Ni som struntade i folks förväntningar på er - hur gick det?

Jag har i hela mitt liv levt efter normer. Normer som min familj, samhället och hela min umgängeskrets bestämt. Detta är egentligen inget jag ångrat, det har gett mig upplevelser, en utbildning och massvis med erfarenheter som jag aldrig fått om jag gått min egna väg, vilket antagligen varit att sitta framför datorn och växa till en looser.

Högskoleutbildning bestämde jag knappt själv. Mina föräldrar intalade mig att det jag läser var det enda vettiga för att "komma nånstans i livet", som det så fint heter. Må så vara. Men ibland undrar jag bara hur livet hade sett ut om jag valt att bli en vanlig snickare istället.

Jag får nu precis vid slutet av min utbildning ångest över att jag insett att i princip alla större beslut jag fattat grundar sig på att jag ska tillfredsställa de som sätter normerna. Inte mig själv. Jag vet inte vad jag ska ändra på eller så, jag vill bara göra någonting som är på mina villkor - inte samhällets.

Jag kommer från en klassisk akademikerfamilj med ganska strikt uppfostran och en hjärntvättning in i den akademiska världen. Jag har klarat mig, men inte mer. Det jag pluggat är intressant, men jag hatar att plugga. Är mer lagd åt att kommunicera, diskutera och samtala med människor. Inte sitta och räkna och grubbla på skit (japp, civilingenjör, oväntat va?). Det ställs förväntningar från släkten att barn borde komma snart, om en på en ganska icke allvarlig nivå, men jag kan se igenom de skämtsamma kommentarerna från mamma ganska lätt. Men jag klarar mig fint själv just nu. Men undermedvetet letar jag ändå efter flickvän - för att det skulle göra min familj stolt om jag skulle binda mig, inte för att jag själv vill.

Har ni avvikit från era livsnormer någon gång? Skitit i allt och gått er egna väg? Vad gjorde ni och hur gick det?

Mina föräldrar ville också att jag skulle gå en "finare" linje.
Valde dock att bli elektriker eftersom jag tycker yrket är skitkul! Praktiserar just nu och lever livet, troligtvis blir jag erbjuden jobb efter gymnasiet.

Gå din egen väg, det kommer aldrig gå bra om du blir tvingad till något

Fick bara känslan av att din släkt ska inte bestämma ett skit av vad du gör. Lova mig att du kommer på vad DU verkligen själv vill göra. Sedan gör du det. Det kan bara sluta bra

Innan jag kollapsade så var jag en sådan som ville behaga allt och alla, fast jag visste redan som liten att jag hade en stark inre vilja.

Detta resulterade i att jag tillslut kollapsade psykiskt, för jag levde inte mitt liv, utan som andra ville.

Men efter det började jag göra EXAKT som jag ville, och fy fan vad bra jag mår.
Man skall vara nöjd med sitt liv, det är inte andra som skall få bekräftelse för att man lever livet som dom vill.

Men visst blir det konflikter ibland, men hellre konflikter är att leva som en slav för andra och deras vilja.

Det är verkligen inte så att de tvingar mig till någonting. Men precis som RadikalFail skriver här ovan så vill jag behaga människor. Jag vill att bilden människor har av mig ska vara så bra som möjligt, och då med prioritet på min familj och vänner. Men jag klarar inte av det längre.

Känner igen mig rätt mycket om vad ts skriver. Kommer själv från en familj med "finare" utbildning och dem körde med samma sak du måste läsa och skaffa dig en riktigt "fin" utbildning för att bli något här i livet, jag hatade detta och har alltid gått min egen väg i livet alltid gjort vad jag har kännt varit rätt för mig. Jag gjorde aldrig mer än vad jag behövde i grundskolan,efter jag hade gott ut ur grundskolan med helt ok betyg så började jag på en målerilinje och ävenvjobba extra på en mindre måleri firma, när jag fyllde 18 så flyttade jag hemifrån för jag orkade inte med allt bråk om att jag inte gjorde vad som är bäst för mig. När jag väl flyttade så bröt jag all kontakt med min "famillj". Ett julkort med en bild på deras barnbarn är allt dem har fått

Idag nästan 8år senare så skulle dem nog inte ens känna igen mig om dem såg mig, jag är rätt så grovt tatuerad tillsammans med världens underbaraste tjej ett barn på 2 år och byggt hus. Det har inte alltid varit en dans på roser ibland har man fått kräla på alla fyra men det har varit en sjuhelvetes resa och skulle inte ändra på ett skit.

