2012-03-30, 20:24
#1
Hej alla ödeskamrater och andra som fastnat i träsket!
Jag är en man på 22 år och är opiatberoende. Det har jag erkänt för mig själv. Egentligen var jag medveten om att jag var mentalt beroende redan efter de första gångerna jag testat på denna typ av droger. Efter att jag för snart 2 år sedan första gången knaprade 25mg oxykodon har mitt liv varit en bergochdalbana kantad av oxykodon, tramadol, kodein, dihydrokodein, buprenorfin och vid vissa tillfällen även benzo...
Min droghistoria började, som så många andras, med kannabis. Nyss fyllda 18 år började jag röka. En aktivitet som, naiv som jag var, snart urartade i dagligt rökande och som pågick i ungefär 1½ år. Jag slutade för gått då jag märkte att gräset hade fuckat upp min hjärna totalt (overklighetskänslor, förhöjd medvetenhet, paranoia mm). Under denna period i livet provade jag också på en massa annat. Amfetamin, kokain, benzos, sömnpiller, tramadol var ganska ofta förekommande ämnen på fester. Ungefär en gång i månaden brukade jag någon annan drog utöver kannabis. Biverkningarna som gräset gav mig har till största delen gått om, men vissa sitter ännu kvar eller förekommer ibland.
För 2 år sedan förändrades mitt liv då jag blev opiatberoende. Det började med oxykodon några gånger i månaden men inom ett halvt år brukade jag tramadol och kodein 3-4 gånger i veckan. Inom ett år var situationen ännu värre. Då hade bruket utvecklats till ett dagligt missbruk. Jag märkte snabbt att doserna ökade i stadig takt och jag insåg påriktigt och erkände för mig själv att jag var beroende. Jag har försökt sluta så många gånger att jag slutat räkna... Jag har till och med lyckats vara utan några gånger under 2 veckors perioder men alltid fallit tillbaka i träsket.
Under ett år har jag varje dag tänkt på att jag måste sluta innan jag förstör mitt liv. Opiaterna har gjort positiva saker för min personlighet, det erkänner jag MEN det finns en negativ sida. Dessa positiva sidor kommer ändast fram då jag är påverkad... Nykter är jag ett människovrak. Så länge AT:n varar i alla fall. Efter AT:n har jag ingen föreställning äns hurdan jag är som person. Jag har börjat tappat greppet om vem jag är.
Dagens situation: För tillfället är jag uppe i ca. 300-350mg dihydrokodein om dagen. Benzot försöker jag hålla mig borta ifrån, liksom tramadolen, vilket också lyckas bra sålänge jag har kodein till förfogande... Jag brukade ligga på doser runt 400-450mg men har under en lång period lyckats minska lite. Nu känner jag dock att jag börjar få symptom om jag inte ökar dosen. För de som inte vet så liknar dihydrokodein vanligt kodein men är potentare och har enligt min åsikt en liten uppiggande och empatogenisk effekt (serotonin?), något som vanligt kodein saknar.
Nästa vecka har jag kanske chansen att lägga in mig på en beroendeklinik för 8-14 dagar. En chans jag tänker ta om jag får den. Jag har redan tagit ledigt från både arbete och skola för två veckor för att kunna gå igenom AT:n. Jag vet att jag måste sluta, jag har vetat det länge. Men hur jag känner för detta är något helt annat... Jag har inte den riktiga viljan som behövs i mig. Jag har inte den rätta känslan. Jag känner till denna känslan, då man verkligen vill sluta med något, eftersom jag t.ex slutat röka tobak och kannabis vilka jag var mycket beroende av. Mitt rationella jag säger att jag måste sluta men mitt emotionella jag är inte säker på saken.
Under dessa år som drogmissbrukare har jag lärt mig en viktig sak om mig själv. Jag har varit en missbrukare så länge jag kan komma ihåg. Jag har en stark beroendepersonlighet. Som barn hade jag alltid någon ovana som dock byttes ut mot en annan med jämna mellanrum. Nästan alla droger jag testat på har jag kännt ett starkt sug efter att testa pånytt. Och nu har opiaterna mig på kroken.
Jag vet inte hur detta kommer att gå, jag kommer att skriva i tråden hur mitt projekt fortskrider om jag känner för det. Jag ville bara skriva av mig lite och ge er min historia. En bland många andra tragiska och vissa lyckliga historier på detta underforum. Tack till er som orkade läsa! Alla tips och "ryggdunkningar" är välkomna...
