Hur är kvantmekaniken bevisad?

Hej!
Oftast används exemplet att "jag kan försvinna och förvandlas till X, men sannolikheten är så liten att det troligtvis inte kommer att hända under hela universums gång". Hur är det bevisat egentligen?

Kvantmekaniken är en teori vilket inom naturvetenskapen innebär att det är en systematiserad samling koncept om observerbara fenomen och kvantifierbara relationer mellan dessa fenomen. Systematiseringen i detta fall har en matematisk struktur och de "kvantifierbara relationerna" kan alltså härledas matematiskt.

Denna teori stärks genom att vi kontinuerligt testar dess förutsägelser. Alla förutsägelser är naturligtvis inte testade men om de härrör från teorins mer centrala delar, som är väl testade, så håller vi det för troligt att även dessa förutsägelser är giltiga.

Nu till ditt exempel. Ingen har testat att en människa kan försvinna och förvandlas till något annat eftersom du säger, sannolikheten för detta (inom teorin) är försvinnande liten. Däremot har vi testat detta för ex. partiklar och atomer. Vi känner exempelvis till stabiliteten för olika atomkärnor och partiklar. Dessa kan alltså spontant "omvandlas" och sannolikheten för detta är känt. Således är sannolikheten för att en stor mängd partiklar "omvandlas" känd.

Även om partiklarna inte omvandlas så är de storheterna associerade med dem, exempelvis fart, energi och position, endast kända i statistisk mening. Detta ger upphov till effekter som tunnling, att en partikel har en viss sannolikheten att ta sig "över" en barriär som den egentligen har för liten energi för att passera. Detta brukar man ibland lite slarvigt uttrycka som att det finns en viss sannolikhet att du ska kunna gå igenom en vägg. Vi vet alltså hur kvantmekaniken fungerar och att den fungerar, och drar då slutsatser om hur den fungerar även i fall då det inte går att testa rent praktiskt.

En måhända tramsig liknelse är solens yt-temperatur. Hur vet vi att solen verkligen är varm? Ingen har varit där. Det vi dock vet är att solens spektrum liknar det som en s.k. svartkropp sänder ut. Vi har en teori för svartkroppar som är väl testat i laboratorium på jorden. Om nu solen verkar stråla som en svartkropp, vilket verkar vara ett empiriskt faktum och som även går att motivera rent teoretiskt, så kan vi använda vår teori för svartkroppar för att bestämma solens temperatur.

Jag tror nog att TS vill ha lite ekvationer och liknande.

För att slippa besvära mig själv med att göra långa utlägg och er att läsa dem hänvisar jag till hemsidor med en del relevant info:

http://sv.wikipedia.org/wiki/Harmonisk_oscillator - Om jag kommer ihåg rätt behöver man kunna lite sånt här för att kunna bevisa Partikel i Låda.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Partikel_i_l%C3%A5da

http://sv.wikipedia.org/wiki/Heisenb...kerhetsprincip - Kanske inte så relevant i början men alltid coolt att ha sett.

http://sv.wikipedia.org/wiki/V%C3%A5gfunktion
- "Vågfunktion" om länken inte funkar.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Schr%C3%B6dingerekvationen

Nu har du fått pusselbitarna. Nu kan du börja googla. Jag besudlar fysiken lite med mina länkar och det ber jag ursäkt för men någon som ber att få hela kvantmekaniken bevisad för sig på fb måste få någon slags av realitycheck.

Jag tror att följande MIT proffessor går igenom det men jag är inte säker:

http://www.youtube.com/watch?v=rQ2kU...Uc_638m4VrWcI=

Slutligen kan jag rekommendera boken: Physics for Scientists and Engineers with Modern Physics om du vill lära dig det ordentligt från grunden.

Att någon som Stephen Hawkings acceptera indeterministiska implikationerna som givna är möjligtvis undermedvetet önsketänkande att han ska mirakulöst få lämna sin rullstoll(inom determinism är han ganska rökt).