Allt hysteri om finare utbildningar sämre jobb osv tycker jag är överskattat lev ditt liv som du vill inte som någon annan vill.
Jobbar fortfarande som målare kan jag tillägga :-)

Kan börja med att säga att jag har haft en liknande uppväxt som dig. Min morsa var väldigt kontrollernade och bestämde i princip allt i mitt liv. Men det märkte jag inte då, kände bara att jag alltid hade ett behov av att behaga alla runt mig och att inte göra någon arg. I och med att min morsa bestämde så mycket åt mig förlitade jag mig alltid på henne, vilket gjorde att jag aldrig tog några egna beslut och detta resulterade i ett mycket lågt självförtroende.
Jag brydde mig VÄLDIGT mycket om vad andra tyckte och tänkte om mig, till och med personer jag inte kände. Ville att de skulle ha en särskild bild av mig som jag, eller min morsa, målat upp för mig själv.

Ju äldre jag blir, desto mer fel känner jag att det är, jag tycker att det är väldigt energikrävande att gå runt och behaga andra, och till vilken nytta? Försöker andra behaga mig? Nej. Om alla skulle gå runt och försöka göra varandra nöjda så skulle vi aldrig komma någon vart i livet.
Men mitt självförtroende var fortfarande såpass lågt att jag fortarande hade ett behov av att få bekräftelse av andra.

Samtidigt så kväver min morsa mig mer och mer, och när det är dags att välja högskoleutbildning så hade jag två alternativ. Antingen en utbildning i min hemstad, eller samma utbildning fast 130 mil bort. Mina så kallade vänner här hemma hade jag tröttnat på, 130 mil bort kände jag ingen, jag kunde få nya vänner där, eller bli ensam och avsky den nya staden. Jag flyttade iaf. Morsan blev knäckt, men efter ett år har hon äntligen klippt navelsträngen.

Nu bryr jag mig inte ett skit om vad folk tycker om mig, jag vågar testa nya saker och är inte så rädd för att falla längre. Och jag har fått så jävla mycket roligare också. Fantastiska vänner som gillar mig för den jag är, som är som mig.

Lärdomarna jag dragit av detta är att självförtroende betyder så otroligt mycket. Om någon råkar få fel bild av mig, vad gör det? Uppenbarligen känner personen mig inte så bra och är inte så intresserad av att lära känna mig heller, jag vet ju ändå vem jag är.
Att man ska våga ta risker. Ju mer risker jag tog, ju mer som stod på spel, desto säkrare på mig själv blev jag. Visst, några gånger har jag tagit fel beslut, men då är det bara till att borsta av sig själv och resa sig upp igen, det är inte så farligt.

Hoppas att denna wall of text var till någon nytta du fick en bit av min livshistoria på köpet också. Fråga gärna om något är oklart.

Jag känner också igen mig. I min familj har det liksom varit självklart att man ska "bli något", dvs att man ska plugga något fint. Nu är jag inne på en fin utbildning och mina föräldrar är väldigt stolta, men den utbildningen är inget som jag någonsin drömt om, och ganska ofta känner jag att jag inte passar in eller alls har någon lust att bli det yrket. Men, ibland känner jag även att det är ganska bra att jag går den utbildningen, och hur mycket jag kan tjäna och sådär, och att jag inte har något riktigt alternativ. Inget är svart eller vitt. Till saken hör också att jag har haft väldigt svårt att välja vad jag vill göra i livet, har provat på flera saker men inget har känts riktigt rätt. Ibland tänker jag att jag kanske inte riktigt har något intresse som jag vill utveckla, kanske skulle jag må bäst av något enkelt jobb i butik. Men... man gör sina val... livsplanering är inte helt lätt.

Väldigt bra!

Jag har dock inte haft särskilt ansträngande krav på mig men har gjort en del val som ingen i min familj har gjort (eller ens haft en tanke på!).

Lämnat min hemstad och utbildad mig inom ett område som kostat mig pengar ur egen ficka, något mina föräldrar undrat en del över. Sedan lämnat det fältet helt. En del av mina val ångrar jag stort idag samtidigt som de fått mig att växa som människa.