Over but not out, hopefully.
Jag är en man på 22 år och är opiatberoende. Det har jag erkänt för mig själv. Egentligen var jag medveten om att jag var mentalt beroende redan efter de första gångerna jag testat på denna typ av droger. Efter att jag för snart 2 år sedan första gången knaprade 25mg oxykodon har mitt liv varit en bergochdalbana kantad av oxykodon, tramadol, kodein, dihydrokodein, buprenorfin och vid vissa tillfällen även benzo...
Min droghistoria började, som så många andras, med kannabis. Nyss fyllda 18 år började jag röka. En aktivitet som, naiv som jag var, snart urartade i dagligt rökande och som pågick i ungefär 1½ år. Jag slutade för gått då jag märkte att gräset hade fuckat upp min hjärna totalt (overklighetskänslor, förhöjd medvetenhet, paranoia mm). Under denna period i livet provade jag också på en massa annat. Amfetamin, kokain, benzos, sömnpiller, tramadol var ganska ofta förekommande ämnen på fester. Ungefär en gång i månaden brukade jag någon annan drog utöver kannabis. Biverkningarna som gräset gav mig har till största delen gått om, men vissa sitter ännu kvar eller förekommer ibland.
För 2 år sedan förändrades mitt liv då jag blev opiatberoende. Det började med oxykodon några gånger i månaden men inom ett halvt år brukade jag tramadol och kodein 3-4 gånger i veckan. Inom ett år var situationen ännu värre. Då hade bruket utvecklats till ett dagligt missbruk. Jag märkte snabbt att doserna ökade i stadig takt och jag insåg påriktigt och erkände för mig själv att jag var beroende. Jag har försökt sluta så många gånger att jag slutat räkna... Jag har till och med lyckats vara utan några gånger under 2 veckors perioder men alltid fallit tillbaka i träsket.
Under ett år har jag varje dag tänkt på att jag måste sluta innan jag förstör mitt liv. Opiaterna har gjort positiva saker för min personlighet, det erkänner jag MEN det finns en negativ sida. Dessa positiva sidor kommer ändast fram då jag är påverkad... Nykter är jag ett människovrak. Så länge AT:n varar i alla fall. Efter AT:n har jag ingen föreställning äns hurdan jag är som person. Jag har börjat tappat greppet om vem jag är.
Dagens situation: För tillfället är jag uppe i ca. 300-350mg dihydrokodein om dagen. Benzot försöker jag hålla mig borta ifrån, liksom tramadolen, vilket också lyckas bra sålänge jag har kodein till förfogande... Jag brukade ligga på doser runt 400-450mg men har under en lång period lyckats minska lite. Nu känner jag dock att jag börjar få symptom om jag inte ökar dosen. För de som inte vet så liknar dihydrokodein vanligt kodein men är potentare och har enligt min åsikt en liten uppiggande och empatogenisk effekt (serotonin?), något som vanligt kodein saknar.
Nästa vecka har jag kanske chansen att lägga in mig på en beroendeklinik för 8-14 dagar. En chans jag tänker ta om jag får den. Jag har redan tagit ledigt från både arbete och skola för två veckor för att kunna gå igenom AT:n. Jag vet att jag måste sluta, jag har vetat det länge. Men hur jag känner för detta är något helt annat... Jag har inte den riktiga viljan som behövs i mig. Jag har inte den rätta känslan. Jag känner till denna känslan, då man verkligen vill sluta med något, eftersom jag t.ex slutat röka tobak och kannabis vilka jag var mycket beroende av. Mitt rationella jag säger att jag måste sluta men mitt emotionella jag är inte säker på saken.
Under dessa år som drogmissbrukare har jag lärt mig en viktig sak om mig själv. Jag har varit en missbrukare så länge jag kan komma ihåg. Jag har en stark beroendepersonlighet. Som barn hade jag alltid någon ovana som dock byttes ut mot en annan med jämna mellanrum. Nästan alla droger jag testat på har jag kännt ett starkt sug efter att testa pånytt. Och nu har opiaterna mig på kroken.
Jag vet inte hur detta kommer att gå, jag kommer att skriva i tråden hur mitt projekt fortskrider om jag känner för det. Jag ville bara skriva av mig lite och ge er min historia. En bland många andra tragiska och vissa lyckliga historier på detta underforum. Tack till er som orkade läsa! Alla tips och "ryggdunkningar" är välkomna...
Over but not out, hopefully.