något våra sinnen har diktat upp och existerar inte utan oss eller om den existerar oavsett vår existens.

Det jag respekterar med den subjektiva matematiken är dess förmåga att förbättra vår vardag. De möjligheter som existerar tack vare den är något som är värt att tänka på.

Det är inte min mening att vara petig men jag skulle inte säga att "sortimentet av kaffesorter är parallellt med koffeinhalten i respektive sort". Detta antyder att paketens ökning av koffein per viktenhet är identiska men att det initiallt kan existera mer koffein i det ena paketet. Även om detta påstående kan stämma i något specialfall skulle jag nog säga att koffeinhalten är korrelerad till sorten kaffe, det vill säga att det existerar ett samband mellan dessa två variabler.

Jag reserverar mig för eventuella stavfel.(svårt att inte ha stavfel 02:20 :P )