Det att kunna följa sitt eget hjärta, sin egen livsnerv är ett projekt som för oss alla tar olika lång tid. Ibland önskar jag att mina föräldrar hade ställt högre krav på mig, det har tagit mig tid, och gör fortfarande, att riktigt hitta mina livsvägar. Men när man gör det-vilken befrielse! Det bästa som finns.

Ofta blir ens farhågor krossade av verkligheten. Jag stod och velade med min senaste utbildning vad jag skulle plugga, valde den "minst fina" och har nu insett vilka möjligheter jag har, mer pengar och ett jobb som passar mig och min passion, allt jag drömt om! Det finns fler vägar än man tror.

DU är viktigast i DITT liv. Jag tycker synd om er från fina hem som känner en press på er att bli en i raden av släktingar som "lyckats". Lyckats med vadå? Vad vill, tycker och känner du?

Hjärta-hjärna=balans. Lite krav och press, lite lugn och avslappning=perfa.

Livet är kort mannen, gör vad du kan för att hitta din väg och att njuta av vägen.

Jag vet inte ens hur det skulle gå till, att leva mitt liv efter någon annans förväntningar och vilja. Jag är otroligt impulsiv och har aldrig kunnat knipa käft om någonting, fast det beror väl mer på att jag är (stämplad som) psykfall än att jag faktiskt velat gå emot normen. Önskar att jag hade kunnat göra något vettigt, utbilda mig ordentligt och gjort lite av det som mina föräldrar ville. Alla mina syskon är välutbildade, framgångsrika och ja, lyckade. Hela släkten trodde att det skulle bli något av mig med, men jag KAN bara inte göra något som jag verkligen inte vill. Det finns inte ens i min värld.

Saker har ofta gått käpprätt åt helvete, men i perioder kan jag känna att det varit värt det. Jag har gjort saker som mina syskon aldrig kommer få uppleva, jag hade en otroligt rolig tonår (ja, jag har väl glömt allt det dåliga) medan mina syskon satt hemma och pluggade. Jag har gjort så jävla galna saker och provat på ganska mycket och vet sånt man aldrig kan lära sig på ett universitet. Om jag dör imorgon så vet jag att jag hunnit med mer än vad vissa gör på fem livstider. Men det har haft sitt pris, otroligt mycket ångest och asmånga dåliga upplevelser, så nu på min ålders midsommar tänkte jag bli lite som alla andra.

Men blev lite förvånad av att läsa tråden, jag trodde helt ärligt att alla gjorde som de ville. Jag var helt övertygad om att alla som gör det verkligen ville jobba åtta till fem, skaffa familj och sånt. Har alltid haft för mig att "såna som mig" är underrepresenterade i detta land. Måste jag forska mer om... Konstigt beteende egentligen.

Jävla fin text som du skrev där!
Hur kom du till den insikten att självförtroendet betyder så mycket, och det där med att man inte ska bry sig så mycket? Förklara!

Om jag gjort något som släkten undrat över? Absolut! Jag härstammar från en lång rad tekniker och ingenjörer och blev själv ekonom. Bara en sån sak.

Sedan så är min släkt den tråkigaste någonsin. Deras karriärer ser ut enligt följande: Gå en teknisk utbildning, fixa ett hyggligt jobb någonstans, bli chef vid 35-40. Stick inte ut hakan, håll dig till vad du kan och klättra långsamt på karriärstegen.

Min karriär är lite annorlunda. Jag har provat olika branscher (ekonomer har ju den fördelen), jag har varit konsult och jag har egna bolag. Och då är jag fortfarande under 30. Man kan i princip säga att karriärmässigt så har jag brutit mot varenda norm släkten har haft. Och sanningen att säga så har jag fått acceptera att ingen släkting någonsin kommer tycka det gått bra för mig, tvärt om.

Relationsmässigt har jag också brutit mot släktnormen. Alla mina släktingar träffades i universitetsåldern, höll ihop 10-15 år, skaffade sedan barn. Därefter har vissa visserligen skiljt sig, men... Att vara ensamstående och i min ålder, det händer inte. Så nu börjar det bli stressigt för min mor, följer jag släktormen så är hon halvdöd när jag väl får några barn (något år att hitta någon plus minst 10 år till enligt hur det brukar vara).