Det finns ingen sannolikhet att man försvinner. Dessa paradoxer går ej att finna på den stora skalan

Om du tänker dig hur många alternativ som finns möjliga på universum för att slumpen ska kunna uppträda och att dessa ändå är fullkomligt frånvarande borde man dra slutsatsen att Köpenhamn tolkningen är fel.

Men vi finner konstigheterna konstant på den mikroskopiska skalan... tydligt att man har missförstått något. Varför skulle slumpen enbart visa intresse där?

Säg att en fotboll studsar slumpmässigt. Du tittar på den och ser slumpmässigheten. Säg nu att du istället har 1000000 fotbollar som studsar slumpmässigt och du far upp i en helikopter 1 km. Vad ser du då? Hoppar alla fotbollar upp och ned i takt så att du ser slumpmässigheten eller ser det ut som ett relativt stilla hav?

Jag vet att perceptionen kan lura men du måste förklara varför ingenting uppstår från ingenstans på den stora skalan och varför ingenting försvinner utan orsak.

Detta lär inte din perception lura dig på. Ganska svårt att ta fel på uppfattad existens omvandlad till icke-sådan.

Jag tror jag lyckas uppfatta oavsett perceptionen om du försvinner i ett icke kausalt skeende och kan sen bekräfta detta som 1-0 till Köpenhamn tolkningen

Just nu leder determinism ganska stort men vi har ju en ganska bra tid kvar innan jorden smälter för att upptäcka en icke-kausal händelse.

Tråden började med kvantmekanik, sä vi bör hålla oss till det

Kvantmekaniken är en "matematisk modell", vare sig mer eller mindre. Varje matematisk modell är definierad på ett "intervall", dvs en delmängd av allt som existerar, men det betyder inte att den inte innehåller vissa, hmm, förslag om vad som kan/bör tänkas existera för att an sådan modell ska finnas. MEN, den förutsätter att saker redan existerar.

Saken är det, att allt som kan "förnimmas" är inte "matematik", dvs. det går inte att tackla med matematiska resonemang. Du ställer egentligen följande fråga: "Se, jag har en mängd. Varför är den inte tom?" För att göra en lång historia kort, denna fråga är inte matematik.

Grunden är att det finns en absolut gräns för hur noggrant världen existerar. Heisenbergs osäkerhetsrelation säger att om två storheter ger sorten Js när man multiplicerar dom så kan man inte mäta båda två hur noga som helst.

Att en våg har en viss energi innebär att den har en viss frekvens och därmed en viss periodtid. Det Heisenberg sa var i princip att om du tittar på en våg måste du titta på den under en påtaglig del av periodtiden innan du kan veta att det är en våg du tittar på. Om en våg har så lite energi att dess periodtid är lika med universums livslängd måste du titta på den under en påtaglig del av universums livslängd innan du kan veta att den finns.

Om jag kastar en hastig blick på en vattenyta kan jag inte säkert avgöra om jag såg en våg på ytan. Ju kortare tid jag tittar ju mindre blir sannolikheten för att jag skall ha sett rätt. Det finns alltså en viss sannolikhet att våra mätningar visar fel eller snarare att världen inte helt uppför sig som väntat.

Gravitationens påverkan på större objekt är också en teori till varför vi enbart upptäcker paradoxer på den mikroskopiska skalan och istället tvingar gravitationen det större objektet ta en ensidig riktning. Det skulle då innebära att på den stora skalan bland oss djur representeras verkligheten i exakt det händelseförlopp som vi uppfattar det fullt determinerat.

Vad är den moderna uppfattningen kring denna tes? Jag vet att Stephen Wienberg nämnde detta för några år sedan och var måttligt optimistisk att detta skulle kunna lösa mysteriet.

Visst låter det ganska rimligt trots allt?

Ingår det i denna tes att den lilla skalan är slumpmässig eller determinerad?



Intuitivt att vi just enbart uppfattar paradoxer på mikro objekt får ju en onekligen att tro att gravitationen helt enkelt skapar en deterministisk harmoni bland oss stora objekt och att det råder en deterministisk process på den lilla skalan också men då tar alla objekt andra riktningar och har en annan existentiell basis(som att kunna existera på två ställen sammtidigt).